Säsongens lag i serie A
De elva i startelvan, de sju på bänken samt deras tränare presenteras tillsammans.
Marco Amelia - 24 år, AS Livorno
Före säsongen såg målvaktsposten ut att vara den svagaste agdelen i Amaranto. En mästare på reflexer med nyvunnet självförtroende och med en utvecklad förmåga att hålla en jämn nivå skulle ändå komma att bli lagets viktigaste spelare näst efter kapten Cristiano Lucarelli. Förra säsongens Amelia, som bl.a. serverade motståndare i straffområdet genom att erbjuda nertagningar av inlägg mitt framför andra lags spelare, är nu en modern målvakt som radar upp spektakulära räddningar, samtidigt som han inger trygghet.
Genombrottssäsongen resulterade i 36 matcher i Serie A och 42 insläppta mål. Statistiken gör ändå inte Amelia rättvisa, även om dryga ett insläppt mål per match med straffar borträknade är en relativt hygglig bedrift. Mer imponerande är att spela så bra i Livorno, som det har stormat mycket kring det sista halvåret. I samband med Donadonis avhopp och Mazzones tillträde gick Livorno i en permanent svacka. Få spelare klarade av att fortsätta hålla en hög nivå. Den som kanske lyckades allra bäst var målvaktshjälten Marco Amelia, som är huvudorsaken till Livornos hedervärda niondeplats.
Amelia lyckades slå igenom mot alla odds. Med karaktär lärde han sig av fjolårets många misstag och är nu den idealiske målvakten för Livorno. Efter egenskapernas förädling och 15 målvaktsnollor är det är ingen slump att Amelia tas ut i Gli Azzurri och karriären tycks vara utstakad. Tyvärr. Betydligt bättre utvecklingsmöjligheter och ansenligare lönekuvert kommer sannolikt att skilja Amelias och Livornos vägar inom en snar framtid. Man ska dock lära sig av historien, och just den talar för att Amelia förr eller senare kommer tillbaka till Armando Picchi för att sedan kunna nå nya oanade höjder.
---- ---- ----
Massimo Oddo - 29 år, SS Lazio
Att Massimo Oddo är en högklassig högerback visste alla laziali sedan tidigare. Det är därför lätt för oss att första varför han nu röstats fram som Serie A:s bästa här på Svenskafans. När Oddo spelar i ett vinnande lag så växer han som fotbollsspelare.
Milan-produkten från Citta' Sant' Angelo har under tränare Delio Rossi blommat ut och visat sig vara lagets kanske viktigaste spelare. De sällsynt hårda – men precisa – inläggen har satt skräck i motståndarbacklinjen, och när Oddo skjuter från elva meter så missar han aldrig. Den defensiva biten har förbättrats avsevärt och det är inte många spelare som rundar yttern nu för tiden.
Den 14 juni fyller Massimo Oddo 30 år, en ålder som för många fotbollsspelare innebär att karriären är på väg nedåt. För Oddo har det varit tvärtom. Ända sedan ankomsten till Lazio har han växt i takt med varje säsong och står idag på sin absoluta topp som fotbollsspelare. Att Marcelo Lippi valt Oddo som en av de italienare som skall representera landet i Tyskland, talar sitt tydliga språk. Massimo Oddo är Italiens bästa högerback och saknar egentlig konkurrens.
---- ---- ----
Philippe Mexes - 24 år, AS Roma
När Mexes kom till Roma var förväntningarna på honom stora. Han hade lanserats som Frankrikes nästa storback efter jättar som Blanc och Dessailly. Men problemen med hans övergång ställde till inte bara för Roma utan också för Mexes personligen som efter en lovande försäsong stängdes av i sex veckor av FIFA. Efter det ofrivilliga uppehållet hade Mexes svårt att få ut något av sin enorma talang i den gulröda dressen. Problemen späddes dessutom på av att Roma avverkade tränare på löpande band.
Till den här säsongen så kontrakterade Roma den erkänt skickliga Luciano Spalletti. Mannen som fått ett gäng medelmåttor i Udinese av överprestera så till den grad att klubben hade säkrat en plats i Champions League. Efter en hyfsad inledning på säsongen för Roma kom dock en svacka och hela laget ifrågasattes. Mexes matchades sparsamt då Spalletti verkade föredra Chivu tillsammans med Kuffour.
