Bayern München-Juventus 2-1
Starka tyskar satte ner de svartvita fötterna på jorden.
Med Patrick Vieira skadad var förutsättningarna lite sämre än väntat. Juventus skulle inte kunna mönstra sin nye mittfältsdominant på Allianz Arenas nylagda gräsmatta.
Men visst skulle vi väl ändå vinna mot Bayern? Vad än alla spelare, ledare och supportrar trodde inför matchen är nog de flesta överens om att vi fick se två överraskningar på planen. En positiv och en negativ. Bayern respektive Juventus.
Till en början kändes matchen lite som ”Liverpool all over again” när Juventus drog sig tillbaka och väntade ut det röda hemmalaget som med en tydligt aggressiv ton försökte forcera den för dagen blågula försvarsmuren.
Med sitt oerhört starka mittfält och en anfallsduo likt vår egen i styrka utsatte Bayern våra försvarare för ett tryck som de inte upplevt hittills denna säsong.
Vi kunde inte etablera något spel på hemmalagets planhalva första halvleken och för ovanlighetens skull såg självaste Gianluca Zambrotta ut att ha hamnat i svårigheternas träsk när han längs sin vänsterkant stötte på duon Willy Sagnol/Sebastian Deisler.
Det var också den senare som såg till att Bayern tog ledningen då han fintade bort just Zambrotta till höger i straffområdet. Många förväntade sig ett inlägg men Deisler valde att skjuta. Abbiatis misslyckade försök i att gå ner på knä och plocka bollen resulterade i att den tog på låret och gick in i mål.
Med en kvart kvar av den första halvleken och ett mål bakåt valde Juve att gå framåt lite mer och försöka vinna tillbaka bollen högre upp i planen. Just så hade jag hoppats att man skulle kunna spela från start, men det var som sagt ”Liverpool all over again”.
Och Bayern gjorde också som Liverpool på Anfield, nämligen 2-0. Med drygt fem minuter kvar till paus nickar De Michelis in en hörnboll. David Trezeguets tama markeringsspel gjorde att målnickaren fick gott om tid att öka på hemmalagets ledning.
I halvtid formerade Mister Capello om laget en aning. Del Piero tog Camoranesis plats till höger på mittfältet medan Chiellini bytte av högerbacken Blasi. Chiellini och Zambrotta bytte också kant vilket ledde till en stark högerkant omfattande Zambrotta och Del Piero.
Tanken var förmodligen att sätta stort tryck på Bayerns vänsterkant med möjligheter att anfalla i mitten via Del Piero som ofta gick inåt i planen.
Det hela ledde oftast till att Bayerns brasilianare Zé Roberto kunde kontra på en tom vänsterkant. Till slut verkade Zambrotta varken veta ut eller in och någon riktig press kunde inte etableras förrän mot de allra sista matchminuterna.
Juventus såg ut att ha hamnat i en alldeles för ovan situation. Laget verkade helt enkelt inte förberett på att ligga under. Match efter match tar vi ledningen och är duktiga på att hålla den. Men vad gör vi när motståndarna leder med 2-0 och vi har en halvlek på oss att vända resultatet?
Ingen såg ut att veta svaret på den frågan, vilket mot slutet av matchen illustrerades av en låg arbetsmoral och en koncentrationsnivå som inte höll måttet.
Bayern München såg tvärtemot ut att vara fulla av energi och inspiration. Med 66 000 åskådare på läktarna förstår jag att det inte är svårt att finna dessa ingredienser och kanske var det deras största fördel.
Blir det 66 000 på Delle Alpi i returen?
Juventus laguppställning:
Abbiati; Blasi (ut mot Chiellini i 46:e min.), Thuram, Cannavaro, Zambrotta; Camoranesi (ut mot Del Piero i 46:e min.), Emerson, Giannichedda, Nedved; Ibrahimovic, Trezeguet (ut mot Mutu i 66:e min.)
