Haggis vs Pasta 1-1

Nerazzurri Svedesi har varit på resa igen. Denna gången väntade ett förvånansvärt fint väder, glada skottar och en och annan kulturkrock.

I höstas efter lottningen för CL var klar så började skisserna dras fram för en ny medlemsresa. Att vi inte skulle åka till Milano blev ju självklart då vi inte hade släppts in och varken Porto eller Bratislava lockade. Det gjorde däremot Ibrox och Glasgow, och vi visste på förhand att även om Inter skulle vara färdiga så skulle det bli ett minne för livet.

...Och ja, det blev det också. 

Runt 35 personer samlades på den internationella storflygplatsen Säve i Göteborg. Kan det vara den enda flygplatsen i världen som man absolut inte kunde gå vilse på? Piloten kände att det var otåliga personer som var med på planet så han såg till att jäkta så att vi landade tidigare än planerat på Prestwick flygplats en sådär 4-5 mil från Glasgow.

På perrongen som väntade in tåget till Glasgow kom första kulturinslaget, nämligen det skotska språket som varierar sig till knappt förståelse till absolut ingen aning i sjottahejti. Efter min samlade rese erfarenhet av Engelska så kan jag lätt göra följande ranking över den sämsta Engelskan:

1. Indisk-engelska. Två språk som absolut inte har något med varandra att göra. 
2. Kinesisk-engelska. Kan förstås i korta ögonblick, kan misstolkas i en evighet.
3. Skotsk-engelska. Nykomling på listan. Vissa förstår man, andra nickar man vänligt mot men tänker -"hoppas att man kan komma härifrån fortare än kvickt".


Hmm.. Tillbaka till ämnet. Efter några obligatoriska virrvarr så hittade vi hotellet som var förvånansvärt bra för de pengarna vi hade pröjsat.

Notis 1: Det dröjde inte länge inne vi träffade på några människor med noll lokalkännedom. Att man inte kan peka ut ett hotell som är på andra sidan (förvisso bortom sikt) motorvägen är inget som scorar högt på min lista. Skottarna imponerade verkligen inte vid första kontakten.

På kvällen blev det en walkabout där jag och några besökte en 4-5-6 barer. Antagligen var de enda vi träffade personer som hade alldeles för hög veckoförbrukning av öl. För det var en del som var på pekkalurven redan på en måndagskväll. När vi var i Celtic distriktet som låg lite väster om centralstationen så märkte man när man pratade med "the locals" att Henrik Larsson inte bara var stor, utan störst. Och det klart, vinner man 5 ligaguld på 7 år så går man väl knappast obemärkt förbi i detta blåshål till stad.

Notis 2: Min gode vän Mika har fått beställningsförbud på livstid. -"I want a six rum'n'coke'" blev inte EN sexa utan SEX rum och cola på sista baren. Gissa vem som fick vara med och betala kalaset.. japp.. Livstidsförbud härmed utfärdat.

D dagen, eller match dagen så drog jag och Thomas iväg till Edinburgh istället för att sova. Om Glasgow som stad var bättre än vad man hade förväntats sig så var Edinburgh i en egen division eller ett par klasser bättre. Tyvärr gick vi inte the Royal mile som någon berättade om, det är nämligen vägen från det ökända slottet och neråt som man ska ha avverkat hela 32 pubbar innan man fullgjort "milen". Om man bara ska besöka en stad i Skottland så skulle jag välja den här. Pampig och med riktig fina byggnader. Skottlands Florens om du frågar moi. I Edinburgh provade Thomas Haggis. Och jag måste säga att det blev samma upplevelse som Glasgow, bättre än väntat men inte världsklass.

Några timmar innan match var det samling på hotellet och det första glimten man fick av Stockholmsgänget som hade landat mitt i natten då vi var ute och svirade. Ibrox park låg på gångavstånd och vi gick med en härlig trupp på runt 60 personer plus några Italienare som vi hade träffat på hotellet. Utanför arenan var det förvånansvärt få skottar, det var antagligen för tidigt för dem eller så gick de in på andra ställen. Rangers butik var nästan lika stor som en vanlig mataffär här i Sverige. Det fanns inget som de inte sålde som det gick att få plats med loggan. Jämför man med San Siro store, så ligger Milano lagen mil efter. 