På hösten blev Chivu som vanligt skadad och Mexes fick chansen att regelbundet spela från start. Självförtroendet växte och när sedan Chivu kom tillbaka och Kuffour skadade sig i matchen mot Palermo den 11 december så fick då äntligen paret Mexes och Chivu chansen att spela tillsammans.
Den 18 december borta mot Sampdoria startar för första gången den här säsongen Philippe Mexes och Christian Chivu tillsammans i mittförsvaret. I samma match provar Spalletti en ny taktik med Totti som ensam anfallare bakom ett mittfält bestående av två defensiva centrala mittfältare bakom tre offensiva. Taktiken lyckas och Roma får med sig ett oavgjort resultat från Genoa. Ett klart steg framåt och en ljusning på den formsvacka om plågat laget i en dryg månad. Mexes gör en strålande insats och belönas med bra betyg i tidningarna.
Den 21 december slår Roma Chievo hemma på Olimpico med 4-0 och inleder den elva matcher långa segersviten. Mexes är från och med nu strålande i i stort sett varje match och går från att ha varit ifrågasatt till att bli en av Romas allra bästa och viktigaste spelare.
Den 1:a mars så blir han uttagen till Frankrikes träningslandskamp mot Slovakien. Det var hans första framträdande i les Bleus sen flytten till Roma hösten 2004. Konstigt nog så blev han dock inte uttagen till VM, något som förvånade många och upprörde desto fler. Men han lär få fler chanser. Den här säsongen har han nämligen fått sitt definitiva genombrott i Roma och lär vara given i startelvan i många år framöver.
---- ---- ----
Fabio Cannavaro - 32 år, Juventus FC
Fjolårets kanske bästa Juvespelare är även i år med bland toppskitet. Fabio har med sitt akrobatiska och eleganta försvarsspel räddad Capellos mannar vid flertalet tillfällen. Inte nog med de fina insatserna i försvaret; Cannavaro har även varit en marodör vid fasta situationer på offensiv planhalva. Det har blivit fyra mål för landslagskaptenen, av vilka direkt tre varit avgörande för matcherna i fråga.
Fabio Cannavaro hämtades till Juventus efter att ha spenderat två år i FC Internazionale. Juveförsvaret hade under Lippis sista sejour i klubben stora problem; vi hade 40+ mål insläppta i ligan, en siffra som vanligtvis ligger kring 20 för Juventus. Cannavaro, tillsammans med Thuram och Buffon, tog oss tillbaka till den stabilitet vi vant oss vid i försvaret.
Cannavaro visade upp en sensationell form under sitt första år i svartvit. Att följa upp en sådan säsong är inte enkelt. Förväntningarna var skyhöga, och med en skadad Buffon i försäsongen var fokus på försvaret. Cannavaro lyckades dock upprepa fjolårets bravader till stor del; kanske har han inte sett lika felfri ut som säsong 04/05. Mycket av detta kan bero på Thurams något mindre lyckade säsong, där fransmannen inte varit i fysiskt topptrim. Cannavaro har ibland fått spela i den nya konstellationen Abbiati-Cannavaro-Kovac som inte fungerat lika bra som den telepatiska ”Parmatrion” (Buffon-Thuram-Cannavaro).
Under säsongen har det pratats en del om den nästintill obefintliga rotationen i Capellos uppställningar. Att Cannavaro spelat 36 ligamatcher, samtliga från start, är ytterligare ett tecken på hur viktig Cannavaro anses vara av Mister Capello. Undertecknad är benägen att hålla med. När det gäller popularitet hos Juventini är det kanske endast Del Piero som ligger närmare hjärtat.
Att lyfta fram några enstaka insatser i år för Cannavaros del är svårt; det har varit en rakt igenom stark säsong för honom. Matchen mot Empoli hemma är visserligen en som sticker ut, där Cannavaros både mål hjälpt att vända underläge till vinst. Stabila insatser mot bägge Milanolagen på Delle Alpi är också minnesvärda.
Cannavaro fyller 33(!) i september, men för de flesta upplevs han inte som många dagar över 23. Fabio Cannavaro hade sin Serie A-debut med Napoli 1993 i en match mot just Juventus. Vart hans karriär kommer att sluta är svårt att sia om. Kanske vill han avsluta där allting en gång började, i Napoli. Men tänk om Juventus kunde få vara sista anhalten i den fina fotbollsresa som är Fabio Cannavaro?
