Casa Lazio (15)
Simone Inzaghi, kontraktsförhandlingar och en viktig bortamatch i Livorno.
En hektisk arbetsvecka lider mot sitt slut. En vecka där Lazio, i och med gårdagens vinst, nu står med ena foten i en kvartsfinalmatch i Coppa Italia. Ett avbrott i vardagen är alltid välkommet, men för Lazio väntar ingen vila…
På söndag reser Biancoceleste norrut för det heta mötet med Livorno.
Gårdagens Coppa Italia-match gav dock Delio Rossi chansen att lufta truppen och höstens bänknötare fick möjligheten att känna på matchspel. Inte minst Simone Inzaghi som dagen till ära även blev målskytt.
Simone har av någon anledning alltid fascinerat mig. Han anlände från Piacenza inför Lo Scudetto-säsongen 1999/2000. Jag hade vi tidpunkten följt Lazio i ett par säsonger och den då 24-årige anfallaren gjorde omedelbart stort intryck på mig. Inte minst tack vare sitt succéartade Champions League-facit där det blev nio mål (fyra av dem hemma mot Marseille) på elva matcher.
Därefter har Inzaghinos tid i Lazio kantats av en hel del skadeproblem och tid på bänken. Jag grips ofta av känslan av att han aldrig riktigt fått chansen. Att han aldrig fått det där förtroendet som är nödvändigt. Och när han väl funnit formen har en ny skada blottat sig och raserat alltihop.
Inzaghi (eller rättare sagt; bröderna Inzaghi) har också gett uttrycket slänga sig som en italienare ett ansikte. Ett mindre positivt inslag i Simones fotbollskunskaper så klart, och något som ofta har skapat en opinion emot honom. Men trots alla filmningar, fågelbenen och hans ofta svajande formkurva så är det något speciellt med honom. Kanske det att han, trots alla halvdana säsonger som innehållit måttligt med speltid, varit Lazio lojal. Av något skäl har jag heller aldrig betvivlat hans kompetens.
Ändå protesterar inte förnuftet när Rocchi, Di Canio, Tare och Pandev alla går före Inzaghi i dagsläget. De har ju i alla fall presterat någorlunda och det är inget konstigt med att Simone just nu får se sig själv som femteanfallare i truppen.
Hjärtat säger emellertid något annat, och jag kan trots allt inte låta bli att tycka synd om honom.
***
Valon Behrami har under hösten utvecklats till en nyckelspelare i det ”nya” Lazio. Det har så klart lett till att jättarna från Lombardiet fått upp ögonen för ynglingen. Samtidigt sägs det att Claudio Lotito planerar ett köp av de resterande 50 % som Genoa för tillfället besitter. Något som tros kosta presidenten runt € 2.8 miljoner.
Lotito ska enligt uppgifter också förhandla om en kontraktsförlängning med Ousmane Dabo. Det viskas om att Lotito erbjudit ett kontrakt där fransosen skulle vara tvungen att sänka sin lön avsevärt och därefter anklagat spelarens familj för att vara girig. Inget vidare klipskt, kan man tycka.
***
Nåväl. På söndag spelar Lazio en av säsongens till synes svåraste bortamatcher. Livornos svårforcerade defensiv lär bli en svår nöt att knäcka för Lazio-anfallet. Lazio har på bortaplan endast gjort fem mål. Sätts det i sammanhang med Livornos ett (!) insläppt mål på hemmaplan förstår man varför.
Som ni säkert alla vet är det inte bara på planen en kamp utspelar sig. Supportergrupperna, eller åtminstone stora delar av dem, är rena motpolerna till varandra. Varje tillfälle att provocera tas i akt, vare sig det finns politiska motiv bakom eller inte. Allt för att reta upp sina antagonister till max. Om det är något som verkligen upprör dessa grupperingar så är det motsatta politiska hälsningar, och givetvis utnyttjar man det. Tyvärr.
Personligen anser jag inte att fotbollsmatcher ska vara ett forum för politiska åsikter, detsamma anser jag om SvenskaFans. Kombinationen fotboll och politik är dock något som är djupt rotat i Italien, och ingenting man direkt ändrar på.
Det bara är så.
