Äntligen!

I ett virvarr av emotionella vändningar stod vi till slut efter signalen och jublade. Derbysegern var vår efter många om och men. Men den var där!

Först och främst; ursäkta för den sena matchrapporten. Missuppfattningar och ren eufori betydde en extra dags firande. Förhoppningsvis har de flesta upplevt bilderna och låtit det tala för sig själv.

Det var derby numero 263, och i sedvanlig ordning var jag personligen högst pessimistisk. Mitt vidskepliga jag vägrade att skriva något inför matchen, för det har tydligen aldrig varit ett bra omen. Det som gällde i år var neutralitet- ingen prydnad på huset, ingen utstyrsel och framförallt ingen förolämpande artikel mot Milan. Nu skulle inget jinxa laget.

Nervositeten började komma några timmar före matchen, och nu väntade man endast på att den skulle starta. Det är nackdelen med kvällsmatcherna. Dem vill inte börja känns det som.
Det största orosmomentet inför matchen var om Mancini skulle få hjärnsläpp och endast använda en anfallare. När jag dock blev tvungen att gå in på Milans hemsida (tvi!) för att finna laguppställningen, blev jag lugnare. Mancini valde trots allt att spela med två anfallare och nu kändes det som att vi var taktiskt förberedda i alla fall.

Jag hade målat upp ett scenario före matchen:

- Inter tar kommandot i matchen och ser ut att spela ut Milan. När man väl börjar bli optimistisk får Milan en hörna. Det har då varit då en Interpress under 30 minuter. Hörnan nickas bort i straffområdet, men Gattuso plockar upp den och skickar in bollen i straffområdet, där den studsar fram och tillbaka och till slut friställer Gilardino som petar in målet.

Känns scenariot igen?

Vi som följde matchen på Canal Plus fick dock inte se den sedvanliga tifoupptakten, då dem ska sitta och prata sönder matchen i studion. Vårat tifo var dock tre resultat för att påminna Milanfansen om deras match mot Liverpool, samt en målvakt som satte stopp för Milan. Bild kan finnas här: 
Vad Milans tifo däremot skulle föreställa, det vet nog bara deras Curva.

Mancini väljer överraskande att spela med Figo som vänstermittfältare och Stankovic på högerkanten. 

Scenariot stämmer?
Matchen började precis som mitt scenario. Inter tog tag i taktpinnen direkt, och det syntes tydligt vilket lag som var hungrigast. Milan spelade försvarsspel, och det var skrämmande likt dem senaste derbyn.

Skillnaden skulle däremot bli att Inter skulle få det första målet. Martins bryter in i straffområdet, och Nesta ramlar i duellen, och får bollen vid armhålan. Domare Messina blåser för straff, och inte ens jag förstod vad som hade hänt. På den första reprisen ser det ut som att det var hands, men den andra reprisen från en annan vinkel påvisar ändå att straffen var helt felaktig. Vinkeln som domaren hade var dock denna.
Straffen förvaltas utav Adriano helt säkert, och vi tar ledningen. Nu kändes det som om att detta kunde gå vägen, då spelet hade varit ett klart övertag för vår del.

Inter begår dock ett stort misstag och går ner på försvar och överlåter spelet mer och mer till Milan. Det var helt onödigt att släppa in Milan i matchen. Vi såg ut att kunna finna utrymme i Milans försvar som inte alls höll hög klass.

En annan som inte höll hög klass var domare Messina. Alessandro Nesta som annars är en exemplarisk försvarare, blev närmast förnedrad i denna match och skulle ha blivit utvisad flera gånger om. 

Misstagen börjar återupprepa sig
Det började bli oroligt vid straffområdet, då gamla hundar inte kan lära sig att sitta. Vi orsakade ett antal frisparkar utanför straffområdet, och vi kan skatta oss lycklig att Pirlo endast tog en eller två.
Dock, skulle till slut en utav dessa frisparkar belönas med en straff. I muren fanns två spelare, Cambiasso och Stankovic. Frisparken skjuts på Cambiasso som nickar bollen på Stankovics hand som befinner sig två centimeter från hans huvud. Vad är oddsen för att Cambiasso ska just träffa Stankovics hand?
Shevchenko lurar bort Julio Cesar (som återigen visar att han INTE är en straffmålvakt), och kvitteringen är ett faktum. Surt sa räven. Vi fick dock skylla oss själva som hade bjudit in Milan till festen.

När andra halvleken börjar, så är vi tillbaka i matchen. Vi ville vinna denna match och vi hade endast oavgjort, så nu var det dags att öka tempot återigen.
Milan byter ut Nesta som var på gränsen till det röda kortet, och in kommer en gammal Interstofil vid namn Simic.

Misstagen utanför straffområdet återupprepades och Milan fick ytterligare en chans att göra mål på frispark. Serginhos frispark gick emellertid precis utanför stolpen. 

Dags att jubla igen
Kort därefter fick istället vi en frispark. Adriano stegar upp, och drar den vid den vänstra stolpen. Dida hinner som vanligt dit, men släpper ut en släpphänt retur, och Martins hinner dit och trycker dit den!

