Inför: Empoli-Inter
Ett enastående Inter gjorde sagan kort med Reggina förra helgen. Härnäst väntar bortamatch mot Empoli innan cupfinalen drar igång på onsdag i Rom. Mancini gick förra veckan över och spelade ett 4-3-3 system som såg ut att ta ut det bästa av många spelare. Intressant att se vad man väljer för taktik denna helg, överaskningar i det avseendet brukar det vara gott om.
Det är till att börja med ruggigt frustrerande, som så ofta med Inter, att se en tafatt organisation och bortskämda spelare som ser på när titelracet rasar mot mållinjen. För ett anal månader sedan började man tala om att ligan var körd och att vi inte hade med titeln att göra. Gosse! Vad enerverande det är att som Interista, märkt för livet och alltid hoppfull, stå och se Juventus tappa poäng efter poäng på ren matthet medan vi inte ens nästan gjort vår plikt i de viktiga lägena av vårsäsongen.
Självklart kan man begripa frustrationen när man åker på däng mot något sketlag och plötsligt är sisådär tio poäng efter toppen. Man misströstar och intalar sig själv att nästa år så...
Detta när chansen till att avancera och komma i kapp finns runt hörnet, bara organisationen andades lite vilja och gnista. Precis lika mycket gnista som supportrarna gör när de tänder till. Detta sker för allas upplysning långt fler gånger än vad laget förmår spraka av energi. Och det är ett gissel att behöva se på eländet när det man helst skulle vilja göra är att i grupp storma in på planen och visa hur man på bästa sätt tvingar bollfan in i mål!
Jag riktar i dessa lägen min beundran för Sven-Göran Eriksson och Lazio. Hans mentala träning med sina spelare i Lazio var kanske den främsta nyckeln till att det alls blev någon framgångssaga den där våren och sommaren 2000.
Inter sitter och gnäller med halva serien kvar och ett tapp på tio poäng. Detta medan Lazio tar sig i kragen, spelar vare match som om det faktiskt vore en final (Något Interspelarna är relativt inlärda på att säga inför viktiga matcher man sedermera floppar i...) och plockar in ett försprång på 9 poäng med sex matcher kvar att spela!
Nu är vi i sitsen där Juventus försprång återigen krympt, precis som år 2000. Men återigen är vi inte där och kämpar för den titel vi alla, allra helst av allt vill vinna. Nedstämmande? Ja! Överraskande? Eh... Är Zlatan en målspruta?
Tre omgångar återstår av serien och Seger i samtliga tre är det minsta vi kan begära av våra spelare. Nu känns förvisso inte Empoli som ett uppstickargäng likt dem gjort tidigare säsonger. Men det lär ändå krävas en insats för att vi skall kvittera ut några poäng, särskilt med Cupfinalen i åtanke som säkert ligger och gnager i huvudet på flera spelare.
Höstens möte, eller Julmötet kan vi ju säga, mellan lagen slutade som många kanske minns med en 4-1 favör till Inter. Detta efter att våra offensiva krafter Adriano, Cruz, Martins och Figo presenterat sig med varsin strut. Att vi skall upprepa den eller förra veckans resultat ser jag inte som särskilt sannolikt. Men glada överraskningar kunde man gott få fler av i dessa bistra tider.
Poängteras kan att vi i och med segern mot Reggina förra veckan noterade oss för tre nya poäng, och i jämförelse med förra året är vi hela nio poäng bättre poängmässigt i ligan. Om man skall dra några slutsatser av Inters insats över säsongen som positiv, eller att jämnheten på ligan minskat låter jag vara osagt...
Tre poäng mot Empoli är allt som är acceptabelt.