Vitesse - PSV3 - 3
Utjämnat i semifinalen
Skellefteå AIK och AIK från Solna bjöd på slutspelets tredje längsta match genom tiderna. Avgörandet kom först efter att Skellefteå AIKs kapten Jimmie Ericsson satt 5-4 bakom Viktor Fasth efter nästan 111 spelade matchminuter.
Nu vill jag inledningsvis poängtera att jag inte hade någon möjlighet att föra anteckningar under matchen, detta i kombination med en oerhört lång match gör att mitt minne på vissa punkter kan svikta. Var vänlig ha översende med detta.
Inledningsvis var AIK det klart bättre laget och tog ledningen med både 1-0 och 2-0 strax efter sex minuter speltid. Jag vet inte om jag kan dra det så långt till att kalla det rättvist men AIK var som sagt det klart bättre laget. Joacim Eriksson i Skellefteåkassen fick en allt annat än bra start på match #2 i serien, en skakig insats vid 1-0 och en fruktansvärd tavla vid 2-0, skärpan var helt enkelt inte där. AIK var egentligen bättre genom hela den första perioden men Skellefteå slutade aldrig kriga, reduceringen skulle komma sent i form av fjolårets skyttekung Joakim Lindström. Att säga att det var rättvist skulle vara en lögn, det ser även en Skellefteå-supporter, men reduceringens sötma var inte mindre för det.
Skellefteå spelade upp sig och var under andra perioden det klart bättre laget. AIK var allt annat än ofarliga med sina kontringsmöjligheter men det var trots allt Skellefteå som styrde spelet. Fasth var precis som vanligt en ovärdelig klippa i AIKs kasse och motade många farliga chanser. Dock kändes det som om den riktiga udden för gästande Skellefteå saknades och det var sällan hjärtat satt i halsgropen. Kvitteringen skulle komma, denna gången var det Oscar Möller som läckert överlistade Fasth och hoppet levde återigen i allra högsta grad. Roger Melin, tränare för AIK tvingades till en time out i samband med reduceringsmålet i hopp om att mobilisera sitt manskap. Även en ledningspuck signerad Oscar Möller skulle komma under period två, efter att Bellemare blivit hakad vid ett friläge tilldömdes gästerna en straff, och som en sann opurtunist förvaltade Möller läget väl.
AIK skapade många farliga chanser och fick även utdelning för sitt slit. Innan andra perioden var slut stod det 3-3 efter att Christian Sandberg kvitterat med powerplay, ett powerplay där AIK tidigare släppt igenom Bellemare och därmed orsakat ovan nämnd straff. Nu vill jag inte lägga krut på det man inte kan påverka, dvs domarna, men visst fasen var det en konstig utvisning Martin Lundberg åkte på?
AIK skulle även återigen ta ledningen, 4-3 satt bakom Joacim Eriksson som spelat upp sig efter första periodens fasäder, dock kändes inte Jocke alls lika trygg som vanligt. Nu kan inte Eriksson klandras för de två sista målen, men tryggheten fanns inte där.
Kapten Jimmie Ericsson tog Skellefteå AIK till förlängning efter sin extremt vackra prestation fram till 4-4 med dryga sju minuters speltid kvar. Fortsatt var det Skellefteå som dominerade spelet, AIK levde på giftiga kontringar och ett gediget försvarsspel. De liknade helt enkelt mer fjolårsupplagan. Matchen kommer inte minnas för att vara välspelad, utan snarare för två lag med enorm arbetspotential, ser alla matcher ut såhär kommer segrarna i Brynäs - Färjestad få en enkel seger i finalen.
Förlängning, den vanligaste dödsorsaken? Jag vet aldrig när man är så uppspelt, rädd och totalt uppgiven som under en rafflande förlängning. Pulsen är skyhög och man kan knappt sitta still. När man på tv'n ser hur Skellefteå spelar ut AIK men man vet hur giftiga stockholmarna är på kontringar, detta i kombination med en tveksam Joacim Eriksson i kassen kan skrämma slag på vem som helst.
Så som sig bör blev spelet mindre och mindre spel och mer och mer haffs. Isen verkade dålig, spelarna trötta, och adrenalinet började ta slut. Även om Skellefteå fick en längre matchserie mot Modo än vad AIK fick mot Luleå såg det ut som om Skellefteåspelarna hade mer energi i förlängningsdramat, framförallt såg Johan Forsberg och Fredrik Lindgren (Som för övrigt hade mest speltid i Skellefteå) riktigt pigga ut. Men den stora matchvinnaren är kaptenen värdig titeln, Jimmie Ericsson. Efter att ha fått pucken framför mål överlistade han Victor Fasth och slutsignalen ljöd, Skellefteå hade utjämnat till 1-1 i matchserien.
Notera: Bellemare syntes inte på isen i slutskedet av matchen, exakt när han klev av vet jag inte men tyckte mig inte se han de sista perioderna. Erik Forssell lämnade isen efter att ha blött ymnyigt, förmodligen bara något som behövde sys.