Quanto sei bella Roma - matchskildring
Eller rattare sagt ett forsok. Ett forsok till att beskriva vad Roma egentligen innebar.
Har ni suttit pa en buss i romersk rusningstrafik sa vet ni hur det kanns. Man kommer ingenstans. Och ar man dessutom pa vag till Roma-Juventus sa blir man ganska stressad. Jag var redan forsenad kande jag, da jag hade tankt vara dar minst en timme innan, men med min klantighet samt den har trafiken fick jag vara glad om jag kom tio minuter innan matchstart, tankte jag. Nervositeten infor matchen kombinerat med irritationen for den sega trafiken, som i princip stod still langs Tibern, gjorde att mitt humor inte var det basta. Buss 280 fran Testaccio borjade dock – till min stora gladje – rora pa sig nar den narmade sig Vatikanen, for att sedan fastna i ytterligare en trafikko nar den narmade sig stadion. Porca troia, tankte jag, och beslot mig att ga av bussen och jogga till Olimpico. Efter att ha fatt forklara vagen till Curva Nord for nagra amerikanska tjejer, som aldrig hade varit pa nagon match tidigare, sprang jag sedan snabbt till Curva Sud dar allt som tur var gick snabbt. Nar jag kommit forbi sparren sprang jag ocksa upp for trapporna till ingang 20 for att hitta nagonstans att sta.
Att jag var sen fick jag sedan ytterligare ett bevis pa. Jag kom dit en kvart innan matchen, och i princip alla i Sud var redan dar - och fy helvete vad folk. Vet inte hur manga som hade plankat, men jag misstanker att det var ett par, for vi stod alla packade som sillar lite snett under Fedayns muretto. I Curva Sud ar det alltid trangt, men just den har kvallen kandes det som en enda stor sardinburk. Att ens rora pa armarna var omojligt, och att forsoka hitta nagon vettig plats var inte att tanka pa, men som tur var min langd till hjalp sa jag sag faktiskt matchen med nagra huvuden framfor mig.
Inte manga sanger hann betas av innan laguppstallningarna presenterades, dar en en oronbedovande busvissling motte Capello och hans spelare, och sallan har en busvissling varit lika vacker. Ett "Oooooh“ vaxte samtidigt fram i min del av curvan i vantan pa att en bomb skulle smalla av i trappan under Fedayn. En rejal small kom sekunder senare, och jag skankte en tanke at de amerikanska tjejerna, som formodligen maste ha tyckt att det var en aning annorlunda jamfort med sportevenemangen hemma i staterna.
Antonello Vendittis masterverk sjong vi sedan, dar man fick kampa med att fa upp halsduken i den konservburk man befann sig. En oronbedovande "Quando l’inno“ sjongs som vanligt, och sangen fortsatte vidare for att stodja de vara nere pa planen. Fedayn brande av nagra bengaler, och nar man sag sma eldflagor droppa ner runtom fick man lov att tillfalligt dra pa sig luvan for att skydda haret.
Den enda negativa biten var drakterna, som man upptackte var grona efter att Roma Roma hade sjungits, da man for forsta gangen sag spelarna. Varfor inte roda drakter i en viktig match som denna? Det ar ju trots allt vara farger och det ar dem som vi vill se spelarna i, inte minst mot Juventus med allt vad det motet innebar. Folket runtomkring mig holl med.
De trakiga handelserna i sondags – politiken – som har varit samtalsamnet nummer ett i romersk media berordes pa ett bra satt av Fedayn innan matchen. En banderoll - som sedan fick hanga upp under hela matchen - med texten "I hjarnan bara Roma” visades upp. Banderollen mottog applader fran oss i curvan och i halvtid skulle aven Ultras Romani visa upp en liknande banderoll. Forsta biten av texten fran "Ricominciamo“ – "Jag som i hjartat bara bar med mig karleken for de har fargerna" – visades upp med gruppens ledare William “Spadino” Betti (ett av de mer kanda ansiktena i Curva Sud) energiskt viftandes med en stor flagga framfor banderollen. Det varmde att se energin hos Spadino, som i veckan har uttryckt sin onskan om att politiken bor stanna utanfor arenan, och forhoppningsvis slipper vi se scener likt de som vi sag mot Livorno i framtiden.
