Skellefteå AIK-bloggen: What goes around comes around
Idag började slutspelet på riktigt. Idag kom nervositeten, frustrationen och ångesten, och svingade vilt mot oss åskådare. Och träffade mitt i prick, flera gånger om. I alla fall på mig.
Det är ju så här det är i slutspel, påmindes man om.
Jag tror inte riktigt alla förstod vidden av hur viktigt det här var. Hade man förlorat idag hade det varit kört. Det hade varit över. Serien hade i så fall gått ifrån att vara extremt behaglig och väldigt enkel till en mardröm som inte går att stoppa. Ett antiklimax i klass med kvalserie-missarna för 8-9 år sedan.
Men nu stoppades den ju, den här mardrömmen. Till sist.
Idag var ingen spelmässig superdag för Skellefteå AIK. Man var inte riktigt där fullt ut. Det går som inte att förklara, det går inte att analysera. Det saknades några procent i prestationen hos varje spelare. Några futtiga procent. Men då blir det inte riktigt allt det där man vill att det ska bli, spelmässigt alltså, i en sån här hyperviktig match.
Men man fann andra vägar att vinna.
Modo har haft domslut med sig. Tuffa sådana. Två gånger i rad som direkt avgjort de två senaste matcherna i förlängningsspel. Den senaste direkt felaktig.
Men nu kom dom till Skellefteå istället. När dom behövdes som mest.
Skellefteå gav sig aldrig. Man visade karaktär och hjärta, och kämpade hela vägen. Och då brukar det ju ske till slut. Då brukar målen komma.
Och marginalerna, som säkert alla som redan har skrivit om den här matchen förmodligen redan har berört, är extremt små. Tollefsen i ribban, spelvändning, avvaktande utvisning, Goren spelar vidare när Sundström hänger med huvudet, han hittar Jimmie Ericsson som avgör och gör den här seriens kanske billigaste mål - på en annars omänsklig Tellqvist.
Så kan det gå.
Ser man till allt som skett i den här serien så känns det ändå rättvist. Det var ändå logiskt att det skulle bli så här. Att Skellefteå skulle studsa tillbaka, och orka ju längre serien går, mot ett Modo som sliter hårt på några få backar, och ganska få forwards, och en redan sliten målvakt. I hela serien känns det så. Och det kändes så i den här matchen. Det kändes som att Skellefteå skulle ta det här till slut, om man bara lyckades gnugga vidare på samma sätt.
..men jävlar vad nervös jag var.
***
Tre lirare som förtjänar ett extra omnämnande?
Oscar Lindberg, Petter Granberg och Tomas Skogs var bäst idag. Skogs och Granberg har varit fenomenala i hela serien och Lindberg kom mer igång idag.
Lindberg börjar bli sådär slutspelsbra som han var under fjolårssäsongen. Crippe verkar en aning desorienterad i den formationen, och står och stampar just nu, men Lindberg (givetvis assisterad av Hynning som jobbar kopiöst hela tiden) såg ändå till att den formationen var riktigt stark idag. Lindberg har mer att få ut också.
Kanske kan han få ut allt det där han skulle få ut inför säsongen här framöver. Kanske.
Granberg använder sin fysik, som han ska. Och då är han helt enkelt så här bra. Då är han dominant. Sjukt kul att han fick göra kvitteringsmålet också.
Tomas Skogs är groteskt bra. Helt galet bra. Jag vet inte hur man ska motivera honom, hur man ska förklara varför han är bra, för han är bara bombsäker och knivskarp i allt han gör. Och kvick och intensiv. Och starkare än på länge. Och så vidare.
Han håller internationell nivå just nu, Skogs.
***
AIK slog ut Luleå. Med 4-1 i matcher. Helt otroligt.
Vad är det med AIK och kvartsfinaler?
Det här påverkar Skellefteå rejält - om Skellefteå nu avancerar vill säga.
Dels så får man, oavsett vad som händer i övriga kvartsfinaler, AIK i semifinalen vid avancemang. Det är oundvikligt. Dessutom så kommer man att ha hemmaplansfördel i alla serier man spelar i det här slutspelet, Skellefteå är ju nu det högst placerade laget i grundserien av alla kvarvarande i slutspelet.
Och hemmaplansfördelen är viktig. Det såg vi idag.
***
Jag försöker alltid vara så seriös som jag bara kan som skribent..
..men när Modo-spelarna idag fortsatte med sina fula tricks, sitt eviga jävla tjat om ingenting alls bara för att få långa avblåsningar o sänka tempot, och Tollefsen och kompanis medvetna fula överfall på Skellefteås viktiga spelare efter avblåsningar, t.ex Möller som inte kan försvara sig mot en dubbelt så stor Tollefsen - som utnyttjar det hela tiden, eller att slå med klubban mot skrevet på Lundberg som Schremp gjorde - när Modo fortsatte med allt det där, och hade ledningen i matchen och greppet om hela den här kvartfinalserien, och Modo-spelarna åkte runt och flinade i parti och minut, då känner jag bara att det var så fruktansvärt JÄVLA SKÖNT att sätta dom på plats och vinna den här matchen genom att fula sig fram med filmningar (Skröder och Ritola försökte också - utan lycka), genom att provocera (båda målfiranden stratetiskt utförda framför Modo-kassen för att provocera, och Jimmie skrek till och med "JA" i ansiktet på Tollefsen efter första målet) och framförallt genom att få matchavgörande och tveksamma domslut med sig.
Satan så skönt.
Det här ett krig. Och åh, vad jag älskar att vinna en sån här match mot dom på det här sättet.
Ta en hel skopa av deras egen medicin och hälla den över dom.
What goes around comes around, Modo.