Månadens laziale: Luciano Re Cecconi
En fotbollsspelare som var med under Lazios överlägset stoltaste ögonblick i dess historia. En spelare vars smeknamn inbjuder till samma nostalgi som de största fotbollsspelarnas smeknamn gör. En person vid namn Luciano Re Cecconi - den blonde ängeln.
Ho visto un re. Jag har sett en kung.
Det låter väldigt överpretentiöst för att vara titeln på en biografi, skriven av Carlo D'Amicis, om en fotbollsspelare som trots sina kvalitéer inte var av världsklass, vilket annars brukar vara ett krav för att man ska kunna komma undan med en sådan titel på ett spelarporträtt. Men med Luciano Re Cecconi är det annorlunda.
Visserligen ligger lite subjektiva värderingar till grund, men kring Re Cecconi finns det också en viss magisk sfär, formad av hans betydelse för den ljusblå historien. För likt många av hans lagkamrater var han med om att genomföra något av det mest fantastiska som man kan göra i fotbollsvärlden. Därtill hade han sitt speciella utseende för att vara italiensk. Med sitt blonda hår och väldigt nordeuropeiska drag kunde han lika gärna ha kommit från Sverige.
På hans egna hemsida finns det bilder där han iförd en joggingoverall tränar för sig själv på en grässlätt, precis sådär som Björn Borg stod och bollade mot garageporten som liten, fast med en fotboll. Och då är det inte speciellt konstigt att man associerar honom till just Sverige, inte för mig åtminstone.
Men för att börja från början, i Sant' Ilario di Nerviano den första december 1948, för att snabbt ta oss sexton år framåt i tiden, så kommer man till den tid när allt tog fart på allvar.
En lokal talangscout fick då upp ögonen för denne blonde tonåring som nästan direkt därefter skickades in i Serie C. Re Cecconi gjorde sig känd för sin styrka, offervilja - och heta temperament. Efter två säsonger hade han sex röda kort på sitt samvete. Han lyckades inte göra några mål men imponerade stort med sin löpstyrka. Wolksvagen blev ett av smeknamnen, förmodligen det överlägset fulaste, som Luciano samlade på sig under karriären.
Till säsongen 1969/70 tog han klivet upp till Serie B och Foggia. Och det var också där han träffade på den tränare som gjorde honom till den spelare han blev. Tommaso Maestrelli.
Maestrelli lyckades med att tämja Re Cecconis heta temperament; han blev Lucianos läromästare, på samma sätt som Luciano blev Tommasos favorit.
Radarparet kamperade ihop under två säsonger innan Maestrelli prövade lyckan i Lazio. Innan han gav sig i väg ska han emellertid ha sagt till Luciano att de skulle ses i Rom, vilket även infriades säsongen därpå. Tillsammans i Lazio skulle de nu med alla de andra nyanlända spelarna skriva ljusblå, och italiensk, fotbollshistoria.
För nu i efterhand låter det lite surrealistiskt. En klubb som nyss hade tagit steget upp till Serie A, med en massa nya och oerfarna spelare som alla tog plats direkt i startelvan - vad är det för en sorts klubb. I dag associerar man sådant till floppar som Ancona i spetsen. Men med Lazio och Re Cecconi var det annorlunda - man tog hela Italien med storm, och genom bland annat nio raka segrar på vårkanten placerade man sig tvåa i tabellen. En sanslös bedrift.
På sin kant hade Luciano gjort sig känd som den blonde ängeln. Löpstyrkan och det fysiska spelet hade frälst hela Lazio. Och med sina långa blonda polisonger och sitt klanderfria leende hade alla supportrar tagit honom till sina hjärtan.
När man klickar runt bland alla bilder på den tidigare nämnda hemsidan så förstår man också varför. Även om jag personligen är väldigt kritisk till sjuttiotalets byxmode så går det inte undgå att fascineras när hans står där med sina överdrivet utsvänga byxor och trenchcoat och skriver autografer. Det utstrålar en sådan stark känsla av hur det måste ha varit att vara en ung och framgångsrik fotbollsspelare på den tiden. Moderiktigt ute. Långa polisonger. Grym fotbollsspelare. Kidsens stora idol.
Vad mer kan man begära, liksom.
Lo scudetto. Varje italiensk fotbollsspelares stora mål. En verklighet för några, för alltid en dröm för de flesta.
Frustalupi, Chinaglia, Pulici, Oddi, och Wilson tillhörde dock inte de flesta. Inte heller Re Cecconi. Och det var vid detta tillfälle Re Cecconi verkligen blev en kung.
För ponera följande situation; du håller på Lazio, Lazio har åkt bergochdalbana mellan serierna de senaste åren, inga titlar på runt femton år och laget är mediokert.
Det ser inte ljust ut.
Du är frustrerad som supporter.
Men mitt i allt detta så överraskar laget och slutar tvåa i Serie A - för att fortsätta överraska genom att säsongen därefter, 1973/74, vinna hela skiten.
Lo scudetto, från ingenstans.
Och mitt uppe i all denna ofantliga glädjeyra, där helt vanliga fotbollsspelare har åstadkommit något alldeles otroligt, är Luciano Re Cecconi en av ledargestalterna.
Kung.
Det blir naturligt att säga det då.
Ho visto un re.
Segerruset höll i sig säsongen efteråt, men saker började att förändras. Tommaso Maestrelli fick sina första symptom på sin cancersjukdom medan lagets store striker Chinaglia försvann till New York Cosmos. Nanni, Frustalupi och Oddi tackade också för sig.
Re Cecconi var därmed nästintill ensam kvar i ett Lazio som luften så sakteligen gick ur. I december 1976 dog mentorn Maestrelli. Månaden senare nådde traumat sin kulmen.
Bruno Tabocchini var en vän till Luciano Re Cecconi. Han var juvelare. Luciano själv gillade practical jokes. Han gick in i sin väns affär med en luva över ansiktet. Bruno plockade fram sin pistol.
Helt plötsligt var det inget practical joke längre.
Den sjuttonde januari 1977 var inte Luciano vid liv - längre.
Den tredje november 2003, dagen innan säsongens första Rom-derby, stod Roms borgmästare Walter Veltroni på ett podium och höll ett tal. På stolarna bakom satt Franco Sensi, Fabio Capello, Francesco Totti, Giuseppe Favalli, Roberto Mancini och Ugo Longo på rad.
Bredvid dem satt anhöriga till Luciano Re Cecconi och Agostino Di Bartolomei, ytterliggare en scudettohjälte - en gulröd sådan - vars liv också fick ett tragiskt slut.
Viale Agostino Di Bartolomei.
Viale Luciano Re Cecconi.
Två gator hade uppkallats efter två karismatiska ledare som bägge skänkte sina respektive klubbanhängare oförglömliga minnen.
Ett sista avsked. En sista sluten cirkel.
