Krönika: Vart är vi på väg, och vad krävs?
Lazio står ånyo vid ett vägskäl. Claudio Lotito eller Giorgio Chinaglia? Uefacup-spel, bra eller dåligt?
Våren 2004 såg vi det sista av det som Sergio Cragnotti hade lämnat efter sig. Det blev ett farväl av symboliskt värde med flaggan i topp. Lazio vann Coppa Italia, säsongen fick sig ett perfekt slut; vad som än hände därefter, med det konkurshot som hägrade, hade Lazio i alla fall gjort ett sista avtryck i de italienska fotbollsböckerna.
Man kände sig nöjd och tacksam då. Cirkeln hade slutits. En säsong hade kommit till ända. Ungefär på samma sätt känner jag i dag. Lazio trotsade kritikerna och kvalificerade sig för Europa. Med två omgångar kvar är sjätteplatsen ljusblå. Och det känns som sagt riktigt bra – Lazio är en vinnare ånyo.
Grazie Lotito skulle man kunna tro var orden på allas läppar. Men vinden fortsätter att blåsa snålt kring Lazio-presidenten. Det spelar liksom ingen roll längre för många. Trots att Lazio nyligen redovisade en vinst på €14.8 miljoner, trots att Lazio spelar Uefacup-fotboll till hösten - trots att klubbens situation blir alltmer stabil för varje dag som går.
Fast man får inte heller glömma bort att det bara är ena sidan av myntet. Uefacup-kvalificeringen är väl egentligen mest tränare Delio Rossis förtjänst, och många kontrakt med viktiga spelare löper dessutom ut i sommar.
Med Claudio Lotitos diktatoriska sätt att styra, känner många supportrar att dem har lämnats utanför; presidenten låter dem inte få vara en del av klubben på samma sätt som förut. Och detta gäller inte bara IRR (som inte har samma starka inflytande på klubben gentemot förr) utan också den vanlige supportern.
Lotito segregerar.
Och till viss mån sviker. Även om jag inte är en anhängare till IRR så har dem ändå en poäng. Vad fick dem som tack för att ha protesterat mot alla konkurshoten efter presidentens vädjanden mitt i natten?
Ingenting.
Det är här den verkliga problematiken ligger.
Giorgio Chinaglia har tillsammans med sitt följe en stabil sportslig grund att börja bygga på tack vare det ekonomiska stålbad och säkrande av Uefacup-spel som har tillkommit under Lotitos sejour som Lazio-president. Så den gamle Lazio-legenden är säkerligen nöjd. Och många supportrar håller tummarna för att han verkligen ska få ett skäl för att vara nöjd över Lazios hälsa i dagsläget när seriespelet har nått sitt slut.
Men jag är väldigt tveksam. Giorgio Chinaglia vill ge klubben tillbaka till supportrarna, han vill börja bygga ett lag som kan konkurrera på allvar – han vill fullfölja den dröm som han försökte förverkliga på åttiotalet. Och vi vet ju hur det gick då. ”Giorgione” är en stor profil med ett stort hjärta som vill Lazio och dess supportrar väl. Men ibland måste man kunna ta beslut som inte är de allra roligaste, och det var där som det gick åt helvete förra gången. Chinaglia tänkte med hjärtat i stället för med hjärnan.
Den gången hade inte ”Long John” några starka finansiärer i ryggen, och om han inte har det denna gång heller så vet jag att det är kört på förhand. Lazio befinner sig i en period där det måste handla smart och försiktigt, Lazio måste växa sig starkt innan det går att satsa riktigt stort.
Så om Chinaglias finansiärer är seriösa och kompetenta kan det gå vägen. Men om dem inte är det, vad händer då? Jag vet inte ifall jag vill ta risken.
Med Claudio Lotito vet vi vad vi får. Vi vet att det går framåt, om än sakta. Vi vet att vi inte kommer att segla in i ett nytt stormväder.
Det får man aldrig glömma bort.
Att en del kontrakt med nyckelspelare går ut vid säsongens slut har det tjatats om under en längre tid. Fabio Liverani och Ousmane Dabo kommer att lämna. Paolo Di Canios vara eller icke vara är fortfarande ett endaste stort frågetecken. Därutöver är Sanchez Cribari och Stefano Mauri bara inlånade. Och Goran Pandevs samt Manuel Belleris kontrakt är endast till hälften ljusblå.
Så vad behöver Lazio för spelare nästa säsong? Har vi råd att säkra de spelare som har imponerat under denna säsong, eller måste vi leta efter ersättare? Och vad behövs det för förstärkningar utöver dessa?
Kontinuiteten kommer i sommar att åter förpassas till noll. Ett helt nytt lag ska komponeras, ett lag som också ska spela ihop sig. Och hur lång tid tar det – och hur mycket av säsongen kommer att vara förlorad innan det börjar klaffa?
Delio Rossi fick ordning på det till slut under den nuvarande säsongen. Men kan man verkligen köra på samma visa igen, är det inte meningen att man ska bygga vidare på det man har?
Därifrån kommer man in på nästa stora frågeställning ganska naturligt – klarar laget av spel på två fronter samtidigt?
Förutom orosmolnen över truppsammansättningen är Uefacupen något som det måste planeras inför. För att klara av både liga- och Europa-spel krävs inte bara en bred trupp, det handlar också om erfarenhet och rutin. Visserligen underlättar det att ha många spelare att gå runt på, men det krävs också att spelarna vet vad som krävs för att kunna fokusera med en dubbel spännvidd.
Nu vill jag inte låta alltför pessimistisk, men det är viktigt att fundera kring dessa aspekter. Är Uefacupen verkligen värd all möda, att lira i en sådan undanskymd miljö som inte ger eko förrän man kommer till final? Och det är inga pengar man tjänar precis, i alla fall inte i förhållande till den satsning som man måste göra. Både ekonomiskt och sportsligt.
Det är därför omöjligt att inte nämna Perugia, Parma och Udinese.
Perugia åkte ur Serie A och Parma var nära att göra detsamma. Udinese (som till skillnad mot de andra tjänade lite kosing i Champions League först) lyckades dock få skutan på rätt köl igen innan det blev alltför allvarligt, men med lite oflyt skulle det kunna ha gått rejält snett där också.
Att kvalificera sig för Uefacupen kanske mest bara är en bekräftelse på att man är ett kvalitativt lag, det går inte att helt och förbise den tanken. Men samtidigt är det väldigt sorgligt ifall man ska se det från det perspektivet - allt blir fullständigt absurt.
Man måste hela tiden sikta uppåt, för annars faller man handlöst spikrakt neråt. I idrottsvärlden kan man aldrig nöja sig, det ingår inte i idrottens natur. Och om man ändå nöjer sig så betyder det att konkurrenterna kommer ifatt.
Det gäller att kämpa och ständigt plocka fram nya ambitioner. Ett stagnerat lag är ett lag på dekis. Alltid.
