Paradiso o Inferno, Settimana 14: Blonda Ambitioner
Hyllningar från alla håll och kanter för ett offensivt spel utan motstycke, just nu, i Italien. Trots det hamnar det sportsliga i bakgrunden.
Högerbacken Christian Panuccis perfekta inlägg, som är låångt inne på offensivt område, tajmas perfekt genom vänsterbackens furiösa och välriktade nick, som mirakulöst nog, ännu en gång, räddas av Lobont som måste gjort sitt livs match. Dock är Leandro Cufré blixtsnabbt tillbaks på returen och ger alla Romanisti även en poängmässig övertygelse om att den åtråvärda fjärdeplatsen ändå kan bli vår; för spelmässigt har Spallettis reservfyllda lag aldrig varit bättre. Ett mål signerat två ytterbackar. Offensivt spelsystem, någon? Den spelglädje och koncentration som alla i truppen, oavsett vem som är på plan, utstrålar, kommer att göra alla våra spelare till superstjärnor nästa år. Om vi nu når CL. Men man har all anledning att vara optimistiskt, väl? Börjar man med motståndet så vet man att de har en dålig form borta. Fortsätter det med oss själva vet vi att vi kan vinna mot vem som helst. Men tyvärr också förlora mot vem som helst.. egentligen intressant att vi förra året inte hade slagit många av de lag som låg ovanför oss i tabellen, men i år är det snarare bara ett lag, ovanför oss just nu, som slagit oss. Men desto fler under oss.
Motståndarfansens frustation efter målet låter inte vänta på sig. Inget speciellt för den här arenan, utan ett i år allmänt uppmärksammat fenomen: apljuden börjar hagla över Olivier Dacourt och sextonårige Stefano Okaka Chuka. Philippe Mexes blir tokig på den sektionen av publiken och slänger en flaska mot dem. I dagens Il Messaggero pratar Okaka ut om det som hänt: "Tack så mycket Mexes, men det är meningslöst att reagera. Det skulle vara en helt annan grej om de bara släppte in folk som är intresserade av att titta på fotboll och inte folk som bara var intresserade av att förölämpa såna som jag, som har en lite mer färgad hud." En sextonårig som troligtvis har många fina år framför sig i Romas vackra gulröda färger, men som på ett effektivt sätt beskriver, utan att kanske veta om det, att han redan tvingats accepterat att hans framtida framträdanden inför olika läktare kommer att innebära att han hånas för sitt, som han kallar det, "lite mer färgade hud." Det hade varit vackert att få reda på vilka hans drömmar inför framtiden är. Istället handlar intervjun om hur det känns att bombas av apljud. "Det här har aldrig hänt mig i situationer, utanför spelplanen. Jag hoppas att det slutar" avslutar han, med ett inte alls övertygat leende.