Notis 3. Jag letade förgäves efter en video med de finaste Rangers rensningarna i historien. För om skotsk fotboll har en sak de är tämligen ensamma om så är det publikens förtjusning över en fin "rensning". Ju högre upp på läktaren desto bättre och "vackrare".

Väl inne på Ibrox så uppenbarades en alldeles underbar fotbollsarena. Byggd för fotboll, perfekt för fotboll. Vi satt i den Italienska klacken såklart och man kunde lite förana vad som skulle hända framöver. Det var stämningen vi var här för och inte matchen i sig. Och det skulle visa sig att vi inte skulle bli besvikna. Uppemot 800 personer satt i Inter klacken som inom kort skulle bli överröstade av drygt 49000 skottar.

Tifot var mäktigt och stort. Välpreparerat  med två skottska flaggor och en brittisk på långsidan gjord av pappersark var så att håren reste sig på armarna tillsammans med ett tryck som var obeskrivbart.

Notis 4. Inter klacken måste förnya sina sånger som snabbt dog ut en efter en. Inga glåpord om Rangers här inte, utan de gamla vanliga Milan och Juve grejerna. För vissa i klacken så visste de nog inte vilket land de var i, så pårökta som de var.

Inter som innan match hade lovat att "honour the tournament" ställde upp med ett riktigt b-lag, där endast Adriano hade spelat mot Ascoli. Det var en jämn match där Adriano fick näta genom nick och då mina ska ni veta att Ibrox inte bara försvann utan dog. Det dröjde några minuter innan den hade repat sig och när Lövenkrans sprintade förbi en pustande Mihajlovic som såg ut som en division 6 spelare. 

En halv trumorkestar drog igång med trummor i tid och otid. Varje hörna, frispark och tillsist utspark ackompanjerades "dum-da-da-da-da-da-dum dum-da-da-da-da-da-dum" med snabbare och snabbare takt.

I slutet på matchen så var det den värsta ljudnivå jag nånsin hört på en fotbollsarena. Domaren krävdes att blåsa av den hungriga publiken och därefter kom en spänd väntan för alla skottar. Bratislava - Porto stog 0-0 och var inte färdig. Gjorde Bratislava mål så var Rangers finito. Klimaxet nåddes när speakern tillslut tillkännagav resultatet, Porto höll noll-noll. Hela Inter klacken applåderade Rangers, och hela Rangers publiken applåderade oss. Det var en stämning långt långt borta våld och racism, det var en stämning som jag vetitusan om jag nånsin får uppleva igen. Det var underbart och det var kul.

Det tog lång tid innan applåderna åt alla håll hade klingat av och tillsist även vi lämna arenan. Stämningen var uppsluppen och relaxed och för oss 60 svenskar så var det här något annat än en dag på Gamla Ullevi om vi säger så.

På morgonen var det dags att stressa hem, vi var lite oroliga att alla inte skulle komma med men från Göteborgs hållet verkade gänget vara intakt.

Notis 5: Jon "Rec" Sköld som har en förmåga att jaga ikapp diverse fordon (se Bakom sirener i Bremen) gjorde ingen missnöjd den här gången heller. Sist på tåget med andan i halsen kom han springade och hade säkert 3-4 microsekunder till godo. Gamla ränder går aldrig ur. Han är en reseledares skräck och borde egentligen hållas i koppel som den hund han är...

Väl hemma så vankas det derby, men jag tror många av oss varit i Glasgow så kommer det i bakvattnet. Minnesbilderna flimrar förbi gång på gång och känslan att få ha varit med om något alldeles speciellt gör att Milano derbyt känns ljumet för första gången i mitt liv.

Notis finita: Den enda spelare som kom till klacken efter matchen var David Pizzaro, de andra smet snabbt in i omklädningsrummet. Det är inte bara dåligt utan helt förjäkligt. Bättring era divor!. Förövrigt så bytte jag bort värdelöse Solari till Rangers och fick någon som hette Bob istället. Det kändes bra. Mycket bra.

Video och bilder publiceras senare.

Bengt Augustsson2005-12-10 13:02:00

Fler artiklar om Inter

Inför Inter - Torino: Kan vi hålla nollan?