“Vogliamo un giro in tondo!“
Och sa satt jag dar, pa ett tag pa vag till Parma tillsammans med ett tusental andra romanisti. En tat haschdimma omringade mig, anarkin pa taget var mer an pataglig och nar vi stannade till i Modena skanderades det fran tagfonstrena att lokalbefolkningens mammor var... ja, ni vet vad jag menar.
Resan dit – Nya bekantskaper
Efter att ha overlamnat biljetterna till CRS- samt redaktionskollegan Fredén forsokte jag fa tag pa min kompis som hade lovat mig en plats i bilen upp till skinkstaden. En telefonsvarare var dock den enda kontakt jag fick med honom, och efter ett dussin forsok borjade man bli ganska irriterad. Klockan hade borjat ticka, sa jag fick finna mig i att leta efter andra alternativ till att ta mig upp. Taget var den enda realistiska losningen for mig, men da jag ansag att Fredén och Niklas skulle komma fram till Parma lite sent kopte jag en biljett till taget som gick en timme tidigare. Visst, jag skulle fa aka sjalv, men skulle atminstone ha tva timmar pa mig att hitta till Ennio Tardini da jag kom fram till Parma. Hade jag tur skulle jag ocksa traffa pa nagra romanisti under tagresan.
Nar jag till slut narmade mig spar 4 pa Termini gick min forhoppning i uppfyllelse. Ett dussintal killar, i aldrarna 20-25, gick pa taget och jag beslot att satta mig i deras kupé. En av dem fragade mig om jag skulle till matchen. “Hall ihop med oss”, sa han efter jag sagt att jag reste ensam och jag slog mig ner intill dem. Nar jag sedan berattade att jag var svensk kom hapnaden hos honom – en svensk som foljer Roma borta! Sadant maste belonas, ansag han, och sekunder efter blev jag erbjuden bade mat och dryck av killarna.
Efter att ha pratat med grabbarna ett tag visade det sig att samtliga resande pa taget var en blandning av medlemmar fran tva olika ultrasgrupper i Curva Sud. Inte nagra av de mest beromda grupperna, men samtidigt tva grupper som jag kande till sedan tidigare. Trevliga grabbar som forutom att gora det oforlatliga brottet att roka i den rokfria vagnen uppforde sig riktigt bra. En aldre man som satt bredvid, pa vag till sin mamma i Milano, bjods pa ett glas vin som kompensation for cigarettroken i vagnen. Det smapratades om lite allt mojligt nar vi akte igenom vackra landsbygden i Lazio, for att sedan passera gransen till det formodligen annu vackrare Toscana och till slut stanna till i Florens. Vi vantade alla pa att taget skulle na Bologna, dar vi skulle byta till taget mot Parma.
En av killarna hade anmarkt pa att jag reste ensam med halsduken synlig. Parmas supportrar var alla en bunt fegisar, ansag han, men de skulle inte tveka att hoppa pa en ensam romanista om de fick chansen. Aven om jag sedan tidigare visste att Parma borta knappast var som att aka till Neapel eller Milano, sa ar jag inte sa dum att jag ensam skulle ga runt pa bortamark med fargerna synliga. Jag forklarade for honom att jag hade tankt gomma halsduken nar jag val var framme, men nu kandes det inte langre lika nodvandigt da man var i sallskap av romanisti.
Nar vi efter cirka tre timmars restid gick av taget i Bologna visste vi inte vilket spar vi skulle till. Vi hade bara en kvart pa oss att hitta taget, och ett tag krisade det riktigt rejalt for oss. Jag var overtygad om att vi skulle missa taget, men som en skank fran ovan ringde det pa mobilen hos en av killarna. Pa linjen var det en kille som sa at oss att skynda till spar 6. Taget skulle lamna perrongen om bara nagon minut, sa han, och darfor var vi tvungna att skynda oss. Full fart mot spar 6 alltsa, dar vi slapp titta pa skyltarna nar vi sprang genom perrongens undergangar. Istallet blev vi vagledda av Roma-sangerna som hordes fran taget.
Den hogljudda sangen fick pulsen att oka och nar jag till slut sag taget var det en harlig syn som uppenbarade sig. Folk hangde ut fran fonstrena, antingen viftandes med flaggor eller bankades pa vagnarna i takt med sangerna. Rojet pa taget, som i princip enbart bestod av romanisti, gick inte att klaga pa. En av killarna berattade for mig att de tidigare hade missat just det har taget, som hade avgatt fran Stazione Tiburtina – en av de mindre tagstationerna i Rom – och darfor hade varit tvungna att ta taget fran Termini. Tur for mig istallet, som hade sluppit sitta ensam pa taget.
