Casa Lazio (3)
Tre omgångar, sju poäng. Paolo Di Canio är kung, och bröderna Filippini är på väg mot dit där dem hör hemma; Serie B.
Innan något annat skrivs, är det bäst att först fastslå att Treviso är ett lag som suger hårt. Från Serie B till Serie A utan förberedelser - det kan inte sluta på ett annat sätt än jumboplats säsongen igenom.
Japp, Ancona-flashback var det.
Men nu var det ju inte om Treviso det hela ska handla om, utan om Lazio. Och redan under söndagseftermiddagens match kom jag på hur jag skulle bygga upp detta alster.
I bokstavsordning.
Blomqvist, Jesper. TV4:s expertkommentator var på ett sätt den tevesända matchens behållning. När klockan höll på att ticka i väg mot nittio minuter tyckte Blomqvist att det var dags att summera tillställningen; matchens spelare skulle utses. I samma ögonblick som detta skedde, fick Christian Manfredini bollen. Och nu förstår ni vart jag vill komma.
Och ni var nog säkerligen ganska många som skrattade lika mycket som jag gjorde…
En annan rolig sekvens var när Angelo Peruzzi tvingades utgå på grund av skada, och Matteo Sereni - precis som vanligt - fick ta över målvaktssysslan.
Läs följande väldigt noggrant, TV4.
När man talar om Lazio är det inte ovanligt att man byter målvakt. Det är ett (sär)drag som händer med frekvent jämna mellanrum, något som man räknar med likt att en skvallerblaska kalkylerar med stämningar i budgeten.
Annars så ska TV4 har beröm för att reportaget i premiäromgången om Lazio inte bara var en engångsföreteelse, reportaget om Goran Pandev var trevligt att skåda - precis som vi, Lazio-supportrar, kommer att hoppas på fler reportage i framtiden.
Di Canio, Paolo. Det var denne herre som var matchens verkliga gigant. Curva Nords stora idol var överlägset bäst i den första halvleken. Han stod för geniala passningar, underbar inställning - och en fair play-mentalitet när det fanns läge för filmningar som man nuförtiden aldrig ser skymten av i Italien.
För att inte nämna skottet som påminde om det där vanskligt snygga målet som han gjorde i West Ham. Tyvärr fick han inte en tillräckligt bra träff, bollen var inte i optimal höjd. Men tänk, om!
I våras (tror jag…) skrev jag en krönika som behandlade avsaknaden av en trequartista. I går fanns det dock en. Det centralt offensiva tomrum som Ousmane Dabo och Fabio Firmani såg till att skapa täcktes upp av Paoletto på ett överraskande fint sätt. Det var ett bra initiativ som bar mycket frukt med sig.
Så pass bra att när han klev av planen blev fortsättningen en katastrof. Fabio Liverani har aldrig varit så behövd som han är nu. Att spelfördelaren klädde av sig overallen och värmde upp visar att comebacken är nära.
Fabio Liverani som regista och Paolo Di Canio som smyg-trequartista - den kombinationen vill jag mer än gärna se.
Filippini-tvillingarna. Jag måste bara få uttrycka min glädje över att slippa se dessa två fullständigt inkompetenta bröder i Lazio-tröjan. När Emanuele innan matchstart sprang mot Curva Nord för att mottaga dess hyllningar så kunde jag inte hålla mig för skratt.
De kämpar…de spelar med hjärta…de viker aldrig ner sig.
Ja, ja, ja. Det räcker. Kämpa är en sak, men man måste kunna spela fotboll också - och uppenbarligen uppfyller inte Filippini-tvillingarna det kravet. Att slippa se dessa två spelare förstöra Lazios kantspel även den här säsongen känns så otroligt befriande. Just nu kanske inte Cesar, Manfredini och Behrami levererar särskilt mycket bättre, men ändå (…).
Lotito, Claudio. Aldrig förr har en person fått utstå så mycket skit (även bokstavligt talat). Curva Nord fortsatte sin protestaktion under Treviso-matchen, medan alltfler “vanliga” supportrar uttrycker sitt missnöje med presidenten.
“Claudio Lotito är inte min president” ekar inte bara nere i Rom, vid denna tidpunkt går det därtill inte att hitta ett endaste forum på internet med medlemmar som inte starkt skanderar de nyss nämnda orden.
Så nu är det även dags för Dig att välja sida: för eller emot…
Rocchi, Tommaso. Äntligen fick Lazios striker måla. Dessutom medförde samspelet med Di Canio att Rocchi fick en större vidd i sitt spel. Att hans anfallskollega tog klivet ned och hämtade boll för att sedan spela upp den, gjorde att målskytten slapp agera medioker target-player…
…vilket ledde till att han kunde koncentrera sig på löpningar. Och att komma fri med målvakten för att därefter genomföra en mindre spektakulär filmning.
Inom il calcio är det tillåtet att falla lite extra lätt emellanåt, även för en spelare som Tommaso. Faktiskt.
Rossi, Delio. Är det någon mer än jag som börjar se ett mönster?
Mönstret jag talar om är tre tränare på raken som insisterar på spelidéer som inte håller måttet och är dömda på förhand. Domenico Caso envisades med att använda de sämsta spelarna framför de bästa, bland andra fick Liverani och Rocchi nöta mycket bänk i början och en bra bit in på hösten.
Giuseppe Papadopulo fortsatte ungefär likadant. Med honom fick dock de två nämnda spelarna mycket speltid, men de skumma bytena och taktikerna (och allt annat) var inte särskilt lovvärda.
Dagens Lazio-tränare har hittat sin egen variant av sina föregångares idéer. Målet är inte bara att skapa ett hål i mitten, det gäller också att se till att det görs med råge. Receptet? Spela Firmani.
Om Liverani inte ges chansen från start när han är frisk vet vi dessutom - med säkerhet - att min teori är sann istället för att vara vinklat nonsens.
Slutligen.
Team manager Maurizio Manzini bör seriöst överväga att införskaffa sig en kam, alternativt klippa håret.
Samt.
Vi på redaktionen hatar inte Christian Manfredini, vi föraktar honom bara. En viss skillnad.