Inter - Udinese 3-1
Det som inte tar livet av en gör en starkare. Det är något som vi interister har lärt oss, den hårda vägen. Inför matchen mot Udinese hade vi två oavgjorda matcher och två förluster bakom oss, och Adriano avstängd för något som till och med motståndaren förnekar. Som om inte det räckte så var Cristiano Zanetti avstängd, och Veron, Favalli och Julio Cesar skadade.
I Champions League-matchen mot Ajax I onsdags så tog det Inter en hel halvlek att inse att matchen faktiskt hade börjat, men sedan blev det en ordentlig fart på spelarna. I eftermiddagens seria A-match var det, precis som mot holländarna, motståndarna som tog kommandot, och Udinese hade ett par chanser under de första 7-8 minuterna. Sedan insåg interspelarna att – nej, detta funkar inte. Man började använda kanterna, och anfallen startade allt som oftast med en räd av Wome eller JZanetti. Efter detta så hade inte Udinese så mycket att säga till om i matchen, förutom några välspelade kontringar – framför allt i andra halvleken.
Uppställningen i försvaret (JZanetti, Cordoba, Samuel, Wome) innebar inga konstigheter, och med tanke på att vi endast hade två anfallare i denna match så var både Cruz och Martins självklara på topp. På mittfältet valde Mancini, tillbaka på bänken efter sin avstängning, att starta med Stankovic och Figo som yttrar, och Cambiasso/Pizarro på mitten. Chilenaren, som den senaste tiden har börjat ge oss små smakprov på vad han kan göra på en fotbollsplan, var den som skulle ha Verons bollfördelarroll och styra på mittfältet. Cambiasso spelade defensivt, och var ofta nere vid straffområdet och hjälpte till. Det är ju så han spelade förra säsongen, men i år så har han varit ovanligt offensiv. När nu försvaret har en liten svacka igen, så tar han åter sitt ansvar och hjälper till där.
Inter förde, som jag tidigare nämnde, matchen, och det blev ofta svettigt för De Sanctis i Udineses mål. Han hade inte en av sina bättre dagar, och det visade sig redan i 16 minuten, då han kom fel in i en duell med Martins i straffområdet. Även om Martins hjälpte till i fallet, så var de Sanctis på hans fot, och Dondarini dömde straff. Denna typ av situation händer i var och varannan match, och det vanliga är också att domaren dömer straff. Samtidigt så hade jag kunnat förstå om han inte hade gjort det. Hursomhelst, då högre makter i Rom har stängt av Adriano inför denna match, så stegade Cruz fram och slog straffen till vänster om De Sanctis – Inter hade tagit ledningen med matchens första mål.
Just Cruz syntes, förutom sin straff, inte mycket i första halvleken. Men tidigt i den andra så verkade det som att han och Martins trivdes bra med att spela ihop. I den 47 minuten sköt Martins ett hårt skott i den vänstra stolpen, fick tillbaka bollen, passade Pizarro som hittar Cruz – 2-0 till Inter, på en nick av vår Trädgårdsmästare.
Efter detta följde 10 minuter av apati runt mittlinjen, då det verkade som att Inter var nöjda med resultatet och Udinese inte riktigt lyckades med att ta kommandot. Detta ledde så småningom till ett Inter-anfall, och en frispark. Pizarro drogs ner i närheten av straffområdet, stänkte till ett hårt skott rakt på de Sanctis, vars retur träffade Martins högerlår och gick in i mål – 3-0, och det kändes som att våra klagomål på forwardenas målskörd hade fått gehör.
Inters straff i den första halvleken kom ur en diskutabel situation, och efter 3-0-målet så fortsatte signor Dondarini på den diskutabla linjen. Det första var när Samuel gick in hårt mot Iaquinta, där den senare blev fälld bakifrån. Domaren sprang fram, och tvekade inte en sekund när han sträckte fram det röda kortet. Fällningar som denna är inte tillåtna, men det är inte alltid man straffar spelaren med rött kort – gult är vanligare. Men, men, tack och god natt, Samuel.
I den 77 minuten fick Udinese en frispark utanför vårt straffområde, som Iaquinta sätter i mål. Innan bollen hamnade i nätet så hade domaren dock blåst av för ruff på en Udinesespelare, och målet dömdes bort. Rätt dömt eller inte? Bara några minuter senare agerar Wome ryggsäck på Baretto inne i straffområdet, och Udinese får en straff som – ja, du gissade rätt – Iaquinta sätter lätt.
Strax innan hade Zapata fått ett gult kort för en fällning av Cruz, och två minuter efter reduceringsmålet så fällde han Cruz igen – ytterligare ett gult kort för den svartvitrandiga, ackompanjerat av det röda. Eller, fälls och fälls. På reprisen ser det mer ut som att Cruz halkar, och hans blick som kameran zoomar in ändras från fylld av smärta, till något som ser ut som ”fick jag frispark, eller?”.
Efter detta så har framför allt Inter ett par chanser att öka på målskörden, men inget mer mål (eller fler utvisningar) kom i denna match. Resultatet var rättvist, och naturligtvis är jag glad att Inter äntligen har brutit trenden med poängförluster, men jag kan inte låta bli att lida med Udinese. De förtjänar inte en plats så nära botten, deras spelare har potential och domarnas blåsningar går ofta emot dem (ni kommer väl ihåg matchen mot Juve nyligen?). Förhoppningsvis så kommer de kunna resa sig i tid, och det sker kanske med hjälp av den gamla Udineselegenden Sensini och hans tränarkollega.
Tillbaka till Inter: frågan är vad som händer efter Adrianos avstängning. Om Cruz och Martins fortsätter att göra mål under brassens frånvaro – kommer Mancini att kunna låta honom starta matchen på bänken då? Hittills så har han varit självklar i anfallet, även när han inte har varit i form. Cruz har nu, trots att han nästan alltid har varit inhoppare, gjort 10 mål i ligan, och 3 av Inters senaste 5 mål. Även om man inte ser honom under långa perioder så dyker han upp när man minst anar det. Det hjälper naturligtvis också att Martins-in-a-hurry ofta har ett par backar på sig med, vilket ger argentinaren mer spelyta.
Nästa helg står Roma på tur – förvänta er ett Inter som har börjat återfinna sitt självförtroende, mot ett Roma som vill ta sin andra Interskalp denna säsong! Arrisentirci, amici.
