Matchkrönika: Lazio - Milan 0-0
...och vi kunde till och med ha vunnit.
Det finns egentligen inget speciellt att rapportera från de dryga 20 minuter som majoriteten av det svenska folket missade. Lazio startade för ovanlighetens skull på Olimpico ganska avvaktande och Milan tog ganska omgående hand om bollinnehavet. Stendardo stötbröt som vanligt helt fel medan Shevchenko skaffade sig ett par fina lägen till vänster i straffområdet. Lazios bästa chanser i anfallsväg var Mauris missade cykelspark samt ett skottförsök av Oddo.
En intressant situation utspelade sig efter drygt 15 minuter. Milan tilldelades en tveksam frispark efter att Stendardo stötbrutit (helt otippat, kom som en blixt från klar himmel…) mot Kakà. Domare Saccani stegade upp muren och Pirlo gjorde sig redo för att skjuta.
Men skottet kom aldrig.
Istället fintade Pirlo a la Totti och hoppades på att någon Laziospelare skulle sticka för tidigt a la Gattuso. Ingen ljusblå fastnade i fällan och först 10, 20 sekunder efter domarens signal kom de rödsvarta till skott, efter att Laziomuren visserligen stått för långt fram, men ändå stått blixt stilla. Curva Nord i uppror.
Men det tog inte slut där. Pirlos frispark träffade Fabio Liverani på armbågen när denne försökte skydda ansiktet. Domaren, som vid det här laget redan gjort hela Olimpico förvirrad, valde att blåsa frispark för Milan en meter utanför straffområdet. En frispark som dessbättre täcktes undan.
Halvleken tog fart när TV4+ kom in i handlingarna och vi skall nog vara glada över att resultatet fortfarande var 0-0 i paus. Bortalaget skapade det mesta och bästa i den första halvleken utan att för den skull vara riktigt nära.
Lazio hade svårt att hitta det spel som man exempelvis praktiserat mot Inter och Juventus. Bonanni var bedrövlig på sin högerkant samtidigt som Liverani agerade osäkert med boll. Den förste skall dock inte sågas alltför hårt. Det märks att den naturliga positionen inte är till höger för Laziosupportern. Bonanni är extremt vänsterfotad och kommer till följd av det alldeles för djupt ner vid anfallstillfällena. Istället för att hålla bredden offensivt går han gärna ner och möter, antingen med ett direktspel bakåt eller – som i de flesta fall – en pass inåt banan. En farlig lösning som egentligen borde vara förbjuden.
Den andra halvleken skulle visa sig vara betydligt roligare ur ljusblått perspektiv. Lazio täppte till alla potentiella luckor i mitten och gjorde det oerhört trångt för Milanspelarna, samtidigt som man å andra sidan till följd av det defensiva tänkandet tappade det offensiva spelet. De gånger Lazio skapade något i anfallsväg var nästan uteslutande efter att man vunnit bollen centralt. Inget att klaga på egentligen, men när vi tvingades börja vid egen målvakt var vi oerhört förutsägbara och fantasilösa. En taktik som är väldigt riskabel mot mindre klubbar men väldigt effektiv när storlagen kommer på besök.
Gilardino och Shevchenko skapade två chanser som borde ha resulterat i mål. Den ena efter att Stendardo gått bort sig totalt och lämnat anfallaren helt sopren med Peruzzi i straffområdet. Vid det andra tillfället svarade Angelo Peruzzi för en av de bättre räddningarna den här säsongen då han tippade Shevchenkos nick i ribbans underkant. Bravo Angelo!
Under de sista 15 minuterna tappade Milan helt konceptet och tålamodet. Efter 75 minuter av frustration tycktes luften gå ur Berlusconis adepter som gav bort alltfler bollar till ett segervittrande Lazio. Faktum är att Lazio låg närmast segern den sista kvarten. Mauri hade ett jätteläge, Rocchi var millimetrar från att komma fri och Belleri störtdök mot bollen vid två tillfällen.
Ja, vi kunde till och med ha vunnit.
0-0 är dock ett positivt resultat mot Milan och man blir återigen sådär oerhört stolt över grabbarnas kämparinsats. Det värmer i hjärtat av att se hela laget kriga för Lazios färger. Jag tror det blir svårt för något lag att hämta tre poäng på Olimpico den här säsongen efter det här. Så pass starka är vi på hemmaplan.
