Tålamod är en dygd
Veckan som gått gav inte den vändning i form av segrar vi leksingar hoppats men den poäng Leksandsspelarna krigade sig till i Gävle i lördags kan förhoppningsvis ändå visa sig vara viktig för framtiden.
Hockeyveckan som leksing inleddes i torsdags med en hemmafajt mot Örebro och inför matchen hade jag goda förhoppningar om att ikväll vänder det när jag tog plats i klacken. Och efter en jämn och lite trevande start på matchen kändes det verkligen som att det är ikväll det händer, nu vänder det, efter att Filip Johansson tryck in ledningsmålet.
Men lika snabbt som hoppet tändes, lika snabbt släcktes det när Örebros kvittering kom bara minuten senare med en man mer. Tillbaks ner på jorden och trots oavgjort efter första var det med en känsla av att det är väl själva f-n att vi inte kan få spela på ledning någon gång. Och andraperioderna har ju inte varit våra starkaste hittills den här säsongen.
Tyvärr besannades det ännu en gång även om Örebro inte var speciellt mycket bättre i själva spelet men Leksands ”tradition” med otroliga svårigheter att få ut pucken ur egen zon, och förmåga att sätta sig i krångliga situationer i den samma, fortsatte.
Det märks tydligt på alla lag numera att de scoutat Leksands akilleshäl för alla sätter oerhört hård press på våra backar och vi har inte hittat nyckeln till att snabbt spela oss ur pressen och kunna vända utan vi blir fastcheckade gång på gång. Och speciellt i andra perioden blir detta extra jobbigt eftersom det är långt till båset och med långa byten i egen zon blir det ofta riktiga ”mjölksyrebyten”. Det här måste laget få ordning på!
Bedrövligt byte blev kostsamt
Andra perioden var det ja. När man är inne i en sådan trist trend som Leksand är nu betonas alltid att man måste vara mer noggranna med detaljerna. En väsentlig detalj i hockey är byten, och när man ska byta, och Örebros 1-2 kommer tyvärr helt av ett bedrövligt Leksandsbyte där Örebros just nu hete Ryan Stoa frispelas och överlistar Juvonen. Den typen av baklängesmål känns så onödiga och i det läget vi befinner oss blir de så tunga. När Örebro dessutom ganska kort senare gör ett mönsteranfall till 1-3 känns uppförsbacken riktigt brant.
Hoppet tändes igen när vår specielle måltjuv den här säsongen, Sebastian Wännström, snappade upp en lös puck mitt i slottet och satte dit 2-3 och inför sista perioden kände jag ändå att det här kan bli vändningen vi suktar efter. Men i samband med ett power play kom det matchavgörande 2-4. Efter ett riktigt bra krigande där Örebro inte skapat någonting blev det tekning i vår zon med tio sekunder kvar i box play och jag hinner tänka ”vad skönt, vi redde ut det, nu går vi till attack” men det blev en mental jinx för efter förlorad tekning tog det endast sex sekunder så hade Örebro ändå lyckats göra ett power play-mål.
Och här någonstans ligger skillnaden i var Örebro och Leksand befinner sig just nu. Örebro gör två power play-mål i matchen. Vi gör inget. Jag tycker egentligen att vi har ett bättre spel i power play än Örebro, men det spelar ju ingen roll när Leksand inte gör mål och Örebro gör det. Signifikativt, och förbannat surt.
Zackrisson får turligt in en snabb reducering via en Örebroskridsko i ett två mot ett-läge tillsammans med Ritola men målet gav aldrig den där riktiga energikicken, och även om Leksand hade några chanser till kvittering var det inte den där desperata forceringen jag hade önskat. Och sedan händer det som så ofta händer lag som har medstuds där lagets hetaste spelare får pucken och kan lobba in den i tom bur till 3-5. Åttonde matchen i rad utan poäng och väldigt tunga steg hem.
Försvarsspelet prioriterat
Två dagar senare var det match igen, mot ärkerivalen Brynäs i en fullsatt Monitor ERP Arena, och den första av fyra bortamatcher i rad för våra blå-vita krigare. Ett Brynäs som var det lag vi senast besegrade och då gick upp i tillfällig serieledning och allt (utom power play) var bara ljus som glimmade. Tänk vad snabbt ett hockeyliv hinner förändras på en svart månad.
Brynäs öppnade som väntat hårt men det syntes också tidigt att Brage vaknat på en betydligt bättre sida än senast han stod (mot Linköping, i knappt en period…). Och efter Marek Hriviks fantastiska förarbete kunde vårt senaste tillskott Spencer Abbott sätta sitt första mål i rätt dress, och de tillresta leksingarna lät som att det var hemmaplan. Ljuvligt.