Cannavaro Olè!
---- ---- ----
Manuel Pasqual - 24 år, ACF Fiorentina
Manuel Pasqual, från San Donà di Piave i Venedig-trakten, har verkligen gjort en kometkarriär i ordets rätta bemärkelse.
Hans bidrag till Fiorentinas makalösa säsong är det ingen i Florens som sätter sig emot, men rädslan finns att denne talangfulle ytterback inte återfinns i den lila tröjan kommande säsong. Pasqual började karriären i amatörlaget Derthona som 17-åring och plockades direkt upp i serie C1 inför säsongen 2001-02, där han sedan hann med fyra säsonger; först i Treviso och senare i Arezzo (där han var med om att vinna serien 2004). I Arezzo blev han kvar och debutsäsongen i serie B blev en stor succé, där Pasqual spelade 39 av 42 matcher och var en av de spelare i hela serie B som visade bäst kontinuitet under säsongen trots att hans Arezzo sladdade i botten. Han scoutades till Fiorentina förra sommaren av Pantaleo Corvino, som försäkrade sig om ett delägarskap av vänsterbacken. Ett delägarskap som måste lösas innan den 30 juni, för att allt inte ska avgöras ”vid kuverten”.
Pasqual sågs i första hand som en ersättare till Giuseppe Pancaro, som värvats av Fiorentina från Milan, men när Pasqual väl fick chansen att debutera (hemma mot Udinese den 18 september) tog han den och släppte den aldrig mer ifrån sig. 35 matcher och 1 mål blev det för Pasqual som även förverkligade pojkdrömmen att dra på sig landslagströjan, 12 dagar innan hans 24-årsdag, mot Tyskland på sin egen hemmaarena Stadio Artemio Franchi i Florens.
Manuel Pasquals viktigaste egenskaper är framförallt den offensiva lustan samt hans mycket känsliga vänsterfot. Med Arezzo i serie B hände det inte sällan att Pasqual placerades på mittfältet, där hans löpstyrka kom bättre till pass. På den negativa sidan kan sägas att Pasqual är beroende av en speciell matchbild för att lyckas fullt ut; han hamnar ibland lite i skymundan om han inte får rätt understöd och även om han ses som försvarare kan han ibland se något ovan ut i det rena defensiva arbetet.
Han är tillsammans med Stefano Fiore ansvarig för det mesta som händer på fasta situationer för Fiorentina, samtidigt som han under säsongen matat anfallarna (i synnerhet Toni) med underbara inlägg från vänsterkanten. Om Fiorentina gjorde 66 mål den gångna säsongen, har man en stor del av dessa att tacka Manuel Pasqual för. Dock känns det som smolk i bägaren att nummer 23 aldrig själv fick jubla över ett mål. Han kom vid ett flertal tillfällen så nära man kan komma att skruva in en frispark och han gavs faktiskt ett mål (i matchen mot Empoli) trots att det egentligen var ett självmål av Christian Riganò.
Kanske sitter bollen kommande säsong. Vi Fiorentina-supportrar ber till högre makter för att få behålla detta lilla geni.
---- ---- ----
Daniele De Rossi - 22 år, AS Roma
De Rossi, Roma-supporter sedan barnsben och fostrad i Bruno Contis framgångsrika ungdomsakademi, har sedan han tog sina första kliv i Serie A för lite mer än tre år sedan setts som ett stort löfte inom den italienska fotbollen. Roma-supportrarna såg honom tidigt som en framtida mittfältsdirigent och lagkapten när Totti skulle lägga skorna på hyllan, och många hoppades på honom som en ny Giuseppe Giannini, flaggbäraren som spelade i Roma fram till 1996, en spelartyp som Roma länge hade saknat.
Kraven var alltså redan tidigt höga på den blonde ynglingen. Smått skrämmande faktiskt, med tanke på hans ringa ålder, och efter en fantastisk start på sin tid i hetluften stannade “Mozart“ också upp en aning i utvecklingen under Romas katastrofsäsong i fjol. Inte mycket stämde for De Rossi, och supportrarna som tidigare ivrigt hade väntat på att Daniele skulle utvecklas till en riktig campione började nu tvivla på potentialen hos romaren. Förvisso stämde inte särskilt mycket någonstans i det underpresterande huvudstadslaget, men De Rossi visade inte alls upp den speluppfattning som han tidigare hade gjort sig känd för. Spelet var statiskt och omdömena mestadels negativa.
