Södertälje SK - ett lag och en stad som suktar efter framgång

Södertälje SK - ett lag och en stad som suktar efter framgång

De senaste månaderna har jag inte känt något vidare sug efter hockeyn. Eller, ja, det känner jag sällan ett sug efter nuförtiden. Rättare sagt: Under de senaste månaderna har jag inte längtat efter SSK och Scaniarinken. Något tände dock till under ispremiären. Pulsen höjdes en aning. Inte var det på grund av jippot och ett halvdant evenemang. Utan på grund av hemvändare, Linus Videll och publiken.


Det är olikt mig att inte längta efter ispremiären. Även om jag inte tycker om att det numer är en miniversion av NHL All Stars istället för en faktisk träning. Dock har det för mig alltid varit ett årligt måste. Det är dagen då man återser gamla och vänner och äntligen kickar igång säsongen. Har alltid haft svårt att koppla bort SSK under sommaren. Alltid räknat ner dagarna till ispremiären, till den första träningsmatchen och såklart till seriepremiären. I år har det dock varit annorlunda. Som vanligt var man väldigt intresserad av silly season under våren men sedan försvann det och jag har inte alls ägnat speciellt mycket tankekraft åt SSK den senaste tiden. Kanske är det bara en naturlig, möjligtvis även sund, del av att växa upp. 

Oavsett vad är kärleken för klubben inget som bara kan försvinna, så att trots allt infinna sig på det första ispasset var i slutändan självklart. Kom dit med kollegan Daniel Hansson, som hade rest hela vägen från Skåne för att infinna sig på plats. Lika oförståelig som när han pratar, lika stor är hans kärlek och passion för Södertälje Sportklubb. Sedan anslöt min far och lillasyster, som satte sig ner och klagade på strul i shoppen. Dock, när jag fick se min sexåriga lillasyster knappt kunna sitta still och vara spänd med förväntan, då började jag tagga igång lite på att det hela skulle börja. Detta blir den andra säsongen för henne och hon hade sett fram emot att få se Linus Videll på is igen. Det är något med se de allra yngsta engagerade. De ser upp till människor, de sjunger och vill lära sig ramsor och de har någon form av obotlig optimism. Det var trots allt inte allt för länge sedan man själv var i den positionen och föll pladask för ett emblem som är det vackraste av dem alla.

Nåja, presentationerna drog igång och man kunde se att en hel del hade tagit sig till Scaniarinken. Publikrekord? Skitsnack. Däremot var det betydligt fler än på flera år och det glädjer mig väldigt mycket. Ett ökat intresse som jag hoppas håller i sig under serien också.
Presentationerna kändes inte så utdragna i år. Speakern höll på och gjorde sig till och lade på lustiga ljudeffekter, något jag tror att de flesta hade kunnat klara sig utan. Manuset verkade man inte ha ägnats speciellt mycket tid åt, speakern hade inte hundra procent koll på vilka som var närvarande och i vilken ordning som spelarna skulle åka ut, under någon av de fyra lagpresentationerna. 

En sak jag tänkte på när Claes Endre presenterades, det jag hörde tydligast var ett burop från en som höll sig runt ena kortsidan där de flesta från klacken hade samlats. Det blev lite antiklimax där. Och det är inte för att folk har åsikter om värvningen eller har något emot Endre. Det är för att SSK av någon anledning tyckte att det var vettigt att presentera en spelare med “kommer senast från en säsong i Gnaget”. Ibland undrar jag om klubben har någon koll på vad supportrarna vill höra. Av allt man kan säga om Endres karriär så här långt är nog AIK-historiken det sista man bör nämna.

I övrigt var presentationen av A-laget höjdpunkten. Kortsidan hade ett litet tifo och försökte sjunga “Linus, Linus, Linus Videll!” när nummer 18 presenterades men att visa upp det nya ljudsystemet var kanske viktigare, för musiken var tvungen att gå på max under hela presentationen. Där och då kände jag att denna tradition har potential att kunna vara så mycket mer och något jag skulle kunna tänka mig att diskutera med klubben inför nästa år.

Höjdpunkten kom efter presentationen när Sebastian Dyk skulle intervjuas innan "skill competition". Det var en känsloladdad Dyk som talade rätt från hjärtat, det kändes verkligen inte som vanligt smicker, det kändes genuint. Flertalet gånger avbröts intervjun av applåder och att “Dyk, Dyk Dyk” skanderades. Där och då kände man verkligen: “Nu jävlar kör vi!” Sedan fick spelarna tävla i olika grenar, det mest minnesvärda från det var att kortsidan körde igång växelramsan “Kom igen Tälje!” i början men det dog ut rätt fort. Sedan internmatch, som oftast känns mest som lek men det var fint att få höra snapsvisan vid nedsläpp.

Det hela avslutades med autografskrivning och jag fick vänta en liten stund medan min far och lillasyster stod i kö. Hon kom tillbaka väldigt glad med autografer både från dam- och herr. Spelarna hade varit jättetrevliga och ställt frågor och en del speciella fick även signera hennes klubba. Ett sista leende dök upp på mina läppar innan det var dags att lämna en överlag positiv upplevelse. Under tiden man väntade fick jag även chansen att hälsa på en del kära vänner.

Ispremiären må ha förbättringspotential men det var en härlig upplevelse överlag. Det var dock inget jippo eller någon ny ljudanläggning som stod för det, utan det var genuina supportrar och en del spelare som älskar att bära S:et.

Ett lag och en stad som suktar efter framgång. Och ni är verkligen värda framgång.

Adam Gunnarssonadamgun345@outlook.com@adamgunnarsson42023-08-08 11:20:00
Author

Fler artiklar om Södertälje

Gunnarsson: En styrka att ta poäng när allt inte klaffar