Och sa satt jag dar, pa ett tag pa vag till Parma tillsammans med ett tusental andra romanisti. En tat haschdimma omringade mig, anarkin pa taget var mer an pataglig och nar vi stannade till i Modena skanderades det fran tagfonstrena att lokalbefolkningens mammor var... ja, ni vet vad jag menar. Mina nyvunna vanner stoppade ner bengaler i kalsongerna (for att smuggla in dem pa arenan) och sjalv satt jag och laddade infor matchen vi snart skulle se. En klart kortare restid – cirka 50 minuter – senare sa var vi framme i Parma.
“Finché vedrai, sventolar questa bandiera, siamo gli ultras della Roma..." lod den forsta sangen pa stationen, dar vi blev motta av karabinjarer som eskorterade oss till de specialabbonerade bussar som skulle fora oss till Ennio Tardini. Givetvis foljde de med oss aven in i bussen for att se till att allt gick lugnt till, men jag forestallde mig samtidigt hur det skulle se ut ifall de blakladda som stod framfor oss skulle snedtanda och ga till attack mot alla de romanisti som trangdes i min buss. Det var namligen inte bara Roma-sanger som sjongs, utan forolampande sanger mot karabinjarerna sjongs bade en och tva ganger av folk i bussen. Inget hande dock – karabinjarerna ar ganska vana – och efter en kort tur genom ett morkt Parma var vi antligen framme vid biljettinslappet.
Precis som Staffan namnde i sitt resereportage, var kon allt annat an bekvam. Efter manga klagomal och efter att stundtals ha blivit halvt ihjalklamd var man dock antligen innanfor de forsta grindarna efter ca 40 minuter. Min vaska genomsoktes snabbt innan jag kunde ta mig till biljettsparrarna, och pa vagen till dessa passerade jag tva ovanligt stora och vilt skallandes schafrar, som sag ut att vilja satta tanderna i oss romanisti om de bara hade chansen.
Matchen – “Vogliamo un giro in tondo!“
Mina nyfunna vanner hade problem med att satta upp sin gruppbanderoll, men nar den biten var fixad var det dags att hitta en plats att sta pa. Var laktare hade precis borjat fyllas sa det fanns fortfarande manga platser att valja emellan, men de flesta av grabbarna ville sta langst ner for att mana pa resten av supportrarna ovanfor. Jag och tre till fran sallskapet ville dock kunna se lite av matchen och stallde oss istallet 4-5 bankrader hogre upp. Sikten var fortfarande inte klockren da alla gruppbanderoller skymde sikten en del for oss. Det som jag dock gillade med arenan var avsaknaden av loparbanor som gjorde att man skulle se spelarna pa nara hall.
I Parma var det fan sa mycket kallare an i Rom, och jag vagade knappt tanka pa hur det skulle kannas om det borjade regna pa oss dar vi stod pa den taklosa bortasektionen. Ungefar 3000 romanisti var vi som trangdes pa laktaren. I regel brukar endast bortasupportrarna tilldelas 1100 biljetter av Parma, men nar Roma kommer pa besok brukar den siffran utokas, da den bortamatchen i regel brukar vara ganska popular hos Roma-fansen.
Parmas curva var nastintill tom nar vi kom in pa arenan. Den fylldes dock under den timme man fick sta och frysa innan domaren blaste igang. Vi var dock de som hordes mest innan matchen, och nar spelarna kom in for att varma upp sjong vi att vi ville ha en repris pa ringdansen efter Juve-matchen. En kvart innan blev jag uppringd av Antonio – killen jag skulle aka upp med fran borjan – som precis hade anlant till arenan tillsammans med sin flickvan. Han bad om ursakt for att han hade varit otillganglig under dagen da hans mobil hade gatt sonder kvallen innan. No hard feelings - det hade ju lost sig okej anda - men han fick ta och se sig om efter en plats lite langre upp da det var fullt i narheten av mig.
Tryckvagen av en bomb touchade mitt smalben nar vi sjong “Quando l’inno” da spelarna kom ut for avspark. Bengaler brandes av och ett sate fran taget – tror jag – eldades upp i trappan, nagot som gjorde att det var fullt av sma bitar skumgummi som svavade runt i luften under ett par minuter. En fasad av bengalrok var det enda jag sag av matchen de forsta minuterna och de blev inte mycket battre efterat da sikten skymdes nastan helt av en stor flagga som ivrigt viftades av tva killar (som turades om) nagra rader ner. Man fick finna sig att huka sig en del och istallet lagga mer koncentration pa sangen.
