Skellefteå AIK-bloggen: Vad ska man ens säga?
Allvarligt talat, vad är det här? Det är nästan komiskt. Nästan. Jag förstår att kommentatorer skrattar åt det faktum att varje match går till förlängning, men för oss som håller på ett av lagen är det ju ett jävla lidande. Och när man väl vinner i förlängningen så får man liksom betalt för lidandet, då är det värt det - men när man förlorar är det värre. Jag känner för er, Luleå-fans, det gör jag verkligen. Jag var där själv nyss.
Det finns mycket att säga om dagens match. Man kan konstatera att turen har svängt över på våran sida, och man kan konstatera att vi är riktigt starka på bortaplan i den här semifinalserien. Matchen i sig är ju jämn som vanligt, första och tredje (sista? GLÖM det) är jämna, andra perioden är Skellefteås, och Luleå är något snäpp bättre i den korta förlängningen. Men det är ju ett lotteri det här, det är det. Att så små, små detaljer avgör varje förlängning är oerhört påfrestande. Fyra lotter har dragits, och vi har två raka nu. Vad gäller sannolikhet så torde väl chansen vara större att Luleå vinner nästa lottdragning, men hur mycket sannolikhet man än pratar om så är det mänskliga faktorer som avgör. Just nu, det mentala övertaget, som är betydande, och som gör att det känns väldigt bra nu.
Två raka på Luleå, båda segrarna i sudden, och hemmaplansfördel igen. Tre matcher kvar, två på hemmaplan. Och våran poängligatoppduo måste ju börja göra poäng snart. Det känns bra. Det lär bli sju matcher nu. Det lär det bli. Och då står vi där på lördag, i Skellefteå Kraft Arena. Och framförallt, hade vi inte vunnit idag så hade det varit kört - då hade Luleå haft ett enormt mentalt övertag.
Det skönaste av allt är att vi verkligen klarar av att prestera med kniven på strupen, nu två gånger i rad i den här serien, och i match 4 i Cloetta Center i kvarten. Det är oerhört tryggt. Och det går ju inte - som SAIK-supporter - annat än att älska varenda jävla individ i Skellefteå AIK.
Jag är så upprymd och lycklig att jag har svårt att komma med särskilt mycket vettigt i det här inlägget, därför kompletterar jag med lite spelarbetyg:
Andreas Hadelöv: 3
Niclas Burström: 4
Ivan Majesky: 3
Pierre-Edouard Bellemare: 4
Yared Hagos: 2
Johan Forsberg: 2
Fredrik Lindgren: 2
David Rundblad: 3
Joakim Lindström: 3
Fredrik Warg: 2
Mikko Lehtonen: 2
Tim Erixon: 3
Adam Larsson: 4
Jimmie Ericsson: 4
Erik Forssell: 3
Christian Söderström: 3
Anders Söderberg: 2
Melker Karlsson: 3
Oscar Linderg: 4
Nåt sånt. Framförallt är jag riktigt nöjd med backarna. Fantastiskt skönt att Larsson är tillbaka, herregud vad stabilt han spelar. Så kall, så lugn, så rejäl. Ingen lär ju tvivla på att han har chans att gå väldigt, väldigt tidigt i den kommande draften. Mest stabil bland backarna idag, trots att han är yngst. Det är stort, i en så här tuff och het semifinal, det ska man aldrig glömma. Burström måste jag också lyfta. Grabben hamnar aldrig i problem i egen zon - trots att han är så liten. Därför att han är så smart, och så duktig på att åka skridskor.
De två backarna som spelar enklast i laget är också dom två som är bäst idag. Det är det som det handlar om i såna här bortamatcher.
Och Forre då.. Lagets mest underskattade spelare. Är det någon man unnar att avgöra två i rad så är det väl Forre. Samtidigt som det hade varit bättre för laget om en sån som Lehtonen fått avgöra istället, för att få självförtroende och må riktigt bra över sig själv, Forre behöver ju inte göra mål för att få självförtroende, han är ju ingen målskytt.
Är jag på väg att börja gnälla på vem som avgör? Herregud, förlåt mig. Att be om någonting mer i det här läget är höjden av girighet. Förlåt.
För åh, vilken helg vi fick. Drömscenariot slog in. Nu jävlar, så ska vi förvalta det här också.
Nu kör vi!
