Un anno con la Roma
Minns ni säsongens alla dalar och toppar, självmordstankar och glädjerus? Ett tappert försök att summera vad som egentligen hände under den här helt otroliga säsongen..
Minns ni alla frågor man hade inför säsongen? Efter att fjolåret slutat med att vi säkrat förnyat Serie A-kontrakt först en omgång från slutet så var det, minst sagt, en hel del som var tvunget att förändras. Tre spelare värvades på free transfer – Taddei, Kuffour, Nonda – skulle de hålla? Hur skulle Curci stå sig i målet efter blott 11 Serie A-matcher säsongen innan, för inte skulle väl greken vars namn ingen kan uttala eller den där brassen ingen hört talas om kunna kliva in i hans ställe? Skulle vårat statiska mittfält i form av Perrotta, Dacourt, Aquilani och De Rossi fortsätta vara fullkomligt okreativt? Skulle Montella kunna upprepa fjolåresbedriften? Skulle Chivu hålla en hel säsong? Skulle Totti komma tillbaka till den form han haft 03/04? Skulle försvaret skärpa till sig efter katastrofen året innan? Hade Spalletti verkligen en spelidé? Hade det inte varit bättre att ta hem Zeman och hoppas på gladfotboll? Och vad skulle hända med Amantino och framförallt Cassano – skulle de fly norrut vid första, bästa tillfälle?
I slutändan kan vi väl konstatera att inget utav svaren på någon utav frågorna blev som vi förväntat oss. Inför säsongen synade jag laget från två håll, från en optimistiskt och en pessimistiskt synvinkel, och jag hade tidigt tänkt att ”efter säsongen, då får vi se vem som hade rätt.” Och som man under säsongens gång pendlat mellan de två...
Trots alla obesvarade frågor var förväntningarna relativt höga inför säsongen. Jag trodde på fullt allvar att försvaret skulle skärpa till sig, att Curci skulle se till att bli minst tredjekeeper i VM-truppen och att Nonda skulle bli årets överraskning och kämpa om skytteligasegern. Efter 0-3 segern borta mot Reggina i premiären var humöret på topp. Totti hade levererat, Curci hade hållit nollan och Nonda hade gjort mål trots att han bara fick sista kvarten på sig. Kanske hade Totti visat upp orakel-krafter när han förutspått att årets Roma kunde kämpa om lo scudetto, trots allt...?
De närmaste två veckorna var härliga. Augusti övergick i september, som blev den varmaste september-månaden i Sverige på 2000-talet, och livet lekte. Moggi sa att Romas ”systerförening” i norr inte tänkte köpa Cassano och Amantino – och trots den obehagliga innebörden av uttalandet fick man väl glädja sig över att spelarna skulle stanna och förhoppningsvis satsa på Roma. Dessutom förnyade min personliga favorit Tommasi sitt kontrakt till en minimilön på 15,000 Euro för en hel säsong. Och härnäst för Roma väntade Spallettis gamla lag – säkerligen visste den gode Spal hur man skulle spela ut Udinese på hemmaplan?
Cirka 16.50 den 11:e september (jodå..) gav jag upp på årets Roma. 0-1 hemma mot Udinese, mängder av missade målchanser men samtidigt en rättvis seger för bortalaget. Det var som om ingenting hade hänt det senaste halvåret, vi stod kvar och stampade på precis samma plats som föregående säsong. Det var bara att förbereda sig för en katastrofsäsong i år igen – och inse att Roma inte skulle bli något storlag inom en överskådlig framtid... Nedslagen började man redan inse hur rätt pessimisten inom mig hade haft innan säsongen.
Den första halvan av säsongen blev en riktig berg-och-dalbana. Ena dagen vann vi mot Parma med 4-1 (vilket kanske inte säger så mycket, det gör vi ju oavsett hur dålig form vi är i, utav någon outgrundlig anledning), besegrade Inter på bortaplan med 3-2 (årets insats?) eller vann stabilt mot Messina med 2-0 nere på Sicilien...
