Skellefteå AIK-bloggen: SM-FINAL!
Skellefteå AIK är i SM-final. Igen.
Det är otroligt stort. Det är svårt att förstå. Skellefteå AIK har inte varit i Elitserien länge, men har ändå nått fantastiska resultat. Och man har blivit bättre för varje säsong, trots att det till i år ansågs väldigt svårt att ta ett ytterligare steg. En tabellplacering bättre, och final igen. Det som krävs för att man ska göra en bättre säsong i år är att ta mer än en seger i finalserien mot Brynäs. Och det hoppas jag ju ändå att man fixar..
Stort. Svårt att sätta ord på det, om man ser tittar bakåt och tar in helheten.
Men åh, så härligt det är.
Just att det är Brynäs man ställs mot är ju extra roligt också. Både Skellefteå och Brynäs har tillhört toppen under stora delar av Elitserien, och under en ganska omfattande period slogs de båda om serieledningen. Och där och då trodde man väl absolut att lagen skulle kunna spela SM-final. Men när omgångarna rullade på, och slutspelet sedan började, då kändes det inte alls lika realistiskt. Inte för att man trodde mindre på de två lagen, utan mer för att man hade börjat tro mer på de andra. Det fanns så många alternativ vad gällde final-lag.
Men nu står vi här ändå. Med Skellefteå och Brynäs i finalen. Två offensiva lag, två underhållande lag, två moderna lag. Två lag med många unga spelare, med en stark lokal prägel på laget. Och två lag med en enorm guldhunger.
Man ska inte vara alltför mallig och hålla på och slå sig på bröstet hela tiden och skryta om juniorverksamheten, varken vi eller Brynäs, men visst är det väl ändå roligt att de båda final-lagen är de två klubbar i Sverige som under de senaste åren axlat Modo som plantskola inom svensk hockey, och plockat fram enormt många juniorer. Visst är det väl vansinnigt roligt att en genuin, långsiktig och gedigen satsning på spelare från egna led VERKLIGEN GER RESULTAT, visst är det ett skönt slag rakt i solarplexus på den ekonomiskt styrda hockeyvärlden?
Pengar är inte allt, och kommer aldrig någonsin att vara det heller.
Hade inte Brynäs och Skellefteå satsat så hårt och bra på sina juniorverksamheter så hade man inte spelat SM-final mot varandra i år.
Skellefteå hade absolut inte varit där man är idag utan den lyckade juniorverksamheten. Den har framförallt gett sportsliga framgångar som satt igång en positiv kedjereaktion i hela föreningen. Det har genererat pengar som lyft hela organisationen flera snäpp på flera olika sätt, det har lockat sponsorer och det har framförallt stärkt varumärket Skellefteå AIK monumentalt. Skellefteå hade inte haft den trupp man har i år utan den blytunga juniorverksamheten. Man hade, som sagt, inte spelat SM-final.
Och samma sak gäller väl också Brynäs. Och sen är det ju så att det bara är att titta på vilka deras ledande spelare är idag, titta på vilka som har gjort det för Brynäs den här säsongen.
Vad jag också måste säga om detta Skellefteå AIK är att det börjar byggas någon "det sitter i väggarna"-känsla i föreningen. Man har börjat skapa en vinnarkultur. Man har lyckats varje år sedan man tog sig tillbaka till Elitserien. Man har inte misslyckats en enda säsong. Man hamnade visserligen i Kvalserien första säsongen, men det var ganska väntat. Och den klarade man ju utan några bekymmer. Och sedan har det rullat på med lyckade grundserier och bra prestationer i slutspel, i år efter år. Man har aldrig förlorat en slutspelsserie som man borde vunnit, eller ens haft en bra chans att vinna. Varje gång man har förlorat en slutsspelsserie så har motståndaren helt enkelt varit alldeles för bra för att man skulle kunnat kräva att Skellefteå skulle lyckas slå ut motståndarna. HV i kvartsfinalen 07/08, Färjestad i semifinalen 08/09, HV i semifinalen 09/10 och Färjestad i finalen 10/11.
Det var inga misslyckanden. Verkligen inte.
Varje säsong har man lyckats med det som är realistiskt (men ändå väldigt tufft och svårt) att lyckas med. Man har gjort allt man kan kräva av det här laget, och lite till, i år efter år.
Och nu gör man det alltså igen.
***
Det finns så många spelare man vill lyfta. Jocke Eriksson, Oscar Möller, Melker Karlsson, Johan Alm och så vidare. Man vet som inte ens vart man ska börja.
Men mest av allt, mest av alla, naturligtvis Jimmie Ericsson. Kapten Ericsson.
Vilken jävla vinnare. Vilken karaktär.
Det är orättvist, och uttjatat, och också rätt så irrelevant att hålla på med paralleller i ett tidsspann på mer än 30 år, men visst fasiken så måste man ju bara jämföra honom med guldkaptenen från sist det begav sig.
Som spelare är Jimmie Ericsson och Hardy Nilsson inte ett dugg lika. Helt olika kvalitéer, helt olika typer av spelmässiga tillvägagångssätt för att nå framgång på isen - och också väldigt olika som människor.
Men när det hettar till, när det verkligen gäller, när saker och ting ställs på sin yppersta spets och det ska avgöras, när en lagkapten ska LEDA mer än någonsin - då är det EXAKT samma monumentala tävlings och vinnar-instinkt som brinner i Jimmie Ericssons hockeysjäl som i Hardy Nilssons.
I det ögonblicket är dom väldigt, väldigt lika.
Jimmie Ericsson har varit fenomenal hela slutspelet igen, och framförallt i matcherna mot AIK. Han är elak, tuff, tjurig, otroligt skridskostark, oerhört stark, spelskicklig, innovativ och smart. Går i alla typer av trafik, vinner alla sortens närkamper. Och är EFFEKTIV i sitt spel. Han skapar chanser och gör mål. Och allt som oftast när det behövs som mest.
Allt det där vet vi om, och det gör honom till en av seriens bästa spelare när han är uppe på sin högstanivå. Det gör honom till en VM-spelare i maj.
Men han har något som är alldeles, alldeles extra. Något som separerar honom från alla andra duktiga forwards i Skellefteå AIK, och det är just den där vinnarinstinkten. Det där med att han ska vinna till varje pris, kosta vad det kosta vill.
Det, i kombination med alla hans kvalitéer som spelare så klart, men framförallt DET, är anledningen till att han har tagit Skellefteå AIK till klubbens andra raka SM-final.
***
Och naturligtvis så ska vi tacka AIK för en extraordinär semifinalserie. Det har varit otroligt bra matcher, otroligt bra atmosfär (man måste ändå säga att Sveriges bästa ishockeypublik säsongen 2011/2012 är AIK:s hemmapublik i slutspelet), och otroligt många situationer som man har pratat om - SOM DET SKA VARA I SÅNA HÄR MATCHSERIER!
AIK har fått ut väldigt mycket av ganska lite (även om truppen absolut inte på något som helst sätt är dålig), och även om många vill ha det till att det är Melins förtjänst, eller Viktor Fasths, eller Kent Mcdonells och så vidare, så är det ju HELA AIK:s förtjänst att det blev en sådan framgång. Hela föreningen, hela truppen och alla supportrar har tillsammans gjort en enorm säsong och nått lite längre än man "borde" ha gjort.
Jag tippade AIK på elfte plats i mitt elitserietips. Och jag tippade att Luleå skulle slå ut Gnaget med 4-1 i kvartsfinalen när slutspelet drog igång.
Jag lägger mig platt, som Morgan Johansson sa.
AIK ska vara stolta. Och det är dom.
Och det är vi också.