HISTORIK
Åren 1900 - 1928
Året är 1900. Datumet den nionde januari.
Platsen är Piazza della Libertà.
På en bänk sitter Luigi Bigiarelli med sina militärkollegor; Giacomo Bigiarelli (brodern), Odoacre Aloisi, Arturo Balestrieri (senare italiensk mästare i tiotusen meter löpning), Alceste Grifoni, Giulio Lefevre, Galileo Massa, Alberto Mesones och Enrico Venier.
De planerar att bilda en ny idrottsklubb.
När tankegångarna är som mest koncentrerade utbrister Luigi Bigiarelli: "Vi kan inte kalla vår klubb Roma, det namnet är redan upptaget av gymnastikföreningen. Vi måste ge det ett större namn, något som Rom är en del av; Lazio!" Förslaget mottogs med en massiv entusiasm av hans följeslagare. Därefter fastslog man att färgerna skulle vara inspirerade av Grekland och de olympiska spelen; vitt och himmelsblått.
Och så var det klart.
Klubbens fulla namn blev Società Podisticà Lazio. Symbolen blev örnen. L'aquila romana.
I början ägnades den mesta tiden åt löpning. Man deltog i tävlingar runt om i regionen. Tränade gjorde man vid Piazza d'Armi, på en fyrkantig grönyta.
I april samma år deltog man i en tävling över tjugo kilometer. Lazio kröntes till bästa lag och den första trofén var inbringad till högkvarteret på Via Valadier 6 - runt hörnet vid Piazza della Libertà.
Under sommaren anslöt sig simmare, roddare och gymnaster till den entusiastiska skaran amatöridrottare som kallade sig Lazio. Sommaren var också den årstid när en av de första laziohjältarna förenade sig med Società Podisticà Lazio: Sante Ancherani (som tragiskt nog somnade in för gott det år Lazio bärgade sin första scudetto, 1974).
Ett år efter bildandet, januari 1901, snöade det i Rom. Inne i klubblokalen satt medlemmarna och huttrade när det knackade på dörren. Personen som stod där utanför skulle komma att ligga till grund för hela framtiden. Hans namn var Bruno Seghettini, medlem av Racing Club Paris.
"Jag har hört att ni är en idrottsklubb, spelar ni fotboll?", frågade Bruno.
"Vi har aldrig hört talats om fotboll, vad är det?", svarade man inne i klubbhuset med en fullständig förvirring i stämman.
Bruno förstod att det var dags att introducera sitt föremål för dem. Ur sin väska tog han fram något som de ljusblå klubbmedlemmarna såg som ett konstigt sfärsikt objekt, ihopsytt av läderbitar.
Laziomedlemmarna välkomnade fotbollen och satte genast i gång med att utöva den nya idrotten. Sanningen är den att det inte fanns några motståndare att spela mot förrän 1902. I ett år fick man därmed dela upp sig och spela mot varandra. Kvarstod gör dock att Lazio var den första fotbollsklubben i Rom, faktiskt också i hela mitt/sydcentrala Italien.
Men sedan var det dags. Det var den femtonde maj, 1902. Platsen var fortfarande grönytan vid Piazza d'Armi. Det första romerska derbyt skulle gå av stapeln.
För motståndet stod Società Sportiva Virtus, en klubb bildad av forna medlemmar ur Lazio. Cirka tvåhundra personer bevittnade matchen eller gick förbi. Dessförinnan hade Sante Ancherani beklätt sina lagkamrater och sig själv med elva himmelsblå tröjor.
Laguppställningen var: Balestrieri, Grassi, Grifoni, Pollina, D'Amico, Mariotti, Pellegrini, Ricci, Ancherani, Masini, Golini.
På andra planhalvan stod Virtus uppställt, redo för den historiska dusten. En av spelarna var Cammarota, dess senaste förvärv, som var en rödskäggig jätte av kolossala mått. På sidan av planen stod Romano Zangrilli, en nära vän av Luigi Bigiarelli, som hejade och viftade med armarna hej vilt. Han var den förste laziosupportern.
Enligt uppgifter var det Lazio som visade upp det bästa spelet. Trots det var det mycket ruff. Knytnävar och sparkar var vanligt under dessa dagar.
"Alè alè Virtus" gick att höra från någon i publiken, något som gjorde Zangrilli ursinnig. Romano tystade ned mannen med hjälp av ett hotfullt "o gridi Forza Lazio o smammi", "ropa Forza Lazio eller gå iväg".
