Matchkrönika: Lazio 1 - 0 Fiorentina

Söndagen visade sig vara en alldeles förträfflig dag för i laziali där Lazio såg till att låta de tre poängen stanna kvar i Rom.

Som man hade längtat efter söndagseftermiddagens match. Efter förlusten mot Udinese var det lite bittert, men det fanns också en enorm revanschlusta - hos oss supportrar såväl som hos spelare. Och tack vare speluppehållet växte sig den känslan bara starkare. Och starkare.
   Men precis innan matchen blåstes i gång så blev i alla fall jag lite osäker. Guglielmo Stendardo spelade från start - hur skulle det gå? Som tur var gick det bra, tillsammans med Sanchez Cribari lyckades de hålla borta Luca Toni från större farligheter. Detta gällde i synnerhet den brasilianske mittbacken, de små tjuvknepen var underbara att skåda. Det var märkbart att mittbackarnas jobb med det lila anfallsesset gav resultat matchen i genom, även om det skulle komma att hetta till hyfsat rejält i slutminuterna.
   När det gällde underhållningen under den första halvleken var den inte särskilt generös av sig. För den utomstående betraktaren var halvleken ganska händelsefattig. Men Lazio spelade bra. Det var väldigt tydligt att Delio Rossi mönstrade sin bästa elva (åtminstone näst intill), spelet var imponerande strukturerat i den första halvleken. Även om det inte blixtrade om anfallen varje gång så var spelet alltid under kontroll, präglat av en klar grundkvalitet.

Och Paolo Di Canio, det går inte att undgå att nämna honom i någon match. Han dribblar, släpper loss sin kreativitet och eldar sina lagkamrater så mycket som det bara går. I en sekvens när Valon Behrami pressade och jagade Fiorentinas mittbackar i deras straffområde blev Paolo fullständigt lyrisk och kramade om sin lagkamrat så hårt som han bara kunde efteråt. Om bara Paoletto skulle vara lite yngre och därmed ha mer ork så skulle han tveklöst kunna etablera sig som en av seriens största profiler - om han inte är det ändå.
   I reportaget under TV4:s uppladdning lät han dessutom ge sin syn på derbyt - och efter dagens insats på planen är det tveklöst att Lazio-sonen kommer att vara derbyts stora profil på förhand. Fullkomligt tveklöst.
   Jag längtar redan.

Åter till matchen. Trots att den första halvleken inte var något som kommentatorerna var för nöjda med lyckades Behrami få till en fin träff efter att en hörnboll studsat ut från straffområdet. Skottet var relativt pressat, med en sådan där smålurig skruv som gjorde att bollen letade sig mot stolpen. Men så fanns ju också Sebastian Frey i målet, och han släpper sällan förbi några bollar när han är på humör.
   Värt att nämna är också brassen Rodrigues som trots en ganska medioker insats var lite smått angenäm att beskåda. Varje gång han fick bollen och sprang framåt på sina lätta steg såg det så fint ut att man kunde tro att han svävade på moln. Och så fanns därutöver hans silkeslena tillslag och inlägg som alltid hamnade i den där luckan framför försvararna; man blev nostalgisk varje gång. Sen måste det ju också tilläggas att det var mest nostalgisk man blev, verkligheten var olyckligtvis inte lika trollbindande.
   En som uppträdde lite mer trollbindande var däremot Massimo Oddo. Med en uttalad ambition att slå sig in i Marcello Lippis italienska landslag stormade han fram på sin kant i offensiven på samma sätt som han satte stopp för Fiorentinas anfall. Pondusen var total, och tillsammans med Behrami kom han runt flertalet gånger på högersidan som var klart starkast under hela matchen.

När Rizzoli blåste i pipan för att låta Lazio-spelarna sparka i gång den andra halvleken hade Fiorentina på ett sätt matchen där man ville. Ställningen var 0-0 och enbart ett tillräckligt bra inlägg till Toni skulle kunna kamma hem vinsten. Men Fiorentina bjöd aldrig upp till några giftiga anfall. På samma sätt var Lazio också initiativlöst.
   Di Canio byttes ut till förmån för Goran Pandev. Och i den sextionionde minuten byttes även Rodrigues ut för att ge plats åt Christian Manfredini. Men i minuten dessförinnan hände det första i vad som skulle bli en händelserik matchavslutning. Ousmane Dabo spelade in en boll till Pandev som dirigerade bollen vidare mellan bortalagets mittbackar där Tommaso Rocchi löpte fram för att låta Frey rusa ut och avvärja avslutningen.
   Sedan dröjde det inte länge förrän Luciano Zauri fick en boll serverad mellan backarna. Men återigen var Fiorentina-målvakten ute och täckte av, Zauri kunde bara få en tå på bollen som gick rakt på Frey. Det var i denna stund som tanken slog mig.
   Fan vad jag hatar Frey! Han kan emellanåt få för sig att formera en, bokstavlig talat, mur som inte släpper förbi någonting, till och med ett stenhårt skott i krysset. Eftersom jag kände på mig att Lazio var på uppgång så visste jag hur irriterad jag skulle bli då Frey bara avvärjde skott efter skott.
   Det till trots så blev det slutligen ett mål. Manfredini hade fumlat sig förbi sin försvarare några gånger och i den åttioförsta matchminuten gjorde han det igen. Därefter avlossade han ett skott som Frey, tvärtemot vad jag trodde med hänvisning till min tidigare utläggning, släppte en retur på. Medan Frey kastade sig efter returen gav sig även den inbytte Simone Inzaghi in i stridens hetta för att låta bollen studsa iväg till en framåtrusande Zauri. På sitt klassiska manér bredsidade vänsterbacken in bollen och gav Lazio ledningen. Eufori.
   Därefter blev Delio Rossi precis som mot Palermo offer för glädjeruset. Istället för att bilda hög på Zauri, vilket torde vara det naturliga, blev det en stor gruppkram med tränaren i mitten. Och det gick inte annat än att fascineras av detta. Bättre exempel på åskådliggörande av en tränares pojkar finns inte.
   Rossi boys.

Men än var det inte över. Under matchens sista minuter pressade Fiorentina tillbaka Lazio i flera försök att kvittera. En minut innan ordinarie matchtids slut fick Valeri Bojinov till en träff som den för dagen oklanderlige Angelo Peruzzi parerade med en enhandsräddning. Och i den nittioförsta minuten blixtrade dessutom Toni (till slut) till, men ånyo såg Peruzzi till att låta sina nätmaskor förbli orörda.
   Dessa hektiska minuter avslutades med en Lazio-kontring, med Pandev i spetsen, som tyvärr inte resulterade i 2-0 och slutet på nervkittlandet. Hur som helst så gick det bara en minut till innan domaren blåste av och Di Canio kunde storma in på planen för att sedan - förmodligen - fira hela natten lång.

Hemmastarkt. Lazio förblir obesegrat på hemmaplan, vilket känns oerhört betryggande. När motståndarna besöker Rom så spelar dem på det mäktiga Olimpico mot ett svårslaget Lazio stärkt av en röststark och fullproppad kurva.
   Det ni.

-

Och glöm aldrig bort; Roma in B.

0 kommentarer