Matchkrönika: Roma – Lazio 1-1

Lazio kryssade i ett ovanligt förutsägbart Rom-derby.

Derbyveckan har för undertecknad varit ovanligt plågsam. Söndagen var inget annat än en lång pina. De sista timmarna, när Aldo Donatis mästerverk totalt dominerade mina högtalare, infann sig en märklig känsla i mitt huvud.
   Jag kände på mig att vi skulle förlora.
   Jag kände på mig att roma skulle vinna.
   Känslan har infunnit säg förut, och då gick det käpprätt åt helvete när de guldröda gick segrande ur kampen med 2-0. Självklart kunde man inte ”go public” med den här känslan. Utåt sett, vid konversationer med laziali och romanisti, fanns bara ett scenario: fullständig kross av vargar. En i raden av försvarsmekanismer som årligen praktiseras timmarna innan derbyt alltså.

När matchen väl blåstes igång hade oron tagit över sinnena och skjutit nervositeten åt sidan. Första halvlek var – överraskande nog när det vankas derby - förutsägbar. roma ville ta tag i spelet medan Lazio, med en defensiv som nått nya höjder med Cribari, stannade i skyttegravarna för att övervinna bollar på mittfältet. Även om vi inledde piggast och skapade de farligaste chanserna (Rocchis möjlighet samt Liveranis frispark) så var det roma som ägde boll. Precis som vi hade förväntat oss.
   Jag önskar jag hade kunnat analysera vårt spel och levererat knivskarpa analyser om vad som gick snett, men det kan jag inte. När Totti och Taddei snyggt sågade sig igenom en mur av ljusblåa och slog in romas ledningsmål blev det helt svart i sinnet. Jag förstummades.
   Folk säger att Montella ramlade när han skulle hoppa över reklamskyltarna, och att det var roligt. Folk sa också att Totti firade sin fru och framtida barn. Det såg jag inte heller, jag hörde det bara. Jag såg snarare en Totti som firade som en hycklare: Francesco Totti under Curva Nord – var det inte så det hette…?
   Sebastiano Siviglia, som tillbringat en säsong på Trigoria med Totti, verkade dock uppmärksamma målgesten. När ordkrig i den andra halvleken utbröt spelarna emellan passade mittbacken på att lägga sig i målgestdebatten genom att visa Totti ”cornuto”-tecknet. För er som inte känner till innebörden av tecknet och uttrycket kan jag lite diskret berätta att det har att göra med ”fru” och ”bedragen”, resten får ni lägga ihop på egen hand…

I halvtid kunde nog de flesta supportrar konstatera att matchen artat sig precis som vi hade trott. Att roma var i ledningen berodde inte på fler skapade chanser utan snarare en fin prestation av deras lagkapten samt – åtminstone vad som i efterhand sägs – misstag från Firmani och Ballotta. Resultatet kunde lika gärna ha varit det omvända om bara Liveranis skruvade frispark slagits en halvmeter längre fram.
   På tal om slagits, förresten. Förargligt och oerhört tråkigt att återigen läsa om oroligheterna och personskadorna utanför Olimpico. Händelser som dessa är dessvärre en del av Rom-derbyna nu, och i dagsläget ser man ingen som helst tendens till en positiv utvecklingskurva. Vårt derby är på väg rakt ner i botten. Rubrikerna i svensk media var återigen, förståeligt nog, svarta.
   Det som emellertid dessvärre bidrar till bilden av Rom-derbyt som något unikt i ligistväg är utelämnandet av andra händelser. Som den i Ascoli för en vecka sedan till exempel, då en Sampdoria-supporter träffades i ögat av en raket.
   Vet verkligen det svenska folket om att det inträffat?

Nåväl.
   Delio Rossi valde att starta matchen med ett nästintill perfekt lag sett till förutsättningarna, med det enda frågetecknet att Fabio Firmani fick förtroendet från start istället för Ousmane Dabo. Även om inte mina sinnen kapabla att bedöma spelares individuella insatser (utöver kämparinsatsen) var närvarande igår kväll så hade jag föredragit Dabo i ett derby som detta. Dels för att han är spelskickligare, men också för att han bokstavligt talat kan sätta stopp för Totti. Det insåg Delio Rossi tidigt i andra halvlek, och det skall han ha en stor eloge för.