På planen fortsatte man att stångas. Sante Ancherani var ett ständigt orosmoment för Virtus, men Cammarota var för stor och stark. När halvtidsvilan var kommen stod det alltjämt 0-0. Zangrilli bestämde sig då för att gå fram till Virtus rödskäggige jätte och säga något som förmodligen inspirerar ultras än idag; "Låt Sante få spela, annars kommer jag att ta med mig ditt skägg hem!"
I andra halvlek tog Mariotti och D'Amico hand om Cammarota.
Ancherani förgyllde matchen med ett hattrick.
Lazio - tre.
Virtus - noll.
När matchen var slut fanns det inget slut på glädjeyttringarna. "Semo li mejo", "vi är bäst", ropades högljutt genom hela den romerska natten. Romborna förstod sig inte på vad som föregick i dessa unga människors huvuden medan Zangrillli, lagets fanatiske supporter, var mest begeistrad av dem alla.
1902 var också året som Luigi Bigiarelli emigrerade till Belgien. Lazio var tvunget att utse en ny president. Den nye presidenten fann man i Fortunato Ballerini, den person som enligt medlemmarna "var den ende som var värdig nog att få bli Lazios president". Med sina femtio år på nacken kunde han inte deltaga i idrottsaktiviteterna men kompletterade det genom att ta hand om ekonomin, fungera doktor och så vidare.
Ballerini ansåg dessutom att Lazio behövde utöka sin makt och prestige. Till hederspresident utsågs Paolo Boselli, minister vid det italienska kungadömet. 1906 kunde man genom en kupp få tillgång till två gröna ytor i Parco dei Daini - beläget i Roms största grönområde, Villa Borghese - efter ett medgivande från Roms borgmästare. Med lite assistans från vissa militära förband omvandlades dessa grönytor till Roms första riktiga fotbollsplaner.
Många inspirerades av Lazio. Nya lag poppade upp med jämna mellanrum; lag som Fortitudo, Robur och Spes. Ärkerivalen förblev emellertid Virtus.
På de brittiska öarna mötte Skottland England i fotbollens unga tidsålder. Det var ett möte som förändrade den engelska sparka-och-spring-fotbollen till en lite mer intelligent företeelse. Ett liknande möte fick Lazio vara med om när man 1906 hade ett lag komponerat av skottar till motståndare. Lazio förlorade med 11-0 men hade, resultatet till trots, lärt sig hur fotboll skulle spelas. Tydligen gick det att passa i vertikal led, springa utan boll istället för att vänta på den... ett helt annorlunda spel.
Detta var även tider när Lazios förste utländske spelare anslöt sig till klubben. Dos Santos var en ung portugisisk skulptör som såg Lazio träna medan han gick förbi med sin foxterrier. Han var en liten spelare vilket han jämnade ut med sin snabbhet.
Strax därefter invigde Lazio mercatokapitlet när två virtusspelare lämnade klubben till förmån för Lazio. Vem ville inte spela i stadens förstalag?
Lazio var oövervinnerligt och skördade stora framgångar i Rom och i regionen omkring. Ryktet spred sig vilket ledde till att Lazio blev inbjudet till en turnering i Pisa i skuggan av den scudetto som ännu bara inkluderade lagen i norr; Genoa, Milan, Pro Vercelli, Internazionale, Casale, Torino och Juventus.
Det var en het sommarnatt i juni. Efter en förfärlig tågresa kunde laziospelarna till slut kliva av tåget i staden med det lutande tornet. I brist på femstjärniga hotell spenderade man natten på en skola. Inte en särskilt grandios erfarenhet, precis.
Den första matchen var enligt matchprogrammet klockan 16.30 den efterföljande dagen. Men redan klockan åtta på morgonen dykte ett par turneringsrepresentanter upp med upplysningen om att ändringar hade skett. Innan lunch skulle en match mot Lucca avverkas.
11.30. Lazio 3 - 0 Lucca.
Medan Sante Ancherani satt med sina lagkamrater och åt lunch kom nästa överraskande besked. Ytterliggare ett par representanter kom, den här gången tillhörande Pisa.
"Ni spelade mot Lucca, då måste ni spela mot oss också", vräkte de ur sig.
"Är ni galna? Hur skall vi kunna spela mot er när vi äter, samt har en match mot Livorno på eftermiddagen?", besvarade Ancherani representanterna i ett förbryllat och ilsket tonläge.
