-
-

Matchkrönika: Lazio 3 – 2 Siena

En stabil insats som bjöd på lite väl mycket onödig nervositet i slutskedet.

Det var några veckor sedan sist. I dag var det emellertid dags för Serie A-fotboll med Lazio i TV4 igen. Alltid trevligt med Lazio i rutan kan tyckas, men personligen var jag nära att tappa intresset redan innan att matchen hade börjat.
   Messina-spelaren Zoro har varit i rampljuset under den gångna veckan samtidigt som en ny rasismdebatt har blossat upp. Ligaföreningen bestämde sig därmed för att ”bekämpa” rasism genom att låta söndagseftermiddagens avsparkar få vänta med fem minuter runt om i Italien.
   Gud, vilken aktion – nu är säkerligen rasismen borta från läktarna för all framtid!
   Precis som all annan media bestämde sig TV4 att hoppa på tåget. Och kommentatorerna var mest begeistrade av alla kring det hela. Ja, de passade på att smutskasta allt som hade med Lazio att göra på direkten.
   Trots att bara hälften av spelarna fick plats bakom antirasismbanderollen, Lega Calcios favoritmetod för att bekämpa rasism, som de höll upp innan matchstart talade det uppenbarligen sitt tydliga språk att Paolo Di Canio inte höll i banderollen.
   Han vill ju trots allt utrota alla mörkhyade på hela jordklotet. 
   Tycka vad man vill om Di Canio men en sådan slutsats är bara larvig.
   Men det värsta av allt var att Curva Nord tydligen var så pass mycket emot antirasismkampanjen att det inte trädde fram för att stödja sitt lag förrän efter tolv minuters spel. Saken var bara den att denna aktion var en protest mot president Claudio Lotitos sätt att styra klubben, något som bestämdes innan ligaföreningen kungjorde sina planer för försenade avsparkar.
   Heder ska i alla fall TV4 för att det insåg sitt misstag och ursäktade för det i halvtid – något som till exempel Aftonbladet aldrig hade gjort.
   Men problemet var bara det att marginaltittaren förmodligen hade gått till köket för att koka kaffe vid den tidpunkten…

När det gäller matchen så inledde Lazio den starkt. Under de första tjugo spelade minuterna pressade man tillbaka Siena till den grad att det ledde till flertalet målchanser. Avsluten var dock nästintill ständigt för tama för att kunna generera i alltför svåra räddningar för Siena-målvakten.
   Många bollar hade fyrtornet Tare som mål, men intentionerna bakom det hela, både från Liveranis och från albanens sida, var vid oräkneliga gånger inte tillräckligt genomtänkta.
   Tare, denna säsongs svar på Corradi, är ingen mästare med fötterna eller i snabbhet heller för den delen. Hur pass dum tanken var att slå djupledsbollar till honom är därmed inte särskilt svår att räkna ut (Rocchis frånvaro märktes betydligt under hela matchens gång).
   Och när det gällde höjdbollar var det inte många rättvisa chanser det albanska offsideproffset fick för att visa sin kapacitet i huvudspelet. Inläggen seglade allt som oftast för länge i luften vilket gjorde att försvararna som tampades med Tare fick det betydligt enklare att neutralisera situationerna än vad de borde få det.
   En som däremot imponerade stort var högerbacken Belleri, en spelare som visade att Oddos sjukfrånvaro inte var så farlig för Lazio som man först trodde. Tillsammans med de resterande delarna av backlinjen höll han tätt framför Peruzzi. Försvaret bjöd egentligen bara Siena på en ordentlig målchans under den första halvleken, och det var när Tare hade blivit nedtacklad samtidigt som domaren, till Lazio-spelarnas föga överraskande förvåning, lät spelet fortsätta.
   Värt att nämna är att Siena emellanåt spelade på gränsen till för tufft, medan domaren valde att fria vid lite väl många tillfällen.

Efter tjugo minuter
av Lazio-press jämnade matchen ut sig, Siena kunde flytta fram men lyckades inte längre än så. Bollar slogs mest på måfå till Bogdani, Tares motsvarighet i Siena-anfallet, som ensam inte hade någon större chans mot Siviglia och Cribari i det ljusblå mittlåset.
   När halvleken närmade sig sitt slut började därför Lazio ånyo pressa tillbaka bortalaget. Lazio hade skrotat taktiken att slå in bollarna direkt till Tare och försökte istället med att komma runt på kanterna. Och i den fyrtioandra minuten gav det utdelning när ett Behrami-inlägg nådde Tare i en position där han fick till en nick mot mål. Dessvärre räddade dock målvakten avslutet, men Di Canio dundrade fram på returen och kunde i kamp med försvarare och målvakt välförtjänt alstra nätrassel.
   Därefter bar det av till kurvan för att fira på sedvanligt euforiskt vis.
   Om man räknar bort de femton minuterna mellan de två halvlekarna dröjde det inte länge förrän Siena kvitterade. Åtta minuter in i den andra halvleken skickade Bogdani bollen i mål efter att ha använt pannan. Detta efter att Belleri hade kommit lite på efterkälken i en inläggssituation. Men borde det inte vara mittlåsets uppgift att ta hand om en sådan reslig anfallare, även om denne smög sig fram från högerkanten?

Att slarva bort hörnor uppskattas inte av någon. Medspelare, tränare och publik inkluderade.
   Liverani och Cesar lyckades i alla fall, efter en misslyckad hörnvariant, fumla fram ett inkast så att pressen behölls intakt. Och en nednick samt frampass senare var Cesar fri med målvakten för att placera in ett skott vid målvaktens vänstra stolpe.
   2-1. Och Cesar var inte rädd för att visa att sin förskräckliga tandställning är ett minne blott. Lika nöjd och stolt över sitt mål var han också när han byttes ut på grund av skada dryga fem minuter senare.
   Eller skulle han bytas ut i vilket fall. Manfredini hade ju redan dragit av sig träningsoverallen.
   Hur som helst så höll glädjen på att förbytas mot irritation igen när Lazio bjöd Siena på ett farligt frisparksläge. Serie A:s kanske mest skadebenägne spelare under de senaste åren, Coco självklart exkluderad, stegade fram för att låta frisparken ta i ribban.
   Tack för att du inte lät bollen dyka lite mer, Locatelli.
   En suck av lättnad och ett par spelade minuter senare blev det lyckligtvis mer glädje att gotta sig åt. Pandev snodde bollen från ett arrogant uppspelsagerande och satte av i en kontring med Tare vid sin sida. Efter att ha passat fram Tare som sköt in en tre-ettare stod det klart att den inbytte makedoniern hade gjort sin andra assist för dagen.

Kassaskåpssäker vinst existerar nästan aldrig för Lazios del. Minuten efter Tares mål studsade en svartvit nick på en fast situation precis utanför Peruzzis vänstra stolpe. Och tio minuter senare såg den nyss nämnde Lazio-målvakten till att skapa onödig spänning genom att på något outgrundligt sätt skarva in ett lågt inlägg i eget mål.
   Sedan dröjde det bara ett par sista anfall från bortalagets sida innan domaren, tack och lov, slutligen blåste av matchen.
   3-2.
   Men det borde snarare ha blivit 4-1.

David Rostedt2005-12-04 22:00:00

Fler artiklar om Lazio

SS Lazio Sweden Podcast - När Ingen Tycker Likadant, Vafan Betyder Det
SS Lazio Sweden Podcast - No Pedro No Party