Vändningen har dock kommit i år, med Spalletti som ny tränare. Efter en stundtals småseg start i början av säsongen, då spelet inte funkade helt hundra för Roma under hösten, har De Rossi varit en av de absolut bästa spelarna i det lag som under våren har skrivit historia. Daniele har gått från yngling och oslipad diamant till en riktig mittfältsgeneral. Blicken för spelet har återvänt, målskyttet har forbättrats och de ledaregenskaper som han visar upp är ovanligt bra för en 23-åring.
Den nygifte – böollopet med den vackra Tamara, med vilken han redan har en dotter, ägde rum i helgen – mittfältaren visade under våren också upp en fin sportsmansanda då han i matchen mot Messina erkände att han slagit in bollen med handen, trots att domaren inte hade sett något. En fin gest i en sport som numera verkar ha förlorat de flesta av sina ursprungliga ideal, och ett fint exempel för alla unga grabbar som väljer att för första gången knyta på sig ett par fotbollsskor.
Sommarens VM närmar sig med stormsteg for De Rossi, som troligtivs blir en av protagonisterna på Italiens innermittfält. Ett fotbolls-Italien där fler och fler människor börjar tappa tron på sin tidigare passion, där det till och med diskuteras om det fortfarande är moraliskt rätt att stödja Gli Azzurri med tanke på vilka “herrar“ som finns runtomkring laget. Ett fotbolls-Italien i kaos, med andra ord, som mycket väl kan få det svårt att koncentrera sig på VM-slutspelet till 100%.
Där ska De Rossi göra sin debut bland de stora grabbarna, och det är många som är spända på att se hur det går för den unge mittfältaren. Oavsett hur det går lär han få nya chanser, för De Rossi har framtiden för sig och har bara börjat sin vandring mot de riktigt stora.
---- ---- ----
Esteban Cambiasso - 25 år, FC Internazionale
Ibland är förväntningar bra, speciellt när de är alldeles för låga. När Esteban Cambiasso värvades på fri transfer från Real Madrid så var det många som ansåg att han inte höll måttet för att spela i ett lag som Inter. Men oj oj oj så fel alla hade. Cambiasso blev snabbt förra säsongens stora kelgris i Inter med ett hjärta som alldeles får många blåsvarta spelare inte hade.
Med sina outtröttliga löpningar både framåt och bakåt så är han en av ligans mest kompletta mittfältare och i år så har han fått tagit ett stort ansvar när Stankovic, Veron och Figo har fått sköta en stor bit av den offensiva biten medans Cambiasso har varit den som har blivit tvungen att döda ytorna defensivt.
Hela 48 matcher har Mancini spelat argentinaren som är självklar i en trupp som Pekerman verkar ha något emot Inters världsspelare såsom Javier Zanetti och Veron, men 26 årige Cambiasso kan ingen i dagens fotboll välja bort. På 34 ligamatcher har han känt nätet rassla 5 gånger vilket är lika mycket som Recoba eller Figo som har helt klart ett större offensiv placering i banan.
En lysande säsong för argentinaren som kallas ”El Cuchu” för sin löpstyrka avslutades med ett stort spektakel i Coppa Italia finalen med en finfin volley otagbart hårt skjuten från straffområdeslinjen. Kanske ett av Europas finaste mål alla kategorier. Det blev förresten det enda målet i den cupen, men gör han bara sådana så kan det vara värt att vänta mellan gångerna.
Nu stundar VM och för alla Er som inte har sett Cambiasso lira fotboll, håll då ett öga på den tunnhårige blonde killen på mitten, kolla speciellt hur han löper och täcker ytor konstant. Det är världsklass och det är just sådana spelare som kallas vattenbärare av hög klass. Cambiasso är i mitt tycke just nu världens bäste på den positionen, han har få svagheter och en löpstyrka som få andra kan matcha. Han spelar enkelt oftast vilket gör att han sällan tappar bollen.