"Antingen spelar ni, eller blir ni diskvalificerade", slutdomen var omedgörlig.
Matchen blev av, och representanterna för Pisa fick verkligen ångra vad de hade ställt till med.
16.00. Lazio 4 - 0 Pisa.
Laziospelarna var glada - men också enormt trötta. Kaptenen, Ancherani, höjde rösten ännu en gång; "Okej grabbar, vi är trötta, vi får vänta på dem att ta initiativet."
Allt talade emot Lazio: slutkörda spelare, en horribel resa - och natt. Det till trots lyckades Lazio uppträda strukturerat. Med tio minuter kvar tog Sante Ancherani bollen, med knäna i backen, och släppte loss sina absolut sista krafter.
Han dribblade förbi två försvarare. Och avslutade.
Trofén blev romersk.
18:00. Lazio 1 - 0 Livorno.
En dag.
Från 10.00 till 18.00.
Tre matcher.
Tre vinster.
Elva spelare.
Inga avbytare.
Åren därefter fortsatte Lazio att spela mot lagen i Rom och regionen intill. Coppa Viscogliosi-Baccelli och Coppa Tosti var turneringarna som gällde. I den förstnämnda turneringen slog man Roman med 5-3 och några dagar senare besegrade man, återigen, Virtus i den andra cupfinalen med hela 5-0.
Lazio hade ingen motståndare i regionen som man kunde mäta sig med. Det var i Neapel man skulle hitta en värdig motståndare. Trodde man. Efter en färd ned till den kampanska staden åkte man hem.
Med ännu en vinst.
Napoli 1 - 3 Lazio.
I norr började röster göra sig hörda. Riktiga turneringar med framgångsrika lag inspirerade Lazio till att starta en egen turnering. Unione Sportiva Milanese, Juventus och Napoli bjöds in. Milanolaget stod för ett för tufft motstånd. Lazio förlorade med 6-0. Lagen norr ifrån var fortfarande för bra, och motståndet i de mitt/sydcentrala delarna för dåliga.
1910 anordnades det första romerska mästerskapet - ett mästerskap som skulle bekräfta det man redan visste. Att man var för bra för de resterande romlagen.
Sluttabell:
Lazio......12 (6 0 0)
Roman.....7
Juventus..3
Fortitudo..2
1913 arrangerades den första nationella turneringen i Italien. Lagen från de centrala och södra delarna av stöveln fick chansen att på allvar försöka mäta sig med lagen från norr. För Lazios del var turneringen framgångsrik. Man tog sig hela vägen till final där man, på neutral mark i Genua, mötte mäktiga Pro Vercelli. Efter slutsignalen gick det även att sätta ett "över" framför mäktiga. Lazio förlorade med 6-0.
Men romlaget skulle få chansen till revansch redan året därpå. Den här gången ställdes Lazio mot Casale. I Piemonte förlorade man med 7-1 efter att ha gått till halvtidsvila med ett ledningsmål. I returen blev man besegrad ytterliggare en gång, nu med 2-0 (9-1).
Efter det första världskriget gick det några år, närmare bestämt till 1923, innan Lazio skulle få sin tredje chans till att titulera sig italiensk mästare. Genoa stod för motståndet den här gången, och på Marassi vann hemmalaget med 4-1. Returmatchen i Rom vann det liguriska laget även den, med 2-0. Glädjen fanns ändå där då romarna nu på allvar hade fått upp ögonen för calcio. Inte heller att glömma är Fulvio "Fuffo" Bernardini, en målvakt som senare visade sig vara en utmärkt målspottande anfallare, som blev första laziale att bli kallad till landslaget.
Società Sportiva Lazio blev 1925 det nya fullständiga namnet på klubben sedan idrotterna inkluderade i klubben överskred vad podisticà kunde mäkta med. Men den största händelsen under tjugotalet var ändå den som inträffade 1927. Fascistledaren Italo Foschi kom då på den mindre begåvade idén att absorbera alla de romerska klubbarna till en.
Lazio var helt emot detta befängda förslag och sökte stöd hos general Giorgio Vaccaro, en laziale. Med generalen i ryggen, eller snarare framför sig, kunde den obundna resan fortsätta med AS Roma som ny huvudkombattant. Lazios traditioner och historia var i säkerhet, inte bara i fotbollen. Lazio var till exempel den klubb som introducerade rugbyn i Italien.
Läs vidare om Lazios historia:
1929-1991 | 1992-2005