Men säg den hockeylycka som får vara speciellt länge och i mitten av perioden får Emil Forslund tid att skjuta ett rappt handledsskott och det är kvitterat. Men Brage lät sig inte nedslås utan stod för flera svettiga räddningar och tillsammans med ett lite mer noggrant och prioriterat försvarsspel var det oavgjort efter första perioden.
Omdiskuterat matchstraff
Även andra perioden började fint för oss blå-vita där Olsson Trkulja höll sig framme på en retur efter att ”Kolan” slängt in en puck på mål och detta är garanterat något man pratat om inom laget att man måste mer in framför mål. Spelet under perioden påminde om den första där Brynäs hade klart mest puck och styrde spelet men där Leksand försvarade sig fint och Brage var riktigt bra.
Men med drygt fyra minuter kvar av andra perioden, där Leksand redan hade en utvisad, kom situationen som varit den mest omdiskuterade i hela SHL på slutet. Brynäs retsticka Adam Brodecki hugger mot Brages plock som redan har blockerat pucken. Philip Samuelsson, van från transatlantisk hockey där man försvarar sin målvakt betydligt tuffare än vad vi är vana vid här, reagerar instinktivt och sätter en rejäl crosschecking i bröstet på Brodecki som, och här går meningarna isär, faller handlöst bakåt/spelar över rejält.
Domaren står två meter från händelsen och vid första anblicken ser det verkligen inte vackert ut så jag köper att Samuelsson får matchstraff men med tanke på att Brodecki dels hackar på plocken klart efter att Brage tagit den och dels lyckas se ut som att han håller på att dö för att sedan spela i bytet efter ger det hela lite besk eftersmak.
Jag tycker att Brodecki borde fått en tvåa för hackandet på Brage, och då hade Samuelssons femma inte blivit lika avgörande som det nu blev. Skönt i alla fall att Samuelssons straff stannade vid matchstraffet och inte renderade ytterligare avstängning. Samuelssons tuffhet framför egen kasse kommer att behövas veckan som kommer.
Med fyra minuters konstant boxplay (plus de två som varit innan) och långt till båset blev det till slut för mycket och Leksandsbekante Jacob Blomqvist satte väntat 2-2 under armen på Brage. Leksand lyckades i alla fall freda sitt mål från fler baklängesmål och det var oavgjort även efter andra perioden.
Jämn tredjeperiod
Den tredje perioden blev mer jämn spelmässigt även om Brynäs hade mer puck och fick två chanser i power play men Brage höll tätt. Leksand hade en gyllene chans direkt i inledningen av tredje när Hrivik och Abbott kom i ett två mot ett-läge men där pucken ställde sig på högkant när Abbott skulle sätta dit den och han fick inte alls till det skott han önskade.
I förlängningen kändes faktiskt Leksand hetast och hade flera chanser att greja segern men det gick till straffar där Brynäs satte två och Abbot var ende leksing som satte sin, Wännström och Hrivik missade.
Sammantaget var Brynäsmatchen ett klart fall framåt för Leksand där försvarsspelet klickade bättre och också var mer prioriterat. Skönt att se att Brage inte lät sig nedslås av den mindre lyckade insatsen mot Linköping utan nu var det den stora, lugna och täta Brage, precis som vi vill se. Hrivik fortsätter att vara bästa utespelare och tillsammans med Abbot bildar de Leksands klart farligaste formation just nu, och Johan Fransson var på isen nästan halva matchen och var (äntligen) precis den försvarsklippa vi hoppats.
Roadtrip i söder väntar
Den kommande veckan innebär en roadtrip söderut för herrlaget med två bortamatcher, först mot Växjö och därefter Malmö, innan vi går på ett landslagsuppehåll.
Växjö svarade för en stark vändning senast mot Linköping där 0-2 i början vändes till 6-2. Det kan mycket väl vara vad det stjärnspäckade laget behövde för att vakna till och min känsla är att Leksand kommer att tvingas prioritera försvarsspelet hårt även denna match.
Leksand svarade som bekant för säsongens bottennapp hittills i hemmamatchen mot Växjö för några veckor sedan och förhoppningsvis är det ett riktigt revanschsuget Leksand som ställer upp i Vida Arena på torsdag. Att det äntligen blev åtminstone en poäng senast innebär förhoppningsvis att spelarna återfått lite självförtroende och borta mot Växjö finns inga krav på skönlir utan mer ett riktigt hårt arbete. Alltså KRIGARE!
Tufft schema för rödhökarna
Efter Växjö går resan vidare till Malmö där Redhawks hunnit gå ifrån oss med några poäng sedan vi besegrade dem i premiären i Tegera. Som vanligt är Malmö starkare på hemmaplan än borta hittills men till på lördag finns det faktorer som kan tala för Leksand.
