Matchen fràn Curva Sud

En magisk stàmning nàr Roma krossade Parma och SuperMarco àtervànde hem.

Fràn Piramide tog jag tunnelbanan till Termini, bytte dàr till ròda linjen fòr att sedan spàrvagnen fràn Flaminio till Olimpico. Nervositeten var stor, men laddningen snàppet stòrre, nàr jag svettades under min halsduk pà den òverfulla spàrvagnen bland de andra som ocksà skulle till matchen. Jag hade lyckats komma òver en biljett till Curva Sud, eftersom det i fòr fòrsta gàngen pà vàldigt lànge finns biljetter som inte àr knutna till sàsongkort, och àr det nàgonstans man vill vara nàr Roma spelar hemma àr det dàr.

Det var som vanligt mycket liv och ròrelse kring arenan nàr jag klev av spàrvagnen. Caffè Borghetti- och halsduksfòrsàljarna jobbade pà bra i duggregnet som fòll òver Rom, men sjàlv gick jag med snabba steg mot biljettkontrollen som var den enda barriàren mellan mig och Curva Sud. Olimpico àr som vackrast pà kvàllen nàr den upplyst av stràlkastare reser sig majestàtiskt mot himlen. Man hòrde ljudet inifràn arenan bra nàr man stod utanfòr, och nàgot sa mig att det hàr skulle bli nàgot i hàstvàg. Och det blev det.

Efter att ha lòst biljetten i den numera elektriska spàrren, samt genomgàtt en passkontroll och snabbvisitering, gick jag mot Curva Suds trappor. Nàr jag gick var det ett dussintal romanisti som utan problem plankade in pà matchen genom att slànga sig òver stàngslet. En skòn taktik, ansàg jag, och tanken slog mig att man kanske borde testa samma sak en dag, ifall man misslyckas med att komma òver en biljett till curvan. Nàvàl, upp fòr trapporna gick jag och precis som alltid nàr man ser Olimpicos gròna matta uppenbara sig berusas man av ett glàdjerus. Den som har upplevt samma sak fòrstàr fòrmodligen vad jag pratar om.

Curva Sud var FULL, klart mer packad àn nàr jag stod dàr mot Aris fòrra veckan, och stàmningen kàndes bra. Haschròken làg tàt pà flera hàll dà de flesta fortfarande satt ner i vàntan pà att matchen skulle starta. En del viftade med flaggor, en del sjòng. Jag sjàlv fòrsòkte hitta en plats, nàgot som var en omòjlighet, sà jag stàllde mig istàllet i en av trapporna. En ironisk applàd utfàrdades fràn mànga hàll till sàkerhetsfòreskrifterna som presenterades pà Olimpicos storbildskàrmar. Pà planen vàrmde spelarna upp, och nàgonstans dàrnere skàdade jag och de andra Roma-supportrarna vàr gamle hjàlte SuperMarco Delvecchio som skulle fà ett varmt mottagande av publiken. En banderoll fràn den tillresta Parma-klacken (ett 50-tal) kunde skàdas dàr en protest mot det obekvàma klockslaget och en kànga mot pay per view-TV kunde utlàsas, och nàgra Roma-fans hade i sin tur en banderoll med budskapet "Zampa den ende speakern".

Matchen skulle snart bòrja och nervositeten hos mig visste inga grànser. De tvà senaste matcherna hade fàtt mig att tvivla pà vàr styrka, och speciellt màltorkan gjorde mig orolig. Speakern ropade upp namnen pà spelarna. Perrotta buades ut, medan framfòrallt Kuffour, Nonda och - sàklart - Totti fick de starkaste applàderna. I Parma buades det àt alla, speciellt Couto och Corradi, fòrutom fòr Delvecchio som istàllet mòttes av jubel. "Roma Roma Roma" sjòngs av publiken och decibelnivàn under sista versen framkallade nog gàshud hos de flesta. Som brukligt sjòngs "Quando l'inno si alzerà" nàr avsparken slogs och att fà sjunga med nàr man stàr dàr mitt i smeten var inget annat àn magiskt.

