Paradiso o Inferno Settimana 13: Matchen om framtiden
Vinner vi är det bra. Spelar vi lika är det inte så illa. Förlorar vi är det katastrof. Vi älskar att vara romanisti!
För det första måste man konstatera att det är skönt att det är så få omgångar kvar. Visst har vi alltid känt att vår trupp har varit liten men det här är ju löjligt. Fortsätter vi tappa en spelara ur startelvan per match - som ju varit fallet sen Totti, Montella, Chivu, De Rossi, Alvarez - skulle vi inte ha 11 spelare att ställa upp på plan sista omgången borta mot Milan.
Det här är viktigaste matchen för Roma sedan Milan borta andra maj 2004. En vinst då skulle inneburit en viss förhoppning om scudetton för då skulle Romas avstånd till de urstarka och jämna serieledarna minskat till tre poäng med två omgångar kvar. Mao, inget skulle varit klart, men en viss spänning hade ändå levt fram till sista omgången. Nu förlorade vi den matchen, och allt annat vi förlorade den sommaren är vi allihopa mycket medvetna om; samtidigt hade Romas ledning en rejäl uppförsbacke att klättra om inga eventuella framtida investerare/köpare, oavsett hur rika, skulle vända snabbt som Lima så fort de fick se våra räkenskaper och det skuldberg som de isåfall hade behövt ta över.
För ett år sedan, om Roma och Fiorentina hade mötts såhär sent på säsongen hade förloraren, med ganska stor sannolikhet, åkt ner i Serie B. Med en omgång kvar blev Roma klara. Fiorentina blev klara först sista omgången. För fortsatt spel i Serie A. Sedan Roma hade börjat sitt fria fall, efter hemmaförlusten mot gamla tränaren, började man med oro snegla mot, och se hur snabbt botten av tabellen närmade sig, där det viola laget, bland många andra, befann sig. I år kommer vi att följa Fiorentinas säsongsavslutning på grund av helt andra skäl. Den italienska fotbollens finrum har i år bara plats för ett fjärde lag.
I år spelar Fiorentina stundtals en fantastisk fotboll. Och rätt ofta, när de inte gör det, kliver Toni fram och avgör. Alla sena "pling" som denna man har orsakat i år har förstört många söndagar, förutom förstås för Fiorentinas supportrar.
Början på säsongen, när Prandellis lag imponerade, samtidigt som Roma underpresterade, förbannade man ödet som tagit Prandelli ifrån Roma i början på förra säsongen. Tänk om... var ett återkommande mantra som plågade oss. Men efter att ha fått förnedrande stryk med 1-4 hemma, spelat lika mot just Fiorentina 1-1, men sedan ändå fått stryk mot Palermo hemma 1-2, så började Spallettis spelidé, sakta men säkert, visa sig. Till en början kändes det som att Roma endast kunna vinna på kontringar. Men ingen kunde heller förneka att segern mot Milan till stora delar låg i Spallettis geniala taktik. Som spelarna hade följt till fulländning. Och på köpet hade vi fått tillbaks Spallettis gullebarn Amantino Mancini, som han hade behandlat under den matchen som en superstjärna som skulle komma in och avgöra. Vilket han gjorde, varpå vi förlät honom.
Spelschemat och variationen på lag/motstånd och spelidéer som Roma mötte de följande matcherna började skingra alla tvivel. Något stort var på gång. Roma kunde kombinera vackert spel med effektivitet , tack vare en majestätisk Totti, som aldrig gav sig och äntligen började inspirera som en kapten bör, och tack vare insatser värda guldbollar signerade Perrotta, Mexes, Mancini, Chivu, Panucci, De Rossi, ja, egentligen alla spelare som kom in och genomförde avgörande insatser när de behövdes som mest, och den hårt förtjänade belöningen blev att Romas nuvarande "tunna" och uträknade trupp skrev in sig i den Italienska Fotbollens historieböcker. På vägen dit hade vi slagit all möjlig sportsligt motstånd och slagit ut även annan sorts motstånd.
"Det förflutna spelar ingen roll, vi är historien" uttryckte Totti, inte längre som spelare, då alla kapningar under säsongen slutligen slagit sönder honom, utan som en mycket lycklig supporter. De scener som utspelades den dagen kunde fått vem som helst att tro att Roma hade vunnit VM.
På söndag ställs Italiens två mest lovande och taktiskt slipade tränare, tillika goda vänner, mot varandra. Vem av dem är Italiens framtida bästa tränare? Avgörs det på söndag? Att kunna uppnå de resultat dessa herrar har gjort, sina respektivt anonymna trupper till trots i år, är inget annat än häpnandsväckande. Första matchen, så lyckades en Fiorentina i högform, ta två poäng av ett fortfarande skakat och inte färdigtihopspelat Roma. Poängmässiga avståndet lagen emellan då var avsevärd. Nu har Roma tagit in 11 poäng på dem sedan dess, mycket tack Fiorentinas ojämna bortaspel, men även tack våra vargars kämparinsatser.
Det faktum att Turintränaren valde att byta in backen Balzaretti i halvtid och inte ett mer givet offensivt alternativ som Mutu i söndags vittnar om hur man fortfarande i vissa läger, som andra kallar Italiens bästa tränare, fortfarande inte insett vilken metamorfos denna Roma har genomgått. Ett Roma där avbytaren till en avbytare kommer in och avgör resultatet genom att direkt deltaga i lagets kamp ända fram till slutminuten. Även om de måste ha en skrikande tränare som på sidan om argsint pekar på sin klocka när det är fem minuter kvar av matchen och påpekar för sina spelare att det fortfarande finns tid kvar att vinna. Borta i Turin. Vinst borta i Turin, han nöjer sig inte med mindre. En sann vinnare som spritt sin mentalitet till ett lag som kom in den här säsongen med ett krossat självförtroende.
Fiorentina har lyckats ta fullpott av bägge Milanolagen hemma. Ett helvete väntar oss. Men visst pirrar det som fan i magen redan nu? Vi behöver inte vänta till i sommar för att få se fotboll, som för en gångs skull, kommer att vara på liv och död. På samma sätt som förra söndagens match i Turin inte handlade om ära, egentligen, utan bara om att ta poäng, så får vi på söndag, för ovanlighetens skull i Italien, se en match vars resultat kommer troligtvis att ge det vinnande laget nycklarna till finrummet i Italiensk fotboll, ironiskt nog via deltagande i Europas finaste klubblagsturnering.
FORZA ROMA!!!
TANTI AUGURI PHIL!!!
MILLE GRAZIE MISTER SPALLETTI!!!