Stabiliteten gör att han antagligen är den förste spelare som Mancini plockar ur truppen numera och samspelet med Veron har känts mycket tillfredsställande rakt igenom den här säsongen.
Många anser redan efter två säsonger i Inter att han kommer bli nästa lagkapten, samma stabilitet som person som den nuvarande Il Capitano (Javier Zanetti) och med samma ödmjuka sätt så känns det som helt klart en spännande efterträdare. På grund av hans insats i Inter så har konkurrenten Cristiano Zanetti gett upp och lämnat klubben inför nästa säsong.
Så ibland lyckas även Inter med att hitta en relativt okänd spelare och göra honom världskänd. Esteban Cambiasso var namnet, lägg det på minnet inför Tyskland.
---- ---- ----
Mancini - 25 år, AS Roma
Mancini kom till Roma från bänken i Serie B-laget Venezia och gjorde dundersuccé. Hans första säsong i Roma blev en klang och jubel-föreställning och därför var förväntningarna på honom den andra säsongen stora. Personliga problem, i form av sin faders död, gjorde dock att han inte kom i närheten av den klass som han visat säsongen tidigare. Utöver det så flörtade han med Capello och Juventus och sjönk därmed i ögonen på i romanisti; från att ha varit hjälten som avgjorde derbyt med en fantastisk klackspark till en bortskämd diva som inte presterar.
Den här säsongen började precis som den förra slutade för Mancini. Personliga problem och skador satte effektivt stopp för hans framfart. Dessutom gick det rykten om att han tillsammans med kompisen Cassano hamnat på kant med resten av truppen. Inget av det gjorde honom populärare bland romafansen.
När Cassano försvann till Real Madrid i januari så fick Mancini äntligen den lugn och ro han behövde för att kunna börja prestera igen. Spalletti gav honom ett stort förtroende och han verkade passa som handen i handsken i misters nya system. Med sina farliga djupledslöpningar och sina fina avslut så bildade han tillsammans med Perrotta, Taddei och Totti en formidabel offensiv som tog serie A med storm.
Med Tottis skada så tog segersviten snart slut men inte Mancinis fina form. Han fortsatte att prestera och var lagets viktigaste offensiva spelare efter Tottis skada. Han har inte lyckats att vinna tillbaka Romafansens hjärtan helt och fullt, men han är på god väg och fortsätter att han prestera i samma stil så är han snart älskad igen.
---- ---- ----
Francesco Totti - 29 år, AS Roma
Det är svårt att sammanfatta Tottis säsong som en lyckad sådan trots allt; skadan höll ju som bekant Romas flaggbärare borta ifrån spelplanen i närmare tre månader. Dessutom drogs han med småskador under hela rekordsviten. Före hans skada hade Roma fem poäng upp till andraplatsen i ligan, slutligen hamnade laget fem poäng ifrån fjärdeplatsen.
Men att han uppnådde en ny mognad som spelare i år råder det ingen tvekan om. Romas kapten hade tidigare fått utstå mycket kritik för sina ringa ledaregenskaper, men i år gjorde han äntligen skäl för kaptensbindeln som pryder hans ena ärm, samtidigt som han, som alltid, fortsatte att blända med sitt spel.
Och aldrig blev det mer uppenbart än i Milano den 26 oktober 2005. Roma, i ett mycket pressat läge, hade några minuter minuter tidigare tagit ledningen efter en kontring iscensatt av De Rossi som hittade Taddei som hittade fram till Montella som passade på att göra sitt enda mål för säsongen. Då sker det: Cufré slår bollen löst till Totti som tar emot den på egen planhalva, dribblar sig förbi/hoppar över fyra-fem Interspelare, ser i ögonvrån att Julio Cesar står lite för långt ut ifrån sin målbur och, trots farten han kommer med, lobbar bollen tjusigt in i mål, från 25 meters håll. Årets vackraste Roma-mål... och jag undrar om det inte var årets vackraste mål överhuvudtaget.