... för att i nästa moment falla mot Siena hemma, få storstryk av Juventus, torska mot Empoli borta eller – min personliga ”favorit” – förlora mot Palermo på hemmaplan. Efter den 1-2 förlusten kändes det verkligen som att botten var nådd. Det är en sak om spelarna inte visar upp något vidare värst imponerande spel, så länge man ger allt. Som tur är kunde jag inte se matchen – men via gazzettans liverapportering och frustrerade kommentatorer på Radio SpazioAperto var det omöjligt att inte förstå vad som skedde. ”De visade att de är ett mer sammansvetsat lag”, sa Spalletti om Palermo efter matchen. ”De var även bättre individuellt och vann i stort sett alla närkamper”, hette omdömet.
Jag vet inte om det var en väckarklocka, eller om den så otroligt svårsmälta förlusten ens hade någon effekt på spelarna överhuvudtaget, men efter den matchen skulle det dröja tre månader tills Roma förlorade igen. I tre hela månader gick Roma obesegrade genom Serie A. Tretton raka matcher utan förlust, varav elva raka segrar, är vad vi romanisti kommer ta med oss inför nästa säsong. Vi kommer inte minnas den horribla inledning vi hade på säsongen, och vi kommer förmodligen ha glömt den här säsongens inledande debacel mot Siena, Empoli och Juventus när vi möter dem nästa säsong. Nej, vad som har etsat sig fast i åtminstone mitt minne för evigt är de underbara månader då Roma tog Italien med storm.
Vad som präglade detta Roma, står i stark kontrast till vad Spalletti hade att säga efter Palermo-matchen. ”De visade att de är ett mer sammansvetsat lag.” Om det var något som karakteriserade det Roma vi fick se alltefter poängen på bortaplan mot Sampdoria, så var det just ett sammansvetsat lag. Det var ett lag som kämpade för varandra, som fann glädje i kollektivet och som aldrig gav upp. Det var, helt enkelt, grinta. Det man visade upp var, för mig, la romanità. Det fanns glädje i spelet och stolthet över att få bära ’la maglia giallorossa’. Jag kan inte minnas när Roma firade så stort efter varje mål senast. För att vara helt ärlig kan jag inte minnas när något lag överhuvudtaget blev så oerhört glada efter varje mål. Som supporter finns det inget man hellre ser än ett vackert målfirande efter ett vackert mål.
Och så många sådana som vi har fått se ändå. Har det inte varit Totti som firar sitt barn på otaliga sätt så har det varit De Rossi, Mexès eller Aquilani som rusar ut mot curvan i ett lyckorus. Vackraste målet i år står nog mellan Tottis otroliga soloprestation mot Inter och De Rossis enorma långskott mot Siena – men utav de två så är det De Rossis firande som etsat sig fast starkast. Galen av glädje springer han mot de tusentals romanisti som befinner sig bakom målet, kastar sig mot plexiglaset och kysser tröjan.. där, mina damer och herrar, springer Romas näste bandiera och capitano.
Att återberätta historien om de elva vinsterna är egentligen överflödigt – alla minns vi dem ändå. Förhoppningsvis innehar ni alla ändå redan Romastores eller Il Romanistas hyllningströjor, men om ni inte har dem (där vinstraden förstås återfinns), så kommer den här ändå, den historiska vinstraden:
Roma – Chievo, 4-0 (Totti, Totti, Perrotta, Taddei)
Treviso – Roma 0-1 (Aquilani)
Roma – Milan 1-0 (Amantino)
Roma – Reggina 3-1 (Totti, Totti, Amantino)
Udinese – Roma 1-4 (Amantino, De Rossi, Amantino, Chivu)
Roma – Livorno 3-0 (Totti, Totti, Taddei)
Parma – Roma 0-3 (Amantino, Amantino, Perrotta)
Roma – Cagliari 4-3 (Perrotta, De Rossi, Totti, Totti)
Siena – Roma 0-2 (De Rossi, Amantino)
Roma – Empoli 1-0 (Perrotta)
Lazio – Roma 0-2 (Taddei, Aquilani)
28-5 i målskillnad, åtta matcher utan insläppta mål.
