Casa Lazio (25)
Claudio Lotito. I dag, och i morgon.
De flesta har väl tagit del av det ramaskri som Giorgio Chinaglia har låtit eskalera vid det här laget. Och även om man har tjafsat fram och tillbaka med det här säkert en tiotusen gånger nu, så behövs det göras igen.
Den här gången är det Fabio Liveranis och Massimo Oddos fel. Eller fel och fel, formuleringen blev lite lustig där.
Hur som helst.
I veckan har de bägge spelarna uttalat sig om situationen i klubben, och det har inte varit snälla ord om Claudio Lotito de har använt sig av. Kanske har det att göra med besvikelsen efter derbyt, men faktum kvarstår att de har rätt i sina resonemang.
Oddo undrar vart skutan är på väg. Kontrakt går ut, och en herrans massa spelare är inlånade eller bara till hälften ägda. Och ingen vet heller hur sin framtid ser ut, presidenten har inte talat ut med någon av de inlånade eller delägda spelarna, för att inte tala om de haltande kontraktsförhandlingarna med Liverani som typexempel.
Atmosfären i truppen försämras, självförtroendet tryter och lagandan får sig en ordentlig törn.
Det håller inte.
Eller som Oddo uttryckte det.
“Det räcker med att det ännu inte har påbörjats några förhandlingar om att förnya tränare Delio Rossis kontrakt. Trots att laget är kraftigt försämrat jämfört med tidigare upplagor så kämpar man om en Uefacup-plats. Men det verkar inte betyda någonting, och det säger allt om hur klubben är skött.”
Och Liveranis resonemang är väl ungefär detsamma.
Men Lotito vägrar ge upp. Han fortsätter att försvara sig, och jag måste säga att jag är väldigt irriterad på hans ihåliga argumentation.
“Folk försöker att destabilisera Lazio samt få mig att lämna klubben. Men dem kan inte hindra mig, jag har en plan som jag tänker att fullfölja.”
Men vad och var är den planen då?
Var är handlingarna?
Vi har inte sett ett skit än. Att skylla på att räddningen från konkursen och de sänkta utgifterna håller inte längre. Det var då. Inte nu, och inte heller framtiden. Och inte heller är det då särskilt konstigt att folk reagerar, att de börjar ställa krav, protestera och slutligen börja agera på egen hand i hopp om förändring.
Förstår du inte, Lotito.
Det är du som är problemet.
Det är du som destabiliserar.
På ett eller annat sätt är det du.
Men presidenten vägrar inse, bortser från allt vad självkritik heter, och fortsätter sin ökenvandring samtidigt som han, tillsammans med sina lierade, kontrollerar över femtio procent av aktierna. Och han vet det; han vet att ingen därmed kan göra ett skit för att såra honom.
Och det är så sorgligt och frustrerande. Ja, det är det värsta av allt.
Giorgio Chinaglia kanske har en intressent i bakfickan - må så vara. Men så länge över femtio procent av aktierna är bortom horisonten är det kört. Möjligen - förmodligen - är det därför man avvaktar och hela tiden skjuter upp den stora räddningsaktionen.
Så frågan är vad för alternativ som återstår. Eller om man utgår från Chinaglias alternativ; taktik.
Är det dags att försöka sluta någon sorts fred med Lotito, typ vapenvila, och byta ut burop och hot mot att tålmodigt be snällt om att han åtminstone ska lyssna på vad Chinaglia har att säga.
Eller närmar vi oss en revolution eftersom det snart i mångas ögon inte finns mycket mer att förlora?
Jag hatar att klubben är vanskött, jag hatar sprickan mellan supportrar och klubb, och jag hatar att laget börjar må dåligt av att vara mittemellan.
Lotito vattene.
Fler och fler ansluter sig. Fler och fler ser ingen annan utväg. Man är rädd för en ny variant av Cecchi Gori-effekten. Vi vet alla hur dåligt Fiorentina till slut mådde av Vittorio. Och ingen vill att Lazio ska må lika dåligt av Claudio.
Efter att Sergio Cragnotti lämnade Lazio påbörjades vad som troddes vara en upprensning. Hoppet kom tillbaka och ett tag var klubb och supportrar i ett. Men sedan genomskådades Ugo Longos stora flin och Gabriele De Mitas girighet. Sedan kom Lotito och, som det ser ut för ögonblicket, låter oss få genomgå samma resa igen.
Det tar aldrig slut. Bergochdalbanan är oändlig, svängarna är många och stoppen likaså.