Hur kommer Romakaptenens VM att se ut då? Senast det begav sig, i Portugal, kom Totti ifrån en magisk säsong med 20 gjorda mål där han med lite mer tur kunde vunnit skytteligan.. och alla vet vilken katastrof EM, både för honom och Italien, det blev. Före EM hade Trappatoni uttryckt att han saknade spelare för att ersätta Totti om denna inte kunde spela, en stor press las över hans axlar och som sagt, så slutade det hela i fiasko. Efter skadan i år visade hela Italien upp sin uppskattning, och Totti svarade hela tiden med en sällan skådad optimism, som han omsatte i motivation och blev klar till Lippis uttagning, precis som han lovat. Förväntningarna på honom i år är mer realistiska, dessutom är han i princip skadefri och utvilad - kanske för utvilad - nu när VM börjar. Romersk press, i skuggan av skandalerna som präglat calcion de senaste veckorna, har redan utsett honom till calcions räddare i Tyskland. Vi får hoppas att han står över allt det här och enbart riktar in sig på att servera de italienska anfallarna, samt De Rossi och Perrotta, med målgivande passningar. Och gör mål själv givetvis.
---- ---- ----
Luca Toni - 29 år, AFC Fiorentina
När transferfönstret stängde i augusti i fjol tyckte många Violafans att Fiorentinas sportchef, Corvino hade värvat fel. Kritiken handlade oftast om att Fiorentina inte knutit till sig någon storspelare. Med en massa avdankade dussinspelare i truppen var många skeptiska inför säsongen 05/06.
Spelarna tystade dock kritikerna fort och visade att de haft fel. Redan uträknade spelare som Brocchi och Fiore gjorde succé och Manuel Pasqual, som aldrig tidigare spelat i Serie A, avslutade en lysande säsong med en spektakulär landslagsdebut på hemmaplan i Firenze.
Allt detta är givetvis redan inskrivet i de lila historieböckerna. Alla dessa fantastiska insatser kommer dock i skymundan av den i särklass målfarligaste spelaren i Serie A på många, många år.
Luca Toni, eller LuhaToni, som man säger i Firenze, startade i ett rasande tempo och svackan som alla väntade på kom aldrig. Han slutade till slut på makalösa 31 mål och slog Batistutas och Hamrins gamla målrekord i Fiorentina med hela 5 mål. Trots detta missade Toni 3 straffar och skulle med lite tur ha kunnat slå alla tiders målrekord i Serie A.
Ödmjuke Luca Toni är glödhet inför det stundande VM-slutspelet. Efter en otrolig säsong är Toni nu en av det italienska landslagets mest lysande stjärnor. Förväntningarna inför det stundande VM-slutspelet är som sig bör skyhöga. Om Italien ska gå långt i VM krävs det att Toni spelar som han gjort under säsongen, och det är inget som talar emot det.
---- ---- ----
David Suazo - 26 år, Cagliari Calcio
Den största frågan hos Cagliari inför säsongsstarten 2005/06 gällde vem som skulle fylla upp luckan efter Gianfranco Zola i anfallet. Tridenten Langella-Zola-Esposito var orsaken till att Cagliari blev inte bara en av den föregående säsongens stora överraskningar, utan även bland de mest underhållande lagen i Serie A.
Den ”fjärde” toppanfallaren bakom dessa tre var David Suazo, som under en skadefylld säsong hade svarat för 7 mål på 22 matcher, plus en del avgörande insatser i Coppa Italia där Cagliari nådde semifinal där Inter blev för svåra. Det var alltså inte fy skam med en sån spelare att tillgå på bänken. Suazo skulle nu komma att framstå som något av säsongens komet i Italien, men egentligen hade han redan etablerat sig i Cagliari efter att ha kommit till klubben som 19-årig. Sex säsonger i klubben och ett bra målfacit under sina år i Serie B gjorde honom till ett aktat namn åtminstone i den närmaste kretsen. Men till och med det skulle han komma att överträffa.
Att ta över Zolas roll blev svårt. Suazo är ingen trequartista, så samspelet med Esposito och Langella blev inte den allra bästa i säsongsinledningen. Davide Ballardini, som efter den andra omgången klev in som Cagliaris tredje tränare för säsongen, provade med Andrea Capone som en mer naturlig ersättare för Zola och Suazo fick spela som en mer renodlad anfallare vänsterut med Esposito på högerkanten.
Det gick sådär för Cagliari, men Suazo klev snabbt fram som lagets store målgörare. Kanske rentav för stor. Till skillnad från Zola som fick ut det mesta och bästa av Langella och Esposito är Suazo den typen som tar saken i egna händer för att gå hela vägen. Med sitt andra mål i den tredje omgången, hemma mot Messina, blev han ett aktat namn på riktigt i hela fotbollsitalien; ett solonummer som skulle visa sig vara den första av väldigt många.
