Serie A i brytningstider – Inters chans?
Stora revolutioner börjar alltid med små förändringar över tid som tillsammans ackumuleras till en kokpunkt som historien utvecklas i.
Små små tecken börjas skönjas att något är på väg att ändra på sig, en brytpunkt som gör att det finns vägval framöver. I ligan har Juventus i ett rekordvinnande tempo redan vunnit ligan och det med mer marginal än vanligt. Således kan man tycka att det är det här som är framtiden, ett Juventus som med organisationell kraft i ryggen som tillsammans med Premiärministerns lag ska dominera den kommande tio-års perioden också.
Men i stabila Juventus sker saker som destabiliserar, det har ännu inte nått omklädningsrummet där spelarna dominerar ligan, men det som har läckt ut är två saker som man faktiskt kan dela upp i tre.
1. Maktkamp i styrelsen. Agnelli familjen grepp och därmed Fiats grepp om klubben minskar i takt med att andra intressen numer ökar.
2. Triaden som stabiliserade Juventus är på väg att splittras. Innan de kom var Juventus utan titel mellan 1986-1994.
3. Splittras triaden så sticker Capello.
Allt hör samman. Alla trådar är spända och allt härrör till punkt ett. Triaden vill inte eller får inte den makt som de vill ha om styrelsen inte är uppbyggd på samma sätt som nu.
Inter däremot med Facchetti i spetsen har börjat städa upp den röra som Moratti lämnade bakom sig efter ett par minst sagt kaosartade år. Klubben, inte bara på planen utan även utanför börjar närma sig toppskiktet i ligan. Både Milan och Juventus har båda haft en mycket bättre ledning och ordning, iförsig också uppbackade med helt andra medel. Det klart att Milan har haft nytta av att vara ägd av mediemogulen Berlusconi, men det kanske ändå större konststycket är att Galliani även styr ligan, något som bör vara något unikt för en så stor liga som Italien.
Alla stora epoker tar slut. Liverpool hade sin på 80-talet. Real Madrid har haft sin, IFK Göteborg sin, Manchester United sin osv. De stora lagen klarar att föryngra både organisation och spelare under ett par år för att sedan om turen och viljan finns fortsätta där man slutade. När man är under en epok och håller på ett annat lag så känns det som om det kommer hålla på för evigt. Det gör det inte. Som tur är.
Moratti och Facchetti måste hålla tungan rätt i munnen, för om jag har rätt så finns det inte bara bra tränare på marknaden att få tag på efter sommaren. Det finns också ett antal från triaden som är värvningsbara. Moggi har varit på väg till Inter förut. På tränarfronten verkar Mourinho som gjort Chelsea (styrd som Inter i många hänseende förut) till ett mästarlag har fått kicken av oljeryssen. Svennis har som sagt inget jobb efter VM och det lika kan sägas om Trappatoni som var här och vann senast det begav sig (ligan 1989). Om triaden splittras så finns kanske även Capello på marknaden, och därtill den vanliga rotationen som byter klubbar eftersom det finns ”trigger-happy” presidenter i pluraris.
På spelarmarknaden som brukar ta fart ordentligt efter VM, då någon halvt eller helt okänd får sitt genombrott så finns chansen att komplettera ett redan duktigt lag.
Det rör på sig, och just nu är tecknen att Juventus epok går mot sitt slut, just när laget kanske dominerar som mest. Den gamla damen står inför ett hjärttransplantat och vi får se om hon kommer tillbaka starkare eller svagare än förut. I vassen lurar Moratti som om han nu vill vinna någon ligaseger bör förstärka sin organisation. Det blir spännande tider framöver, och i sommar kommer många och långa samtal ligga till grund för många års framgångar eller motgångar. Serie As toppskikt är i brytningstid.
