Casa Lazio (4)
En artikel som behandlar bortamatchen, och den likgiltiga förlusten mot Milan
Gårdagskvällen slutade tråkigt efter en, förvisso ganska väntad, förlust. Lazio fick tomhänta återvända till den eviga staden efter att Milan dödat matchen med två mål inom loppet av tre minuter, och återigen blev man påmind om att Lazios forna dagar som storklubb är räknade. Tydligare kunde det inte ha varit.
Ex-napolitanen Guglielmo Stendardo gick enkelt bort sig mot Schevchenko som distinkt tryckte in ledningsmålet redan i den tolfte minuten. Tre minuter senare var det Kakás tur att göra livet miserabelt för Sereni. 2-0. Ridå.
Fast å andra sidan, hur många hade egentligen förväntat sig poängskörd på San Siro? Milan kom till matchen efter en förlust mot Sampdoria. Dessförinnan blev det vinst mot Siena och i premiären bara en ynka poäng mot nykomlingen Ascoli. Milan borde således ha varit enormt revanschsugna och ett nederlag kändes inte särskilt avlägset.
...Men det är ju alltid lätt att säga såhär i efterhand.
Vår chans att bemästra jätten från norr fanns i kontringarna. Men då hade det krävts ett stabilt försvarsspel som inte går bort sig efter tolv minuter. Jag tar för givet att det också var Rossis tanke för dagen. Inte sällan har det varit vårt vapen när vi mött topplagen de senaste åren. Men igår stämde det inte. När passningsspelet dessutom når en sådan outgrundligt värdelös nivå, som det under stora delar av matchen gjorde, ja då var vi chanslösa.
Fabio Liverani som gjorde sitt första serie A-framträdande för säsongen visade sig vara så matchotränad att han knappt kunde leverera en passning rätt. Förhoppningsvis gör han bättre ifrån sig hädanefter.
Bättre gick det inte heller för matchens andra debutant – Giallombardo.
En annan suspekt företeelse var den inbytte Roberto Baronios skada. Mittfältaren ersatte Fabio Liverani på mittfältet men ådrog sig en sträckning efter bara tio minuter på planen. Den engelsktalande kommentatorn på Canal+ ställde sig genast frågan hur det egentligen var med uppvärmningen där. Det är kanske värt att reflektera över? Enligt Il Messaggero kan Baronio nu vara indisponibel i uppemot en månad.
Fantastiskt…
Förlusten i sig är inte särskilt pinsam, det är sättet vi förlorar på som är pinsamt. Milan är en storklubb och det är orimligt att på något sätt kräva tre poäng i en sådan tillställning. När ett stjärnspäckat lag ställs mot ett relativt mediokert dito slutar det oftast enligt logiken. Men fotboll är ju inte alltid logiskt och varje tillfälle som ges för att knäcka följdriktigheten måste man försöka förvalta.
Igår tycktes vissa av spelarna inte ens anstränga sig. Det fanns överhuvudtaget ingen spelidé efter Milans ledningsmål, passningsspelet var bedrövligt och det anfallen uteblev. Det är trots allt serie A–proffs vi talar om och inga pojklagsspelare. Lazio må ha försämrats de senaste åren, men vissa krav ställs fortfarande på spelarna. Att hålla nollan och kontra var det som gällde. Men det höll ju inte. Och sen då?
Någon plan B tycktes inte finnas.
Allting var emellertid inte hopplöst. Vår 37-årige veteran Paolo Di Canio var för andra matchen på rad bäst i Lazio. Paoletto har de två senaste matcherna tagit ett kliv längre ner i banan där han kan möta och hämta boll. Något som fungerar utomordentligt. Därutöver bidrog han också i försvarsarbetet vid ett par tillfällen, och trots sin ålder höll han ut i 90 minuter.
Långt ifrån veteran är däremot Valon Behrami. Sommarens ”stora” värvning visade för första gången i år att det finns kapacitet. Fina löpningar och kvickt spel kombinerades, men den Kosovo-födde schweizaren blev - något förvånande - utbytt i halvtid.
Delio Rossi har onekligen en hel del att fundera på inför matchen mot Palermo.
