Damons djupanalys: Därför förlorar Inter
Vår krönikör Damon reflekterar denna gång över kärleken till Inter. Klubben som alltid tycks förlora när det gäller.
Jag har i flera dagar funderat på att seriöst sluta följa Inter. Jag har varit ett fan i snart 20 år. Två decennier. Man hinner uträtta mycket på den tiden. Muren har fallit. Sovjetunionen har kollapsat. EU har massutvidgats. Men Inter är samma gamla Inter. Jag är alldeles för ung för att minnas senaste scudetton. Minns bara att min favoritspelare Matteus hade vunnit. Hade flera dubbletter på honom i den där boken man sprang omkring med inför VM -90. Minns att en sydkoreansk spelare hette Kuk i efternamn. När man går i fyran så är det väldigt kul. När jag tänker efter så är det fortfarande idag lite kul. Hursomhelst. I takt med stigande ålder kom det ökade intresset. Minns när man fick se italienska på SVT. Hur det kittlade till lite när Ruben Sosa steg fram för att slå en frispark. Den vänstern var dödlig. Eller när TV3 hade rättigheterna och man började nynna på melodin till halvtidsshowen med Don Tomasso. När Lasse Kinch inför Lazio-Inter sa: -”Negro är alltså vit och Winter är svart”.
Minns när allting såg ut att gå vägen -98. Vreden efter Juventusmatchen. Mest av allt minns jag maj 2002. Jag satt i mina Intershorts under jeansen på O´learys. Idag skulle det badas på Sergels torg. Istället badade jag i tårar. Den söndagen dog det mesta av hopp jag hade kvar. Hoppet för Inter alltså. Istället började mitt andra liv. Det som folk kallar för det normala livet. Studier, karriär och relationer. Skar ner på Intertid till förmån för annat. För en fotbollsdåre kommer alltid vara i socialt underläge. Fotbollen kommer först och resten tar stryk. I normalfallet avtar nog inte intresset eller passionen med åldern. De gamla gubbarna i soffan har inte mindre hjärta än grabbarna i curvan. Man blir bara tvungen att göra val. Faktorerna har underordnad betydelse.
Det är därför det svider att vara tillbaks på ruta ett. Kunde lika gärna varit 1999. Bara detaljer som skiljer sig. Situationen är densamma. Och vi är där vi är p.g.a. kärlek.
Morattis kärlek till Inter. Spelarnas kärlek till Inter. Fansens kärlek till Inter.
Moratti. En fullständig inkompetent ägare. Vars kärlek till klubben har varit ödesdiger. Inte minst för hans egen plånbok. En underbar människa. Men aldrig tillräckligt slug för att vara en vinnare. Allt som finns att säga har redan sagts. Han är värd ett bättre öde.
Spelare. Som viker ner sig och inte står upp och kämpar till sista svettdroppen. Och det här tar emot att säga. För han är i princip helig. I en tid av legoknektar, har han visat en ovärderlig lojalitet och ett hjärta av guld, även utanför plan. Men. En kapten som inte har lyckats att få den tydliga ledarrollen. Aldrig varit den man som tagit tag i saker och ting. Skrikit åt folk och satt de på plats. Det har märkts inte minst det senaste året. Helt plötsligt har Veron blivit talesman. Efter ett år i klubben. För vart var Javier när Adriano och Adriano slogs i halvtid under bortamatchen mot Villareal? Förmodligen vid sidan av. Försökte stoppa. Men inte med auktoritet nog för att sätta Veron på plats. Åh, vad dessa rader sved att skriva.
Och fans. Fans som kastar in mopeder, bengaler, och attackerar spelare. Förvirrade själar som i sökandet av social bekräftelse hamnar i en hatisk, våldsfylld och nazistisk miljö. Vars aktioner smutskastar dels klubben, som startades i syfte att utlänningar skulle få spela i Italien. och dels alla andra som älskar att vara på arenan eller stå i curvan och sjunga. Desperation är den dåraktiges sista utväg. Och beviset för det har vi fått bevittna ett par gånger för mycket.
Denna formula räcker i sig för ett garanterat misslyckande. Men för säkerhets skull finns det ännu fler ingredienser som säkerställer utebliven succé.
Ta det här med argentinarna. Jag älskar Argentina. Ett vänligt, vackert och lidelsefullt folk. Tyvärr genomsyras de av en förlorarmentalitet. Vad det beror på vet jag inte riktigt. Resultaten i VM, det förlorade falklandskriget och ekonomin. Allt talar sitt tydliga språk.
Dessutom skär det sig än mer när Inters golden boy är brasilianare. För de är fienden. Brassarna har vinnarskallar. Eller snarare är de relativt bekymmerfria. Och vinnandet kommer då automatiskt. Vi satsade på fel nation helt enkelt.
Eller vi satsade på för många av en nationalitet. Man har sett på träningar hur argentinarna står för sig själva och snackar spanska. Jag minns en intervju med Fredrik Ljungberg jag läste för flera år sedan där han berättade att fransmännen i Arsenal oftast var för sig själva och brukade imitera Hitler när Bergkamp kom gående. Mycket på skämt. Men, en stor grupp i gruppen, tenderar att skapa en alienation som i slutändan minskar harmonin, och därmed stridsviljan. Man blir del av en grupp men aldrig en homogen grupp. Bara en soldat i en främlingslegion.
Vad hände egentligen med italienarna? Jo, jag vet att det heter Internazionale. Men att ställa upp elvor utan en enda inhemsk spelare känns dumdristigt i ett konservativt Italien. Ha minst tre inhemska spelare i startelvan. Det borde varje tränare ha lärt sig på grundkursen. Den inhemske spelaren har bättre förutsättningar generellt. I allt från språket till familjesituationen.
Vad hände med ungdomarna? Vi hade ett par riktiga talanger i ungdomslagen. Pirlo var en. Alla vet hur det gick. Vad hände med resten. Och nämn inte Martins. Så länge han inte håller sig på benen under en hel match, eller utför en konstruktiv dribbling vägrar jag hylla honom. Är Inters talangscouter lika odugliga som styrelsen eller bidrar alla ovannämnda faktorer till att inga talanger blommar ut?
Det har gått alldeles för lång tid för att någon ska kunna kalla mig medgångssupporter om jag nu skulle sluta följa Inter. Jag har märkt på forumet de senaste dagarna att det faktiskt har varit ett par bra diskussioner. Jag har insett att motgångar sållar bort medgångsfansen. De som fortsätter skriva på forumet är de som upplevt motvinden och lärt sig hantera den. Det som inte dödar dig stärker dig. Frågan är om det finns starkare fans än oss nerazzurris.
För jag har lärt mig spelet. Och jag tänker inte ge mig. Jag kanske minskar på foruminläggen, smygläsandet av Gazzettan på Pressbyrån eller matchresorna runtom i Europa.
Men det blåsvarta hjärtat slutar aldrig att slå. Non mollare mai. Vi ger aldrig upp. Kärleken kommer bära frukt. Och om inte så säger jag som Humphrey Bogart sa till Ingrid Bergman;
”We´ll always have Paris”.