Men de följande omgångarna blev inte mycket att hämta. I den femte omgången reste Cagliari till Via del Mare för att ta emot Lecce, utan en skadad Suazo. Resultat: 3-0 till hemmalaget. Cagliari skapade för visso många lägen, men ineffektiviteten var stor och Espositos straffmiss visade att det var någon annan som skulle frälsa Cagliari från nedflyttning (för det blev väldigt tidigt uppenbart att det skulle bli målsättningen).
Suazo var snart tillbaka och målskytt i tre raka matcher mot Chievo, Livorno och Fiorentina. Men tyvärr räckte inte det till några trepoängare. Den kom först i den trettonde omgången, Nedo Sonettis första hemmamatch som tränare. Motståndare var ett ganska formstarkt Sampdoria. Men Sampdoria vek sig, och inte var det något storspel av ett lag som gav Cagliari segern. Skillnaden mellan Sampdoria och Cagliari den dagen var Suazo. Det första målet kom på frispark; skott efter petning. Ingen skön nummer i sig och delvis en tabbe av Antonioli i Sampdorias mål. Men det sade också något om Suazos inställning till målskytte; ingen tvekan, bara satsa allt framåt, vare sig det är en soloräd genom ett helt försvar eller bara springa fram och panga in allt man har på en frispark. Det andra målet kom under relativt stillastående spel. Budel hittade en felvänd Suazo. Lugna puckar för Castellini trodde alla, men plötsligt gjorde Suazo allt i ett; vände om och drog till ett hårt markskott som hittade vägen in i Antoniolis högra hörn.
På den vägen fortsatte de följande månaderna, åtminstone på hemmaplan: ett hårt arbetande kollektiv och så Suazo där framme med de avgörande avsluten. Det är signifikativt för Suazos spel att han har varit som mest osynlig när Cagliari har varit som bäst i det offensiva spelet, t.e.x. i utskåpningen av Empoli i februari där Esposito äntligen började visa samma form som i fjol och tillsammans med Langella rev många hål i motståndarförsvaret.
I mars hände något märkligt. Cagliari vann en bortamatch. Två gånger på raken därtill. Suazo gjorde det avgörande målet båda gångerna. Visserligen på straff andra gången, men även straffarna visade Suazos storhet; en man som spelar utan rädsla. Cagliari fick 5 straffar under säsongen, och Suazo satte alla stensäkert. Inte ens hemma mot Juventus inför ett fullsatt Sant’Elia kunde störa honom.
Inte heller vek han sig i matchen mot Ascoli veckan därpå. Cagliari fick snabbt finna sig i att spela med två man mindre. Suazo svarade med en fullträff för vardera. Den första på en frispark. Skottet blockerades av muren, men inget kunde stoppa lokomotivet med sinne för mål. Suazo fortsatte bara rakt fram och slog in sin egen frisparksretur. Den andra kom då han ensam drev bollen mot motståndarmålet från halva plan och placerade den säkert i mål. 2-1 till Cagliari borta mot Ascoli med nio man på plan. Det var för bra för att vara sant till den grad att många Cagliarisupportrar bara kunde gapskratta. Suazo själv lunkade vidare som vanligt utan några spektakulära gester. En dag på jobbet för den Svarte pantern.
Hemma på Sant’Elia nästa omgång öppnade Capone målskyttet i den tionde minuten. Efter 600 minuter hade en annan spelare än David Suazo nätat för Cagliari.
Suazos förbluffande dominans i Cagliaris offensiva spel kan ses som en nackdel. Om han får sin chans i en storklubb efter sommaren kommer han inte att behöva ta tag i spelet i samma grad. Hela 22 mål blev det för honduranen och inte en enda med skallen, trots sin relativt höga längd. Och anledningen är förstås att Suazo nästan aldrig gör mål på inlägg. Det är mer regel än undantag att han gör mål på en soloräd från- eller strax efter planhalvan, än att han blir serverad av medspelarna. Ett faktum som är fantastiskt om man verkligen får in det i skallen. Som individuell spelare finns det offensivt ingen spelare i dagens Serie A som kan matcha hans oerhörda talang; hans kombination av accellerande fart, kanonhårda skott, omutliga beslutsamhet och förstås latinamerikansk teknik av allra högsta rang, inte ens Luca Toni.
