Krönika – Vallfärden till Turin, del 2

På en söndagskväll i oktober var vi där: Derby d'Italia! Silken känsla att vara på plats - här kommer del 2 av den mycket försenade krönikan...

Matchdag. På söndagen vaknar vi av mobillarmet. Klockan är nio på morgonen; vi bestämde oss för att stiga upp tidigt och hinna se lite av stan innan vi beger oss till delle Alpi. Det regnar lite smått, något jag ser som ett gott tecken när Juve ska ses live. Så var det i alla fall mot Djurgården borta ifjol; stockholmslaget kördes över och vi vann med 4-1. Fast sedan så finns det dagar då regn är ett dåligt tecken – många minns säkert bortamatchen mot Perugia säsongen 00, då Lazio gick förbi oss i sista ronden. Det skulle dock komma att lösa sig alldeles perfekt för dagen.

Hotellet bjuder på frukostbuffé – här finns lite av varje. Bröd & bakelser fyllda med allt möjligt sött och gott, typiskt kontinentalt. Vi sitter och ser lagom turistiga ut med kartor och broschyrer i matsalen; i foajén ligger dagens morgontidningar. Jag tar mig en titt på vägen ut – på förstasidan på en blaska visas två giganter: Adriano och allas våran egen Zlatan aka Ibra. På måndagsmorgon skulle rubrikerna komma att handla om den sistnämnda.

Vi stiger ut från hotellet - just nu märks regnet knappt, men det skulle komma att ändra sig. På söndagar är det mesta stängt, Turinborna sitter hemma och njuta av söndagskaffet. Turin är en relativt liten stad, sett ur ett internationellt perspektiv, dock har staden haft stor betydelse, både historiskt och industriellt. Turin var Italiens första huvudstad och är som bekant hem för Fiat, vilka betytt mycket för Italien och även Juventus. När vi strosar omkring i stan känns det som att man rest tillbaks i tiden; alla fasader verkar ha bevarats från en försvunnen tid. En annan intressant detalj var Turins enorma portar/dörrar; mitt i en modern byggnad kunde det finnas en insprängd trädörr från forna tider.

Över staden vilade ett stort lugn, på både gott och ont. Det märks att staden vilar, och väntar in det stora evenemanget, Vinter OS. Detta evenemang har tyvärr redan satt sina spår i stan. Hela Turin är uppgrävt när vi är på besök; allt skall rustas upp och förberedas inför OS. Välbehövligt för stan, som kanske kan få ett uppsving, men synd för oss som vill se oss omkring lite.

Något som har öppet på söndagar är små-marknaderna; rad efter rad av bord där säljare erbjuder böcker och andra antikvariateter. Vi stannar till vid ett stånd där det finns fotoalbum; jag öppnar ett som visar sig vara fyllt av samlarfoton på gamla Juventus-hjältar. Bettega, Platini, Charles, Scirea samsas med spelar som undertecknad inte kände till. Det var en bit svart-vit historia på bordet, något man var tvungen att vara på plats för att uppleva.

Vi går vidare och börjar nu bli sugna på en bit mat; hemma i Sverige blev vi rekommenderade Pizzeria Gennaro Esposito, något vi senare fick veta var inget mindre än Ciro Ferrars egna restaurang. Ett besök där för att smaka på äkta napolitansk pizza var givet! Tyvärr så hade dom stängt på söndagar, besök fick vänta till måndagen – vi hade trots allt anledning att fira då.

Efter att ha ätit en ”sen” lunch (i Italien äter dom flesta lunch runt 13-14) så återvänder vi till hotellet för att ladda om inför matchen. På vägen tillbaks stöter vi på den – det stora svartvita monstret: Juventus spelarbuss. Där stod den utanför spelarnas hotell, kring den ett par förväntansfulla fans. Vi blir självfallet nyfikna – vi kanske får se favoriterna på nära håll!? Vi får reda på att spelarna inte lämnar hotellet först efter ett par timmar. Efter ett tag så bestämmer vi oss för att röra på oss och återvända senare, vi måste ju hinna ut till stadion för att samla våra biljetter, och innan det måste vi till Juvestore! Men just i det ögonblicket var vi inte långt ifrån våra hjältar.

Efter en snabb visit på hotellet rör vi oss mot Via Garibaldi, en av de större shoppinggatorna. Längs gatan finns en del charmiga caffetteria, men just nu hade vi ett annat mål. När vi väl kommer fram till Juvestore måste jag säga att jag är något besviken. Efter att ha sett det ansenliga sortimentet på nätbutiken blev jag mycket besviken på det smala sortimentet i den fysiska butiken. Dock, inte att misströsta - jag hittade ett par prylar som jag är mycket nöjd med. Efter att frossat lite i shoppen beger vi oss tillbaka till Juves hotell – vi kanske hinner få en glimt av spelarna. Väl framme får vi reda på att spelarna dröjer än mer, och beslutar efter en halvtimme att försöka ta oss till stadion.

Med våra juvehalsdukar i högsta hög går vi runt hörnet från Juventus hotellet för att leta reda på en taxi; och där står dom, i all sin blå-svarta medelmåtta – Interfansen, flockandes runt Interbussen. Naiva svenskar som vi är, går vi förbi ett 100-tal Interista för att leta reda på en taxi. I och för sig utsattes vi inte för mer än ett par snedda blickar.