Den andra halvleken visade sig vara lika förutsägbar som den första: Di Canio hetare än hetast, förolämpningar spelarna emellan, irriterat på läktaren, ett kvitteringsmål och närmast olidlig nervositet i slutet.
   Ett ängsligt roma backade hem med hela laget efter paus och tillät Lazio att flytta upp positionerna och rulla boll på offensiv planhalva. Målet hängde i luften när det kom, även om vi ditintills endast skapat en halvchans genom Rocchi i andra halvlek. Ett magnifikt inlägg från Cesaretto på vänsterkanten möttes på huvudet av Tommy. Jag var precis på väg att svara på ett SMS när anfallet iscensattes.
JAAAAAAAA!?
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
   Jublet delades upp i två intervaller. Först det spontana vrålet när bollen gick in i nätmaskorna, följt av den plågsamma tystnaden när jag såg Rocchis min och för ett ögonblick trodde att målet var bortdömt. Sen det förlösande jublet när jag insåg att det bara var en alldeles underbar målgest från anfallarens sida. Di Canio var inte sen med att tysta Curva Sud, och det känns tillfredsställande att vi trots allt fick det sista ordet i det här derbyt också.
   Det var ett tag sedan roma besegrade Lazio nu. Vi har spelat, det avbrutna derbyt inräknat, fyra och en halv matcher utan förlust. Och den här säsongen återstår dessutom ett hemmaderby.

Efter målet byttes oron för första gången ut mot någonting annat: mer oro.
   Visserligen var känslan oerhört positiv minuterarna efter målet, med Valon Behramis missade jättechans som största anledning, men resten av matchen skulle visa sig vara en enda lång tortyr. Våra offensiva vapen plockades ut en efter en och även om bägge lagen verkade vara nöjda med 1-1 så märktes det att resultatet var bäst för oss. roma vågade inte, men skapade – med hjälp av ett lågt spelande ljusblått mittfält – ändå chanser i slutet. När inbytte Nonda i slutminuterna fick fritt spelrum i straffområdet så andades nog inte många laziali. Inte heller när Panucci lämnades omarkerad i straffområdet och tillätts nicka.
   I slutet av den andra halvleken hettade derbyt till på allvar. Di Canio blev rasande efter att förmodligen ha varit i ordkrig med Totti och fick hållas tillbaka av domare Gianluca Paparesta. roma-supportrarna på Tevere uppskattade dock inte Di Canios närvaro vid sidlinjen och kastade, trots att domare Paparesta fanns i närheten, in föremål som träffade den nämnda domaren mitt på snoken. Ett liknande scenario utspelade sig i januari-derbyt då en ljudbomb slängdes in mot Framcesco Totti.
   Bari-sonen Paparesta har aldrig varit en personlig favorit, men igår visade han att han är en stor domare. Att avbryta derbyt på grund av en incident som denna hade visserligen varit det rätta med tanke på de strikta reglerna, men oerhört deprimerande ur derby-aspekt. En stor eloge till Paparesta för agerandet.

Ett oavgjort resultat i gårdagens derby var relativt väntat. Matchbilden var om möjligt än mer väntad. Lagen tog ut varandra och ligger på en liknande nivå spelmässigt i dagsläget. Som laziale går det inte att klaga på ett oavgjort resultat i ett borta-derby som detta. Det är med beröm godkänt som vi kan sammanfatta matchen.
   En del romanisti vill få det till att Lazio hade tur och att roma var det klart bättre laget. Jag håller inte med. Utöver de två chanserna för Panucci och Nonda i andra halvlek skapade roma inte mer – antingen blåste Paparesta i pipan eller så var Lazio-försvarare framme och täckte bort skottförsöken. Vi visar prov på en välorganiserad defensiv och en effektivitet framför mål som faktiskt varit vår stora styrka i år. Att man inte lyckas göra mål beror knappast på att motståndarlaget har tur.
   Faktum är, om vi ser krasst på det hela, att roma snarare är det lag som skall tacka Fru Fortuna för det oavgjorda resultatet. Åtminstone en utvisning hade varit befogad då de gulröda genom hela matchen ägnade sig åt att fult – inte hårt – försöka få Lazio-spelarna ur balans. Kuffour armbågade, De Rossi stämplade, Totti stämplade, Cufre var allmänt ful och den stackars lille Mancini delade ut örfilar. Lazio-spelarna var, i jämförelse, återhållsamma och kloka.
   Dessutom – om vi fortsätter på temat tur – så såg hela världen att det inte var Lazio-supportrarna som kastade ett mynt i ansiktet på Paparesta. Det var Roma som hade hemmaplan och det var från Roma-håll som föremålen haglade in. Reglerna är tydliga: matchen skall brytas och en 3-0-seger skall tillfalla Lazio. Om inte det är tur, ja, då vet jag fanimej inte vad som krävs för få roma-supportrarna övertygade…

* * *

Slutligen: Valon Behrami - du är underbar.

0 kommentarer