Det skreks en hel del i vardagsrummet kan jag skriva under på, för det kändes hela tiden som om att detta var vår match. Inte ens byten var aktuell, för hela laget gjorde sitt jobb och presterade precis på den nivå jag krävde utav dem.

Efter det målet bjuder vi återigen in Milan i matchen. Nu ger vi upp bollen konstant och riktar in oss på försvarsspel. Det kändes så väldigt onödigt, då vi var klart bättre när vi väl försökte.

Mitt största orosmoment i derbyn är dessa studsar som Milan konstant får fördel utav. Jag blev därför närmast chockerad när Kaka drar på ett långskott, som Cordoba ska nicka undan, men nicken går rakt i stolpen bakom Julio Cesar. Det hade varit ett äkta Milanmål mot Inter.

Det finns en aspekt i Milans lag som jag avundas, och beundrar Milan över. Det är deras förmåga att alltid plocka upp andra bollen. Detta har varit en specialitet hos Milan de senaste tre åren, och den aspekten i deras spel var väldigt frustrerande för vårat lag. 

Skithögen gör entré och får fira...
När det återstår kvarten kvar av matchen, gör Ancelotti alla oss en tjänst. Från bänken kliver Ingrato numero due upp och ska in på planen- Christian Vieri. Ironin och bitterheten kring derbyn sade mig att ge mig tusan på att han gör mål också och räddar Milan. Det skulle ge ytterligare möjligheter för Milanfansen att ha kul på vår bekostnad. Nu var det fyra gamla Interspelare på planen, och jag undrar om inte Ancelotti har blivit alltför stolt över att stoltsera med gamla Interspelare på planen.

Nio minuter från slutet väljer också Mancini att göra ett byte. Hittills hade det inte behövts göra något, för spelet fungerade mycket väl, men nu var det mest logiska att försvaret skulle prioriteras. Nico Burdisso kommer in och ersätter Figo. Burdisso rufsar bl.a. till Vieri, och det uppskattades väl.

Planerna ändras dock då Veron skapar ytterligare en frispark utanför straffområdet. Nu var det dock på flanken, och direkt före frisparken sade jag högt: ”Se upp för Stam”
Två sekunder senare hade Milan kvitterat, och visst var det Stam. En meningslös frispark hade återigen utmynnat i en poängförlust… trodde jag.

Nu kändes det tomt och bittert, och allt tydde på att det skulle bli oavgjort. Inter tryckte upp laget återigen, och skapade problem för Milan. Vad vi trodde skulle bli Inters sista chans för målchans, slarvades bort av Adriano som fri med Dida sköt skottet utanför målet. 

... trodde han
Nä, oavgjort sade ödet…trodde jag. När det återstod en minut kvar (tre minuters övertid, undrar hur många det hade blivit om Milan inte gjort det målet?) fick Inter en hörna. Veron tar hand om den, och hörnan hittar till Adriano som nickar in bollen i mål. Nu var det eufori som gällde. Efter ett par stora skrik, befann jag mig sedan i chock och total förlamning. Vi hade gjort det vinnande målet. Äntligen hade flytet vänt och vi fick vinna en match som vi välförtjänt hade jobbat för.

Efter matchen fick jag också veta att den som missade bevakningen på Adriano var vår allas förrädare Christian Vieri. Nu blev det helt plötsligt ÄNNU roligare att vinna. Tack Ancelotti för att du behöll Pippo på bänken, och plockade in Vieri.

Summering
Vi vinner äntligen ett derby efter många års suktande och suckande. Vi gör det på ett sätt som är smått fantastisk. Jag trodde inget skulle kunna besegra Sampdoriamatchen när det gäller dramatik, men detta var ännu bättre.

Egentligen gjorde vi det onödigt spännande. Det syntes att när vi väl ville spela offensiv fotboll och var ute efter mål, då var vi klasser bättre än Milan. Milan bjöds in i matchen då vi gick ner i försvarsposition.

Domare Messina var värdelös, men han var i alla fall värdelös från båda sidorna, även om Milanfansen säkerligen skulle vilja säga något annorlunda.

Det här var en emotionell berg- och dalbana och det finns så många aspekter i denna match som gör allt mycket ljuvt:

· Vi vann derbyt
· Vi gick förbi Milan
· Adriano är stor hjälte
· Dida gör ett misstag för en gångs skull
· Christian Vieri kostade Milan en poäng

Det är lätt att ösa beröm över alla spelare, men en spelare som Cambiasso verkligen sticker ut i denna match. Han kontrollerar Milans enda hot- Kaka på ett mycket bra sätt. Cambiasso är numer en världsstjärna och börjar få den uppmärksamhet han förtjänar.

Vi ska suga på den här karamellen nu, och sedan fortsätta ånga på och hoppas att maskinen Juventus tappar i alla fall poäng någon gång.
Detta var välförtjänt efter några otroliga derbyn de senaste åren.

0 kommentarer