Juventus 2-1 Bayern München
Capello krävde revansch. Vi krävde upprättelse. Både vi och Capello fick som vi ville. Vinst och Juve är åter i topp av grupp A.
Kvällens behållning var given. Juventus skulle ta emot Bayern hemma på Delle Alpi. För oss som fastnade rejält i fotbollen under mitten av 90-talet är Bayern München sannerligen ett speciellt lag. Bayern och Manchester. Att vi hade revansch att utkräva satte bara extra krydda på matchen. Ivern satte sig dock i halsen.
Matchsnacket låter precis som vanligt. Del Piero är slut och Ibrahimovic är Juventus framtid. Må så vara, Del Piero blir, precis som Jonas skriver, inte direkt yngre. Ibrahimovic är nog ändå framtiden. Då är vi på det klara med det. Sen, när laguppställningarna visades upp, höll jag på att avlida. Med chipsen i halsen och en mamma som frågade om hon skulle göra heimlich-manöver (sånt som man gör när folk har satt något i halsen) frågae jag mig om Capello har fått storhetsvansine. Det går inte att ställa upp med vilket lag och taktik som helst och ändå vänta sig att ta hem tre pinnar mot ett lag som Bayern.
Capello valde att starta med Abbiati i målet. Okej, det köper jag. Sedan, alltså redan där, börjar det smått underliga. Istället för den vanliga 4-4-2-formationen skulle det nu spelas någon slags 3-5-2, eller 3-4-3 om man så vill. Mittfältet utgjordes av, från vänster, Chiellini (!), Vieira, Emerson och Zambrotta. På topp spelade Ibrahimovic tillsammans med Trezeguet och Del Piero i en roll som släpande forward. Om Chiellini inte fick nog med speltid i början av säsongen får han nu spela, på alla möjliga positioner. Undra vad han har gjort för att förtjäna detta. Så bra har han väl ändå inte varit? Måste vara så att han fullständigt dominerar på träningarna.
När matchen sedan väl började såg man direkt att många av spelarna såg ovanligt vilsna ut. Den revansch det hade talats om kändes ganska avlägsen, speciellt då Trezeguet var nära att göra självmål redan i den fjärde minuten. En stund senare höll Emerson på att bjuda upp Roy Makaay till dans med en otroligt fin framspelning. Som tur var hade Roy inte någon av sina större stunder och 0-0 stod sig.
Juve vaskade sedan fram ett par chanser och antaligen borde Trezeguet ha gjort 1-0 redan i den första halvleken då Zambrotta formligen flög fram på sin kant och serverade en fritt stående fransman med ett underbart inlägg. Trezeguet siktade dock inte på målet utan någonstans ett par meter utanför. För det var väl med flit som han missade det givna läget? Halvleken förflöt utan att något av lagen riktigt tog tag i det hela. München hade kanske ett litet övertag på poäng.
Till början av den andra halvleken valde Capello att återgå till något som går att känna igen lite bättre. Ut med Dellan och in med Nedved. Bayern var i inledningen nära att ta ledningen, men Abbiati fredade sitt mål än en gång. I den 58:e minuten byttes även Kovac ut, in kom Juves egen indian, Mauro Camoranesi. I och med detta gick man tillbaka den vanliga 4-4-2-formationen då Chiellini och Zambrotta föll tillbaka ner i banan.
Allt eftersom andra halvlek började sätta sig blev Zlatan Ibrahimovic bättre och bättre. De patenterade bollmottagningarna började sitta och det var också han som kom att ligga bakom matchens första mål.
Efter att ha tagit ner bollen snyggt spelade han in den i boxen till en framstormande Nedved. Nedved blev sedan bryskt nedsparkad och om inte bollen hade hittat fram till David Trezeguet hade domaren utan tvekan blåst straff. Om bollen inte hade hittat fram till Trezegol alltså. Precis som alltid lyckas den mannen att stå precis rätt och med ett distinkt skott satte han 1-0. "Han rör sig som en fisk i vattnet". Mycket bättre går det inte att uttrycka det.
Glädjen hos familjen Dahlberg (hemma hos mig alltså) visste inga gränser och helt plötsligt kändes allt som vanligt. Juve kanske inte spelade den bästa och vackraste fotbollen, men likväl, på tavlan stod det 1-0-
Då var det dags för kvällens andra chips i vrångstrupen. På en frispark, som verkligen inte var i ett jättebra läge hittade bollen in i nätet bakom Abbiati. Det är lätt att sitta i tv-soffan och säga att han borde ha tagit den, men det är vad jag tycker. Han, Abbiati, eller någon av backarna borde ha tagit den. Lite lurig studs var det dock.
Helt plötsligt var den där känslan av att allt var som vanligt som bortblåst. Återigen skulle Capello komma att överraska mig. I den 76:e minuten fick Camoranesi, mannen som fick kliva in på banan i den 58:e, äran (?) att kliva av igen. In istället med Mutu.
Det skulle dock bli en trepoängare denna afton. Med ungefär fem minuter kvar av ordinarie matchtid hittade Patrick Vieira fram med en otroligt fin chip till David Trezeguet (vem annars?). Trez gjorde inget misstag och 2-1 var ett faktum. 106 mål i den svartvita tröjan. Inte illa!
Sen till den händelse som kom att uppta det största utrymmet i svensk media. I den 89:e minuten blev Zlatan lite sur och gav, för andra gången i matchen, Ballack en eftersmäll. Två gula brukar rendera i ett rött, så även i detta fallet. Ibra fick lämna planen i förtid.
Efter ett par minuters övertid blåste domaren av och vinsten var klar. 2-1 och utjämnat i inbördes möten med Bayern. Nu är avancemanget i gruppen säkrat.
På söndag väntar Livorno. Canal Plus visar INTE matchen live, känn på den...