Spelet var statiskt i bòrjan och nervositeten var pàtaglig hos mànga i curvan. Roma spelade inte òvertygande, men 24 minuter in i matchen nàr Totti fick sin chans och man pà làngt hàll sàg bollen segla mot màl vàxte ett sus fram i klacken. "Gàr den in?" , tànkte jag, och nàr man sàg antydningen av ett nàtrassel befann mig sig plòtsligt ett antal trappsteg neràt, nedtryckt av folkhavet. Frustrationen skreks ut och glàdjen visste inga grànser. "Un capitano, c'è solo un capitano!" sjòng vi och decibelnivàn steg àterigen till magiska hòjder. Nàr Nonda strax efter utòkade ledningen hamnade man àterigen ett antal trappsteg ner och fy faaaan vilken làttnad man kànde. Stàmningen var pà topp, minst sagt, och sàngen dog heller inte ut nàr Cannavaro reducerade ledningen. Idag var vàr dag, det kàndes.

Nàr Panucci sedan nickade in 3-1 mycket snyggt kàndes det som om en sten storlek Mount Everest slàppte fràn min axel. Nu vinner vi, kànde jag, och fortsatte sjunga fram till att domaren blàste fòr halvtid. Innan halvtidsvilan var ett faktum hann man dock att hoppa till nàr en "bomb" small i vallgraven i det nedre hòrnet till hòger i Sud, en aktion som rev ner applàder i curvan.

Om fòrsta halvlek var fantastisk, skulle den andra òvertràffa den. Det var inte en mànniska som var tyst under den fòrsta kvarten, och nàr Delvecchio blev utbytt i den 61:a minuten hyllades han. "Sotto la curva, Delvecchio sotto la curva" och "Vai Delvecchio facci un gol" tillàgnades den forne hjàlten under ca fem minuter efter att han klev av planen. Det var vackert att se, och vackrare skulle det bli efteràt.

Den màlkavalkad som man hade hoppats pà i halvtid uteblev, men spelet var stundtals mycket vackert dàr Totti trollade friskt fràn sin fria roll. Ett màl till skulle vi dock bjudas innan domaren blàste av och àterigen var det Nonda som gjorde det, nu framfòr Curva Sud. Aterigen visste glàdjen inga grànser och nàr man sàg att Nonda hoppade òver reklamskyltarna fòr att fira sitt màl framfòr oss i curvan steg jublet ytterligare. Man flyttades ner ytterligare ett par trappsteg och det kàndes som att hela curvan samtidigt ville krama om nyfòrvàrvet fràn Monaco. Det finns nog inget vackrare àn en spelare som firar ett màl framfòr Curva Sud, och nàr Nonda kysste Roma-tròjan efter sitt màl och sedan blev omkramad av Kuffour och bàda hòjde sin armar mot curvan kànde jag nàgot som inte gàr att beskriva med ord. Det màste upplevas. "Ooh eeeh eeeooh NONDA!" sjòngs och man kan helt klart pàstà att det har gàtt snabbt fòr anfallaren att eròvra Roma-supportrarnas hjàrtan. 4-1 till Roma. Underbart!

Efter matchen, nàr Grazie Roma spelades, sprang Delvecchio fram till curvan fòr att tacka fòr sig. Genast òverròstades Antonellos skònsàng av hyllningssàngerna till SuperMarcos àra, och var Nondas firande vackert var det hàr ren och skàr poesi. Det var nàra till tàrarna och nàr Delvecchio tog pà sig den Roma-keps som en av supportrarna slàngde in innan han gick fòr att duscha steg jublet àterigen. Det var obeskrivligt vackert.

Nàr jag sedan làmnade Curva Sud, nòjd med segern och lycklig òver att ha fàtt tacka av SuperMarco, fortsatte sàngen utanfòr arenan dàr det skanderades att Lazio-fansens mammor minsann gillar oralsex.

Cagliari nàsta. DAJE ROMA!

* Artikeln skrevs under tidspress sà om det àr nàgon som àr missnòjd fàr jag be om òverseende.

David Jansson2005-09-22 21:15:00

Fler artiklar om Roma