Forsta halvlek gick snabbt. De 45 minuterna kandes som en kvart, sa jag fick en mindre chock nar jag sag spelarna ga ut mot spelargangarna for halvtidsvilan. Spelet fran var sida hade inte varit helt overtygande, och visst fanns oron om att vi inte skulle ta var sjunde raka inom mig.
Sa fel jag hade. Tidigt in i andra halvlek kunde jag skymta hur Totti forsokte inte bara en, utan tva ganger, innan Mancini slog in returen. Jag sag inte bollen ga in pa grund av den skymda sikten, men det rasslande natet var det enda tecknet jag behovde for att explodera av lycka. En bortasektion i eufori, som fick fira igen strax efterat nar Mancini aterigen gjorde mal. Lika kaotiskt firande den gangen, som tyvarr fick trakiga foljder da en romanista nagra rader ovanfor mig ramlade och slog i huvudet, och adrog sig (tror jag) en lattare hjarnskakning. Killen sag verkligen inte ut att ma bra, och kanslorna var upprorda pa flera hall da sjukvardarna lyste med sin franvaro. De kom dock till slut, efter manga om och men, och vi tryckte ihop oss for att skapa en “fri passage“ at de tva sjukvardarna som tog sig in pa var sektion for att hjalpa till.
3-0 av Perrotta lite senare och festen var ett faktum. Andra halvlek hade verkligen varit helt olik den forsta, och vi hade bjudits pa bade snygga mal och viktiga tre poang. “Bara skinka, ni har bara skinka” ljod fran den gulroda bortasektionen, berusad av lycka efter att matchen avgjorts och hyllningarna till var skallige tranare saknades inte. “Luciano Spalletti eeeh eeeoh!“ sjong vi, for att sedan skandera det var champagne som gallde for oss ikvall. Parma-klacken forsokte fa till ett “Giallorosso pezzo di merda“ men repliken kom blixtsnabbt fran bortasektionen som uppmanade Parma-fansen att lamna arenan samtidigt som oss.
Ja, vad ska man saga? Kroppen var kall men sjalen var varm. Sjunde raka segern, ett helt otroligt facit efter en deprimerande host. “Du forde med dig tur“, sa en av killarna nar vi vantade pa att fa bli utslappta fran arenan. Under narmare en timme holl vi lada med olika sanger innanfor Tardinis grindar innan vi blev utslappta, for att sedan bussas ivag till stationen aterigen ackompanjerade av karabinjarer. Allt lugnt utanfor arenan vad jag markte av dock.
Ett tag stod framme pa stationen, men da dorrarna inte gick att oppna sag jag en kille bryta sig in genom ett fonster for att oppna taget fran insidan. Killen var ivrig att hoppa pa taget, men det visade sig dock vara fel tag – haha! – fast eftersom dorrarna nu var oppna gick vi anda igenom det, for att sedan kliva over jarnvagssparen fram till var perrong. I vantan pa det forsenade taget kunde jag skymta ett gang som lansade en godisautomat, men karabinjarerna verkade inte bry sig. Sjalv var jag trott, hungrig och kall och ville inget annat an att taget skulle anlanda. Nar det val kom var det bara att springa pa. Ingen betalade, och inte heller jag, som var glad over att kunna spara in nagra hundringar. Jag och mina vanner sjonk trotta ner i taget. Hungern jag kande var riktigt pafrestande, men som fran ingenstans anlande tva pizzakartonger dit dar vi satt. Pa bred romanesco blev jag uppmanad att ata, och den varma pizzan kandes himmelsk mot mina smaklokar. Hungern var atminstone lite mattad, men var det nagon som var trott i vagnen var det jag. En kille som jag tidigare hade halsat erbjod mig kokain (!) for att piggna till. Sa trott kande jag dock mig inte, utan tackade istallet nej till hans erbjudande.
Efter mycket smaprat, manga skratt men desto mindre somn var man framme i Rom. Efter att ha vantat en laaang halvtimme pa att forsta tunnelbanan skulle komma var jag hemma i lagenheten vid klockan sex. Utmattad och med lust att sova i tva-tre dagar, sackade jag ihop i sangen med kladerna pa. Innan jag slot ogonlocken tankte jag dock tillbaka pa min upplevelse under dagen, och framforallt de tre mal jag hade sett under kvallen. Tre mal som betydde fortsattningen pa en fantastisk svit, en svit som hade (har) skankt hopp till alla romanisti nar det som mest behovdes. Sju raka. Sju raka...
---
Och nu har vi skrivit historia, och har chansen att gora det igen pa sondag igen. Nio raka segrar, mina damer och herrar... NIO RAKA!
Ar det en drom vill jag INTE bli vackt.