Malmö blev fullständigt utspelat av Luleå senast och tvingades dessutom byta ut Alsenfelt i den andra perioden. Jag vet inte alls hur allvarlig skadan är, det lär visa sig till veckan. Där väntar nämligen tre matcher för Malmö där de ska till Gävle på tisdagskvällen för att sedan ta emot Frölunda hemma på torsdag och därefter oss på lördagen. Ett tufft spelschema och kan Leksand bara hänga med länge i matchen borde Malmöspelarna vara mer trötta mot slutet än Leksand. Kan vi få be om en lika härlig tredjeperiod mot skåningarna som i premiären?!
Tre avslutande kuriosa:
Tålamod, tålamod, tålamod.
Alla lag brukar prata om hur viktigt det är med tålamod i verksamheten men i en resultatbaserad bransch brukar inte tålamod vara den starkaste sidan hos personer i ledande positioner. Och historiskt har Leksand som bekant inte varit något undantag, utan undantaget har nog mer varit de lyckade förändringarna på tränarsidan som blivit med ”Perra” 2015 och Melin förra säsongen.
Med många förluster i rad börjar givetvis olyckskorparna att kraxa och några har börjat ropa efter Melins, alternativt alla tränarnas, avgång. Därför blir jag glad när Leksands IF:s nye ordförande Claes Bergström i Dalarnas Tidningar öppet vädjar om fansens tålamod över att vi håller på att etablera oss i SHL och gör ett långsiktigt försök att slippa jojoåkandet mellan SHL och Hockeyallsvenskan som varit.
Att Claes även berättar om den tydliga skillnaden mellan vad styrelsen ska lägga sig i och det sportsliga, samt att han försöker ställa sig i klacken åtminstone någon period per match eftersom ”det är roligast där, mest drag” och för att kunna få en lägesbild över hur de mest inbitna fansen känner gör ju att förtroendet växer. Dessutom förklaringen att känslan kring laget är att ”vi ska f-n i mig vända det här” och ingen uppgivenhet över situationen. Så tålamod systrar och bröder, tålamod!
Daniel Gunarssons betydelse.
Det är givetvis omöjligt att säga hur mycket enstaka spelares medverkan eller frånvaro har betydelse men en sak som diskuterats väldigt lite är att vid den starka inledningen var det Daniel Gunnarsson och Jonas Ahnelöv som, tillsammans med ungtupparna, höll ihop det där bak. Ahnelöv har som bekant varit lite ut och in ur laget och fått mycket skriverier, men faktum är att sedan Daniel Gunnarsson olyckligt fick ett skott på handen mot HV71 som krossade knogarna har det efter euforin hemma mot Brynäs blivit idel förluster och mycket svajigare bakåt.
Gunnarsson var riktigt bra innan skadan och är dessutom ett hot framåt då han har bästa bössan av alla backar i laget. Så att nr 16 verkar vara tillbaka till veckans matcher ser åtminstone jag som ett stort plus. Pang, boom, svisch redan mot Växjö - tack!
Special teams avgörande faktor.
Det är långt ifrån något nytt men inledningen på säsongen har på ett brutalt sätt visat hur otroligt viktigt det är med så kallade ”special teams”, alltså när något av lagen har en man mer på isen. Matchen mot Örebro var ett typexempel där Leksand stundtals spelade riktigt bra i power play utan att få in pucken. Örebro spelade inte ens bra med en man mer men gjorde två mål ändå. Djurgårdsmatchen en bit tillbaka var det likadant och det finns fler exempel. Men gör man inte mål var det ju liksom inte bra nog.
I veckans matcher möter vi ett Växjö som ligger trea i power play-ligan och gör mål på nästan vart tredje power play. Leksand är inte ens uppe i tio procent, alltså mål i färre än vart tionde power play, och endast Oskarshamn har sämre statistik än oss. Även Malmö ligger högt i power play-ligan. Om man tittar åt andra hållet är Växjö ligans sämsta lag i boxplay, mål bakåt i vart tredje boxplay hittills, och både Leksand och Malmö ligger långt ner i statistiken.
Klyschan om att man inte vinner några matcher i utvisningsbåset är givetvis just en klyscha men helt klart är en av nycklarna för att Leksand ska börja vinna matcher att bli vassare i special teams, både framåt och bakåt. Med Gunnarsson tillbaka, Abbott på väg uppåt i form och ett enormt sparkapital av tänkta poängmakare som Zackrisson och Ritola finns potentialen framåt. Dags att steppa upp!
Tack för att du läste ända hit!
Följ mig gärna på twitter: @HkanDanielssonW heter jag där.
Följer du mig följer jag dig så får du gärna skicka dm med dina synpunkter om mina texter. Ris, ros, funderingar eller rättelser. Jag lyssnar!
För vita och blå, krigar vi här på Norra Stå!