Ater till matchen. Juventus stallde upp med en mer namnstark uppstallning an tidigare men Roma var anda laget som tog kommandot i forsta halvlek. Spelarna var riktigt tanda och nar Totti en bit in i matchen manade pa publiken mottes han av ett vral inte bara fran oss i curvan, utan av folk pa alla laktarsektioner. Pa Tevere reste sig folk upp och rusade nerat pa laktarna, uppjagade av var kaptens vackra gest. Ljudvolymen fran sangerna steg ytterligare ett antal decibel, och idag fanns det bara en uppgift – att sjunga fram Roma till ett avancemang. Och som vi sjong sedan...
Nar Totti en bit in gjorde mal visste man inte vart man skulle ta vagen. Manniskorna bakom tryckte fram mig sa att jag ramlade, for att sedan hamna i famnen pa en kille som stod framfor mig. Tillsammans skrek vi ut var lycka under kanske ett tjugotal sekunder, och alla runtomkring mig kramades och skakade om varandra i ett enda stort lyckorus. Obeskrivliga scener, med alltifran lagstadieungar till äldre karlar som sakert minns Giacomino Losi och Francesco Rocca som om det vore igar, involverade i det kaotiska gladjefirandet. Men nar vi sag att Abbiati lade upp bollen for frispark insag vi snopet att domaren hade domt bort malet. Helvete, det ar inte sant, tankte jag men fick bittert se Abbiati skjuta ut bollen igen.
“Mette la sede, Capello mette la sede!”
Inte langt darefter faller Nedved Totti, som inte bara ror upp kanslorna nere pa planen utan ocksa hos oss pa laktarna. Nedved, hatad som han redan ar med tanke pa sitt forflutna i Lazio, fick hora “Bastardo Nedved, li mortacci tua!” sjungas ett bra tag, och i princip varje gang han hade bollen en langre stund senare i matchen steg busvisslingarna fran curvan.
Utvisningarna pa Dacourt och Ibrahimovic strax efterat var signifikativa for matchens heta karaktar, och visst sag man aven att Capello stod och gestikulerade upprört vid sidan av planen. Till tonerna av Guantanamera uppmanade vi dock il coniglio att satta sig ner.
Forsta halvlek fortsatte med ett bra Roma, i en match som var tuff och hard, men ocksa bjod pa en hel del fina nummer fran spelarna. Minnena ar dock som en enda stor smet av olika intryck, och vad som skedde exakt da och da ar omojligt att minnas. Vad som ar sakert ar dock att vi gjorde vart absolut basta for att tanda spelarna. Varje lyckad brytning och lite svarare passning mottes inte av applader, utan av vral, och det var inte manga munnar som var stangda i Sud nar vi sjong nya laktarfavoriten "Alè alè alè Roma alè, alè alè alè Roma alè, alè Roooma, alè Roooooooooooooo“.
Halvtid och 0-0 fortfarande. For forsta gangen kunde jag rora pa armarna utan problem da folk borjade rora pa sig till hoger och vanster. De obligatoriska haschmolnen svavade runtom mig, och med den sata doften i nasan sag jag en kompis till mig som vinkade at mig att komma till honom. Trots att det bara var tio meter mellan oss skakade jag pa huvudet och skrattade – inte en chans att jag kunde komma forbi dar.
Nervositeten hos mig var riktigt plagsam, och jag kande nastan maten man stressat ner innan matchen bubbla upp fran magsacken. Jag ville bara att allt skulle vara over. 0-0, avancemang, en besviken Capello, partaj, hade passat mig utmarkt i det laget. Andra halvlek skulle ocksa komma att kannetecknas av ett stort lidande, dar man kastades mellan himmel och helvete hela tiden, men framforallt stolthet for de farger man representerar som romanista.
