Lagbanner
Krönika: 35 års väntan är över
Skellefteå fick äntligen lyfta Le Mat för första gången på 35 år.

Krönika: 35 års väntan är över

35 års väntan är över för Skellefteå AIK och staden Skellefteå. Nu har de kammat hem sitt andra SM-guld i historien, det första sedan 1978.

Om man går tillbaka lite i tiden är det enkelt att konstatera att Skellefteå AIK har gjort en fantastisk resa på väg mot sitt mål att bli Sveriges bästa ishockeylag, ett mål som man nu alltså har uppnått.  Åren efter SM-guldet 1978 gick det ganska bra för föreningen resultatmässigt, men säsongen 1989/1990 ramlade man ur Elitserien. Det dröjde 16 år innan man 2006 återigen tog sig tillbaka in i svensk ishockeys finrum efter att ha fallit på mållinjen tre år i rad. Föreningen hade en uttalad målsättning att ta klubben tillbaka till Elitserien och att man inte gav upp när man inte lyckades ta sig upp direkt, bidrog starkt till att man till slut tog steget upp, efter att alltså ha ”harvat” i hockeyallsvenskan i 16 års tid.

År 1997 var klubben timmar från att försättas i konkurs. Man hade bestämt vid ett styrelsemöte på en fredag, att man måndagen därpå, skulle lämna in en konkursansökan till tingsrätten. Det skulle dock visa sig att klubben betydde mer för staden Skellefteå än vad man kanske då hade trott. Under den helgen hörde många lokala företag av sig till föreningen och sponsrade klubben med pengar så att de kunde undvika en konkurs. Det är nog väldigt många som idag är väldigt glada att Skellefteå AIK inte försattes i konkurs den dagen. När föreningens framtid väl var säkrad, bestämde sig klubben för att man inte skulle hamna i samma situation igen. Man satte upp tydliga målsättningar, grunder och värderingar som föreningen skulle stå för och också leva upp till. En av de målsättningarna var ju att man, några år senare, skulle ta sig tillbaka till Elitserien, vilket man ju också gjorde, men först nio år senare.  Många i styrelsen förtjänar att hyllas för det jobb de gjorde för klubben i den prekära situationen, jag tänker närmast på ordföranden Pär Nordlund och inte minst klubbdirektören Pea Israelsson.

Den dåvarande sportchefen, Peo Larsson, som av många fick en del kritik för att hans öppenhet till media angående eventuella nyförvärv, värvade inför säsongen 2004/2005 två med hockeyallsvenska mått mätt, tunga, meriterade forwards med Elitseriemeriter.  Två värvningar som skulle visa sig bli ovärderliga i jakten på en Elitserieplats. Det var de petade Modoveteranerna Anders Söderberg och Magnus Wernblom, som inte fick förnyat förtroende hos Örnsköldsvikslaget, som skrev på för Skellefteå.  Dessa två veteraner, bildade tillsammans med Fredrik Öberg, som värvades från tyska Hannover Scorpions, säsongen därpå, en fruktad och produktiv kedja i hockeyallsvenskan, som var starkt bidragande till att klubben tog sig upp i Elitserien. Dessutom hämtades rutinerade Tommy Samuelsson in som huvudtränare i klubben, från österrikiska klubben Innsbruck . Innan transferfönstret stängde den sista januari 2006, hade Peo skrivit kontrakt med två tjeckiska spelare för resten av säsongen, backen Libor Prochazka (med ett OS på meritlistan) och forwarden Daniel Branda. Denna duo skulle visa sig vara de två pusselbitar som fattades i Skellefteå AIK: s lagbygge. Branda vann poängligan i Kvalserien den säsongen och Prochazka var en fysiskt spelande defensiv back, som täppte till många luckor bakåt för det svartgula laget.

Personligen tycker jag att Peo fick mycket oförtjänt kritik. Man ska ju komma ihåg att det ju, som jag också nämnt här ovan, var han som byggde det lag som tog Skellefteå tillbaka till ishockeyns finrum.  Jag anser att han bör hyllas för det han gjort för föreningen, inte minst nu när föreningen har uppnått sin målsättning, att bli Sveriges bästa ishockeylag.

När man väl tog klivet upp i Elitserien fortsatte man att sätta upp tydliga mål för klubben. Första året var ju målsättningen att säkra nytt kontrakt i högsta serien, vilket man ju också gjorde även om det krävdes spel i kvalserien innan Elitserieplatsen var säkrad. Säsongen därpå (2007/2008) tog man sig till slutspel som åttonde och sista lag, men det blev respass redan i kvartsfinalen. Därefter följde två säsonger då man tog sig enda till semifinal och de tre senaste säsongerna har man alltså spelat SM-final och det blev ju tredje gången gillt när Skellefteå väl bärgade guldet i år.

Det är synd att Skellefteås, utan tvekan, mest trogna fans genom åren, Sten & Georg Wikström, inte fick vara med och uppleva detta SM-guld. Någonting som de, med största sannolikhet, hade sett fram emot. De hade ju varit på Skellefteå AIK:s alla hemmamatcher sedan 1976, eller något liknande. Sten dog ju 2009 och Georg avled ju i höstas, men förmodligen följer de sitt älskade ishockeylag från hockeyhimlen!

Till sist. Resan som Skellefteå AIK har gjort sedan Elitserieavancemanget är fantastisk. Föreningen har tagit ett steg i utveckling och framgång, varje säsong sedan dess. Alla som på något sätt, varit involverade i klubben och dess verksamhet genom åren och som på något sätt bidragit till att Skellefteå AIK är där de är idag, förtjänar en stor eloge och en hyllning! Ingen nämnd och ingen glömd! De flesta vet nog själva om de betytt mycket för klubben och de ska känna sig stolta för det de har gjort för Skellefteås stolthet. Även Skellefteå AIK:s supportrar, som varit med under resan som klubben gjort, ska känna sig stolta och att de bidragit till att föreningen som de stöttar i vått och torrt, i med- och motgång, uppnått målsättningen att bli Sveriges bästa ishockeylag. Man ska inte glömma att ”bara” för åtta år sedan, spelade Skellefteå AIK i hockeyallsvenskan.
 

Anton Rosendahl2013-04-20 23:11:43
Author

Fler artiklar om Skellefteå