Siamo nella storia; come noi nessuno mai.
Festandet på stadion Olimpico och runt om i Rom efter matchen mot Lazio var förmodligen större än det är i Turin efter en ligaseger (särskilt denna). Och ramsan på allas läppar var självfallet White Stripes ’Seven Nation Army’. Historien bakom den ramsan lyder som så, att när Roma spelade mot Club Brugge i Belgien så hånade de belgiska fansen i romanisti genom att sjunga just den låten. När Roma sedermera tog ledningen med 2-1 så kontrade de ditresta supportrarna med samma melodi, och alltsedan dess har ramsan blivit omåttligt populär och har följt med Roma vart de än åkt. Ett småroligt sidospår som jag har snappat upp i sammanhanget är att White Stripes manager, Ian Montone, är en amerikansk giallorosso som enligt uppgifter har ett Totti-klistermärke på bakrutan av bilen han kör runt i Los Angeles med.. en konsert på Olimpico (i samband med en match?) kanske inte är helt otänkbart, med andra ord.
Personligen är det dock inte popopo-ramsan som är det starkaste minnet från den där underbara kvällen när vi besegrade Lazio i derbyt. Inte heller är det Totti och Conti som viftar en välkänd Curva Sud-flagga framför just curvan, Di Canio som oförstående och sorgset skakar på huvudet efter hans (förmodligen) sista derby, eller Spalletti som får glädjefnatt efter slutsignalen och studsar runt på planen. Nej, det starkaste minnet är hur hela laget går upp för att hälsa på, och hylla, Franco Sensi, den gamle presidenten som har suttit på sin post i Roma längre än någon annan. Om man frågar romanisti som har varit med en längre tid om vilken deras favoritpresident genom tiderna är, så kommer svaret nästan garanterat lyda ”Dino Viola”, presidenten som gick bort 1991 efter tolv år på sin post. Franco Sensi har nu suttit sedan 1993, och är därmed den president som har suttit längst av alla, i hela 13 år. Det är ett välkänt faktum att den gamle räven, född 1926 (ett år innan Romas bildande) inte har långt kvar i livet, sannerligen inte mer än ett par år. När han i en intervju efter 2-0 segern mot Lazio som säkrade den historiska segerraden, grät som ett barn så att orden blev oförståliga, så kunde jag inte hjälpa att även mina ögon tårades. Trots att det stod ”Forza Capitano” på spelarnas tröjor efter matchen, så var det Franco Sensi som segern tilldelades, åtminstone i mitt hjärta. Grazie, presidente.
Och tack även till ’i gladiatori giallorossi’; spelarna, för ringdansarna, målgesterna, kämparandan, fair play, de vackra målen, de sköna segrarna och den underbara glädjen ni visade under andra halvan av säsongen. Att det till slut inte räckte ända fram trots att vi spelade ut Fiorentina på deras hemmaplan, det kommer nog mest skrivas in i historieböckerna som en parentes. I slutändan blir det nog Champions League för Roma ändå, att något utav lagen ovan inte ska komma att flyttas ned känns i dagsläget högst otroligt.
Nej, nästa år är vårat år, men innan dess ska det bli en högst spännande mercato. Med en tränare med en spelidé och önskemål därefter, en stabiliserad ekonomi samt ett Turin-lag som förhoppningsvis inte kan sätta käppar i hjulet för oss, så kan det bli en riktigt intressant mercato mitt i calciocaos. För jag erkänner, till slut var det optimisten i mig som segrade. Därför väljer jag att inte återberätta om hur jag och flera andra ur Club Romanisti Svedesis styrelse på plats fick bevittna hur CL-drömmarna gick i kras hemma mot Sampdoria i en långrandig 0-0 match.. För ärligt talat, både Roma och hela den italienska fotbollen börjar äntligen ana morgonluft.
P.S. Det här blev ingen traditionell säsongssummering med matchresultat, analyser av matcher, spelarprestationer eller överhuvudtaget sammanhängande analyser. Det är bara en supporters intryck, varken mer eller mindre.
