Matchkrönika: Lazio – Inter 0-0

En av säsongens bästa halvlekar bäddade för ytterligare en punto d´oro mot ett Inter som nu spelat 19 raka matcher utan seger mot Lazio.

Det som slår mig är att det här laget har en fantastisk förmåga att resa sig och komma tillbaka efter odugliga insatser. Numera tycks det inte gå många hemmamatcher utan att Rossi ”är nöjd med poängen” och hur laget ”rest sig på ett förvånansvärt bra sätt” efter bottennappet på bortaplan.
   En snabb titt på tabellen tillkännager att om den enbart baserats på hemmaresultat, så skulle Lazio vara på Champions League-plats i dagsläget, två poäng bakom topptrion. Om vi däremot vänder på siffrorna och låter bortaresultaten räknas, hamnar La Lazio i bottenskiktet tillsammans med Lecce, Cagliari, Ascoli och Parma.
   Lazio är i färd med att utvecklas till säsongens svar på Cagliari, mittenlaget som är så beroende av ett bra hemmaspel att det nästan är halloween-läskigt.
   Ojämnheten har givetvis sina nackdelar, men igår lyste de med sin frånvaro.

Lazios första halvlek mot Inter var en av de bättre jag sett i år. Delio Rossi valde att starta matchen med Fabio Firmani bredvid Ousmane Dabo på det centrala mittfältet, och trots all kritik paret fått utstå under säsongsinledningen så gör bägge sin förmodligen bästa insats för säsongen. Ousmane Dabo visade prov på fina regista-egenskaper medan Firmani faktiskt lyckades upprätthålla Serie A-tempo. Faktum var att Lazio, efter Baronios inträde, försvagades mittfältsmässigt.
   Men det var inte det centrala mittfältet som la grunden för Lazios gudomliga första halvlek, det var kantspelet.
   Valon Behrami och Cesaretto, som han vill bli kallad av supportrarna, svarade även dem för sina klart bästa insatser den här säsongen. När de två skadebenägna yttermittfältarna är tillgängliga och i 100-procentig form så håller vårt kantspel enormt hög klass. Inläggen från brassen med bakåtslicket är en ren smekning av det nostalgiska sinne som man som laziale lärt sig att utveckla, medan schweizaren Behrami efter gårdagens insats utnämnde sig själv till ”mr Non Mollare Mai”.
   Magnus Hedman hade rätt i sak igår, att Lazio faktiskt med Valon och Cesaretto hittat en klar spelidé som tidigare inte kunnat praktiserats med Manfredini på planen. Tidiga inlägg skulle ytterskruvat förpassas in i ytan mellan målvakten och backlinjen, allt för att Tommaso Rocchi – vars löpningar för övrigt håller ren världsklass – inte skall behöva tappa fart i nickögonblicket.
   I första halvlek fungerade det utmärkt. Så utmärkt att Goran Pandev stötte in ett regelrätt mål efter att Cesaretto agerat framnickare. Dessvärre hittade domare Messina (bedrövligt dålig matchen igenom) en knuff som inte existerade och blåste för Inter-frispark.
   Innan halvleken var till ända hann även Valon Behrami med att missa ett jätteläge efter ett värdsklassinlägg från il capitano på vänsterkanten. Volleyn borrade sig in i nät, men dessvärre enbart i gaveln.

Mihajlovic-situationen måste kommenteras. Efter att serben varit inblandad i ett antal heta situationer bestämde sig delar av Curva Nord för att provocera den före detta Laziospelaren, i det här fallet med hjälp av ramsor som inte passar sig att översättas på SvenskaFans.com. 
   Mihajlovic svarade med att ironiskt applådera, varpå han givetvis fick hela curvan emot sig. Att veteranen sedan försökte spela oberörd – när han i själva verket var bedrövad – gör hela situationen än mer tragikomisk.

Den andra halvleken tillföll inte helt överraskande bortalaget från Milano, som förtvivlat jagade seger mot sitt 10 år gamla spöke. Det har nu passerat 19 matcher sedan Inter senast besegrade Lazio. 19 matcher.
   Men inte heller den här gången jobbade man ihop till tre poäng. Det oavgjorda resultatet var i högsta grad rättvist: matchen kunde till och med ha slutat 2-2 eller 3-3. Inter berövades två solklara straffar i den andra halvleken – frisparken emot Martins vid straffsituationen är något av det värsta jag skådat – och i vanliga fall hade det varit befogat för de blåsvarta att klaga. Nu var emellertid det här inget vanligt fall, då Lazio i första halvlek utöver målet berövades en straff när Materazzi tog stryptag på Tommaso Rocchi.
   Undrar vad som hade hänt om en anfallare givit en försvarare samma behandling. Rött kort och sextiotre matchers avstängning?

Lazio tröttnade betänkligt i den andra halvleken och tvingades ägna de sista 30 minuterarna åt att försvara sin poäng. Cribari var en jätte i försvaret, även om han missade i positionsspelet vid två tillfällen då Martins slet sig loss på offensiv planhalva. Det blir i vilket fall som helst svårt för Stendardo att spela till sig en plats i startelvan efter brassens insats igår.
   En annan spelare som imponerade stort på mig var, som tidigare nämnt, Valon Behrami.  
   Det är mycket som den 20-åriga yttermittfältaren har förbättrat rent taktiskt sedan ankomsten i somras. Jag har tidigare sagt att jag inte såg någon större potential i spelaren, något jag är beredd att ändra uppfattning om, även om jag bibehåller att rörelsemönstret är relativt oslipat. Sekvensen när den lilla örnen flyttar över på vänsterkanten och helt sonika tar bollen från Martins, den ”ostoppbara”, får en att tappa hakan av beundran. Sådant gör en stolt över att vara laziale. Grande Valon!

Och som avslutning så sjunger vi för de blåsvarta, alla i kör:

Non vincete mai,
non vincete mai,
non vincete mai,
non vincete mai,
5 maggio alè,
5 maggio alè,
5 maggio alè,
5 maggio alè…

0 kommentarer