En taxi närmare sig, men vi ser att det sitter en kvinna i passagerarsättet, så vi slutar vifta. Då rullar kvinnan ner rutan och skriker något på italienska. Jag lyckas inte förstå mycket, men chansar på att hon kanske vill samåka? Då säger hon något som är likt på alla språk. ”Mamma” – det visar säg att hon är taxichaffisen mamma, och bara följer med sonen. Vi sätter oss i bilen och är glada för den lediga bilen. Resan till Delle Alpi tar en stund, under denna tid hinner vi se en drygt 30-årig man få skäll av sin morsa ett antal gånger för att han kör fel (det där om att italienare skulle vara mammas boys kanske inte är helt ogrundat).

Vid första skymten av arenan känns den mäktig, i bakgrunden sinns Alperna, trotts att det är molnigt och regnet nu tilltagit markant. En fin inramning, men synd att det regnar. Vi får våra biljetter av våra vänner på Juventus Club Svezia, och går tillsammans bort mot kön till klacken. Den är lång och redan här börjar sjungandet ta vid. Efter en tids tumult i kön (maskinen som läser biljetterna gick sönder) och en kroppsvisitering kliver vi in till området precis utanför arenan. Pulsen är nu på topp och vi småspringer för att komma in under tak och få bra platser. Vi kliver ut på Curva Sud och hela härligheten uppenbarar sig. Klacken har redan satt i gång, om lite smått kusligt redan börjat smäda Materazzi med sina sånger – alla visste väl på förhand vad som väntades av den killen?

Vi drog oss ut till kanten av kurvan, där det fortfarande fanns plats att stå, i mitten var det kört. Den beryktade dåliga sikten är inte så farlig som folk tror. Men visst finns det potential att bättra arenan; från våra platser var det dock ok sikt. Kvällens tifo gick i Gli Azzurris färger, där ett gäng Scudettosköldar (ni vet, sådana som Inter inte haft på tröjan på ett tag) flyter i ett blått hav. I klacken fanns människor från alla möjliga livsöden; där satt en o annan barnfamilj, slipsnissar, fabriksarbetare och hippies. Majoriteten var kanske män i 20-25års åldern, men nog fanns alla representerade, även ett par svenska flaggor skymtades.

Paparesta blåser igång matchen och från minut 1 startar Juve med högt tempo – i denna match var det 100% fokus, något som saknats i andra matcher, inte minst Bayern häromdagen. Zlatan var redan från början inblandad i mycket, och fälldes både 1, 2 och 3 ggr av Samuel & Co. Det märktes att Zlatan var omtyckt av fansen, fast det måste sägas att inget gick att jämföra med sången då Kaptenen äntrade planen. Det är klart att 12 års träning på hejarramsor gör sitt. Innan Zlatan blev attackerad av Karate Kid hann han med att hjälpa Juventus till en 2-0 ledning.

Efter dryga 20 minuters spel exploderar delle Alpi – Trezegol sätter dit returen efter en hård frispark av Zlatan. Själv står jag med digitalkameran i beredskap, dock tar jag inte ett enda kort; är helt upptagen med att fira med de andra 33 000 som var på plats. Spelarna tar sig till mittcirkeln och Paparesta sätter igång spelet igen. Ca 10 minuter senare var det dags igen för en Interspelare att orsaka frispark. Nedved, som siktade in sig några minuter tidigare, skjuter bollen i vänster kryss. Nedved rusar mot kurvan och gör segergästen, där satt spiken! Alla Juventini börjar ösa på mera, det började kännas som att vi var på väg mot en seger liknande den från 2003, då vi körde över Inter med 3-0. Framförallt var man glad för att vi skulle hämnas för de två senaste hemmaförlusterna!

Paparesta blåser av första halvlek, där vi sett två mål av Juve och bud på fler. Ovissheten om Zlatans skada hade dämpat stämningen något, men att han kom in igen efter skadan, om en för några minuter, lindrade oron. Andra halvlek hade en annan bild än första – Juventus verkade vara nöjda med 2-0, och vi fick se Inter jaga i de resterade 45 minuterna. Dom kom till skott ett par gånger, men den för kvällen stabila Abbiati höll dom ute. I andra halvlek var det inte mycket att berätta om, utom hela lagets kämparinsats, när den mer anfallsinriktade sidan av Juve fått sluta tidigt för dagen. Men det spelade ingen roll – när slutsignalen gick var det explosion nummer 3 på Delle Alpi, där alla Juventus fans sjöng Siamo noi, siamo noi, il Campione d’Italia, siamo noi. Interfansen vinkades av med ett stort Ciao, eller som Gazzetto dello Sport skrev på måndagen: Arrivederci Inter!

Efter att Juventusspelarna tackat publiken började det bli dags att bege sig in till stan för att fira; det var dock sent och många andra var olikt oss inte lediga på måndag. Stan verkade inte vara särskilt berörd av att Juventus vunnit. Vi bestämmer för att åka buss in till stan, efter vi informerats om att vi betalat turisttaxa på Taxi Mamma-Mia. På vägen hem ser vi ett intressant skeende: ett par står där med sina fotbollströjor på, killen har en Juventuströja och den något ledsna tjejen har på sig sin Intertröja. Vi kan knappt hålla oss för skratt, men nog är det lite småcharmigt? Dock undrar vi om inte han fick sova på soffan den kvällen?

Fortsättning följer i del 3

Saim Manto2005-10-21 12:41:00

Fler artiklar om Juventus