Sangue e oro
Andra halvlek kunde dock inte borjat varre. Tre minuter in blaser Dondarini straff for Juventus, och da det alltid ar svart att se exakt vad som hander pa andra sidan nar man star i Curva Sud (eller Nord ocksa for den delen) sa var det ingen som forstod varfor. "Ogni vorta uguale!“ – likadant varje gang – skrek en man bakom mig och busvisslingarna steg for att stora Mutu, som dock inte gjorde nagra misstag vid straffpunkten. Under en kort stund horde man for forsta och enda gangen den tillresta Juve-klacken som jublade efter malet, men det drojde bara ett fatal sekunder innan jubelropen dranktes med ett oronbedovande "Forza Roma alè“. Givetvis tog aven jag ton, men trots att man var sa inne i matchen kunde man inte komma ifran att man kande gashuden kroppen och adrenalinet sprudla, nar man kande ljudet fran sangen komma fran alla hall och kanter.
Och andra halvlek tedde sig pa det viset. Oavsett vilken sang vi sjong, sa sag man alla runtomkring sjunga lungorna ur sig. Tank dig att din egen rost har forsvunnit totalt nar du sjunger med i den oronbedovande ljudkulissen, och du kan kanna hur lungorna borjar ga sonder inuti och i magen borjar du fa kramp for att du sjunger sa mycket. Unga och gamla, killar och tjejer, huliganer och julgranar, fascister och kommunister - ja allt du kan tanka dig - tillsammans enade for tva farger. Fan, nar man stod dar kandes det nastan som att resultatet inte spelade nagon roll (nej, jag var nog inte helt allvarlig), for de scener som utspelade sig i curvan gjorde mig sa oerhort stolt over att fa tillhora slaktet romanisti. Det har ar det riktiga Curva Sud. Det har ar Roma.
Emerson byttes in och reaktionerna fran oss behover knappast en narmare beskrivning. Capello ville vinna, stackarn, och Juventus-spelarna tog mer och mer over matchen. Knappast bra for min personliga halsa och jag bad om ett kvitteringsmal, ett mal som dock aldrig kom.
"Spriiiiiing! Flyyyyy! Har kommer storlaget! Giaaaallorosso! Giaaaallorosso!“ sjong vi men Roma lyckades inte ta bort var nervositet under resten av halvleken. Istallet laddade Vieira for skott med cirka tio minuter kvar av matchen, ett skott jag sag ga forbi Curci och for nagra hundradelar gick livet i revy for mig da jag var overtygad om att bollen skulle ga in. Stolpen var dock min (och allas) baste van, och den lattnad man kande efter att bollen var borta fran straffomradet gar inte att beskriva.
En lika vidrig situation - som egentligen var falskt alarm - uppkom i slutet av matchen nar domaren blaste i vart straffomrade efter en trasslig situation, helt omojlig for mig att se. For nagra sekunder trodde jag det var straff, da spelarna stod som om de var uppstallda for straff, men nar man sag Juve-spelarna jogga tillbaka hemat kunde man pusta ut.
Hela tiden undrade jag hur lang tid det var kvar av matchen – jag ville att bara skulle ta slut! – och nar overtiden pa tre minuter annonserades onskade jag att de skulle fortlopa snabbt och smartfritt. "Blas av!“ skrek vi alla under den sista halvminuten och nar Dondarini antligen satte pipan till munnen kunde vi andas ut. Ett kaotiskt gladjejubel utbrot och jag drog tag i jackan pa narmaste kille och skakade om honom. Vi maste ha sett ganska lojliga ut nar vi skrek varandra i ansiktet, overlyckliga over att ha gatt vidare till semifinal i cupen och att ha skickat hem en besviken Capello till "det soliga Turin“.
Vi sjong inte Grazie Roma efterat – vi skrek den – och nar spelarna korde sin ringdans nere pa planen jublade vi och hoppade allihopa. Jublet steg ytterligare igen nar spelarna kom fram till curvan, och under alla halsdukar kunde jag skymta Totti som drog av sig trojan for att skanka den till oss i Sud.
Lyckan man kande gar inte att beskriva, och efter matchen stod de flesta av oss kvar och fortsatte sjunga. Vi sjong om Juve-fansens fornedrande mandagar, att vi bara ville ha Fedayn-flaggor nar vi dog och att det basta vinet kommer fran de romerska slotten.
Nar man slutligen lamnade curvan, med rost och lungor som efter fem paket cigg, for att sedan sta i en trang och stillastaende buss en timme, gjorde man det lycklig och stolt. Ja, sa sjukt javla stolt, for den har kvallen hade vi visat varlden vad det innebar att vara romanista.
Och det kan inte bli battre.
