Införkrönika: Fast i gamla fotspår
Kan ett Rom-derbys sår hinna läka från ett derby till ett annat? Ja, det kan det. Men det garanterar inget uteblivande av en repris.
När det vankas derby är det alltid en tanke som slår mig nuförtiden. Jag kommer aldrig att glömma derbyt den tjugoförsta mars 2004. Även om jag inte var där, och därmed har långt i från samma minnen som de personer som bevittnade sorgespelet på plats, så påverkade det mig väldigt mycket.
Fotbollstidningen Offside hade i ett av sina nummer för ett antal år sedan en ranking av alla världens derbyn. Och på förstaplats befann sig Derby della Capitale – framför storheter som Old Firm i Skottland och Superclasico i Argentina.
Givetvis förekommer det mycket tumult inför heta derbyn, det kommer man aldrig att komma i från, men när en match måste avbrytas mitt framför hela världens ögon. Vad händer då?
För många är det historia i dag, men för mig sitter det alltjämt fast på näthinnan.
Var tog trovärdigheten vägen. Hur snabbt går den att bygga upp igen. Eller finns den trots allt kvar i dag.
Men det värsta av allt kanske ändå var omspelet, exakt en månad efteråt. Halvt fyllda läktare, relativt tysta kurvor – och en nervositet som inte existerade.
Jag vet att jag inte brydde mig om resultatet, jag vet också att många andra inte gjorde det heller. Faktum var att matchen nästan hade mindre prestige i sig än en vanlig seriematch mot vilket mindre namnkunnigt lag som helst.
Då kändes ett derby åter med prestige, trovärdighet och heta känslor väldigt distanserat.
Januari 2005. Många hade väntat länge, eller rättare sagt; det hade vi nog alla. Trots det dråpliga utfallet senast fanns ändå en derbyabstinens som växte sig starkare för var dag.
Oron för nya incidenter var ganska påfallande på sina håll, men man valde det till trots att tro på sitt derby, att det fanns en framtid.
När ”höstderbyt” sedan var spelat visade det sig att det var rätt att hålla tummarna. Det som hände dryga året innan var en engångsföreteelse.
Trodde man.
För sen hände det igen. Den här gången var det inte gli ultras som förstörde tillställningen utan spelarna själva. Båda lagen hade långt kvar till säkrat kontrakt, och derbyt blev en match där man hellre försvarade sina enpoängare än att roffa åt sig alla tre.
Jaha, tänkte man. Då var vi återigen där.
Då var det återigen dags att skriva en sådan här krönika.
Nu på söndag kommer historien att upprepas. Även om det har varit ganska tyst så har folk laddat. Full fokus är på den kommande drabbningen lagen emellan, det gamla är ett minne blott.
Men vad händer om någon ny skandal uppenbarar sig, hur segt skulle inte det vara.
Det känns faktiskt lite naivt att bara lägga allt gammalt åt sidan. Självklart är gamla resultat något att inte bry sig alltför mycket om, det är alltid det senast spelade derbyt som räknas.
Fast det gäller ju bara resultaten.
Rom-derbyt har en stolthet att ta hand om, en anrik historia och otaliga legender. Och för det krävs lite respektingivande bemötande, inte att skämma ut derbyt och få världen att skratta åt något som spelare vid namn Silvio Piola, Giorgio Chinaglia, Amadeo Amadei men även Vincenzo Montella har format till något alldeles gediget och unikt. Det vore ett otroligt svek.
Det är därför det inför morgondagens derby känns så bra att Giorgione kommer att vara närvarande i Curva Nord. Inte nog att han är en av de absolut största Lazio-profilerna genom tiderna, förmodligen den störste, så placerar han sig lika högt upp när det gäller derbyprofiler.
För Lazios del har det inte varit tillåtet för spelarna att tala med pressen inför söndagkvällens match. Några ord har dock kommit ut från Paolo Di Canios mun, men på grund av de rådande omständigheterna har ordvalen varit väldigt återhållsamma.
Vincenzo Montella har däremot försökt att få fart på munhuggandet, men misslyckats.
Bästa lag hit och dit – det biter inte längre på någon. Och det tycker jag är bra.
Innan att lagens stora profiler kan börja attackera varandra i media med en någorlunda trovärdighet så måste de visa lite jävlar anamma på planen först.
I morgon är det upp till bevis som gäller. Åtminstone jag är trött på allt tjafs som efter de senaste derbyna mestadels har visat sig vara ihåligt nonsens.
Jag vill se ett derby med tifo, sång, kämparvilja, spektakulära mål och firanden.
Men inget våld på läktaren, eller håglöshet på planen.