---- ---- ----
Bänken:
Angelo Peruzzi – 36 år, Lazio
Angelo Peruzzi har länge rankats som en av de bättre målvakterna i Serie A. Med ett stabilt spel under den gångna säsongen visade han varför. Veteranen är mångsidig, men lever främst på sin enorma rutin och placeringssäkerhet. Värt att nämna är också att han – trots ålder – fortfarande är tämligen reflexsnabb. Dessvärre märks det att Angelo börjar bli till åren, då skadorna numera kommer allt oftare.
Under säsongen har Peruzzi dessutom tagit tillbaka sin plats i Gli Azzurri och är nu uttagen till Italiens VM-trupp. Vad som händer därefter återstår att se – veteranen har ännu inte bestämt sig för om han ska avsluta sin karriär efter världsmästerskapet eller inte. Om inte, så väntar förhoppningsvis en ny säsong i Lazio.
Andrea Barzagli – 25 år, Palermo
Andrea Barzagli har utvecklats snabbt sedan debuten i Serie A med Chievo 2003. Han spås bli en av de unga mittbackar som ska ta över i Gli Azzurri efter firma Nesta – Cannavaro och konkurrerar just nu med Materazzi som tredjevalet i landslaget.
Den elegante mittförsvararen hade en strålande fjolårssäsong i Palermo men har inte varit lika bra i takt med att Palermo inte sett lika stabila ut i försvarsspelet. Men det ska tilläggas att Barzagli har fått spela tillsammans med fyra olika spelare bredvid sig i mittförsvaret denna säsong.
Barzagli är i stort sett en ganska komplett försvarare och alla tre storklubbarna är mycket intresserade av att förstärka och föryngra sitt försvar med Barzagli som också har chansen att få visa upp sig i VM i sommar.
Serginho – 34 år, Milan
Silvo Berlusconis favoritspelare Serginho har i år tagit ytterligare ett steg i sin karriär och agerat ordinarie vänsterback under stort sett hela säsongen. Trots ett steg och inlägg som har få övermän, fick Serginho inte ens plats i brasilianska landslaget, och de allra flesta kan nog hålla med om att den flyfotade brassen skulle göra ett bra mycket bättre jobb än den allt tröttare Roberto Carlos. En match vi särskilt minns är lekstugan Il Concorde hade hemma mot Bayern Mûnchen, med två målgivande passningar som följd.
Valon Behrami – 21 år, Lazio
Den Kosovofödde Behrami har efter en något skakig inledning, blommat ut rejält under vintern och anses nu som en av de mer lovande spelarna i Serie A. Behrami har med sina löpningar och kämparvilja, slagit sig rakt in i startelvan och fansens hjärta. Behrami visade redan denna säsong att han är en viktig kugge i laget, och mycket talar för att han under de kommande säsongerna kommer att bli en nyckelspelare i laget. Även om Behrami i vissa fall agerar lite orutinerat – han har en tendens att dra på sig onödiga kort – så vägs detta som sagt upp av hans kämparglöd.
I takt med hans framgång i Lazio har också Behrami fått ögonen på sig från det schweiziska landslaget. Det är mycket som tyder på att vi kommer få se Behrami i det röd-vita landslaget, där han av någon underlig anledning tagits ut som back! Med andra ord kan vi vara säkra, även om hans plats kanske inte är den vi är vana vid, kommer få spela mycket även i VM.
Luis Figo - 33 år, Inter
Många höjde ögonbrynen när Inter för andra året i rad vände sig till de vitklädda från Madrid för att plocka en mittfältare. Denna gång lyfte man över en smått missnöjd Luis Figo som enligt egen utsago tröttnat på fotbollen i Madrid. Nytändning var dock vad portugisen fick när han hamnade i Italiens vildaste klubb. När Figo dragit den blåsvarta tröjan över bröstet ett antal gånger, började man åter känna igen de gamla takterna. Han spelade och rörde sig nu på ett sätt som en gång (2001) gjorde honom till världens bäste. Denna säsong har han tillfört Inter en extra dimension från sin högerytterposition. Med Zanetti som högerback har inte trycket saknats. Men med Figos teknik, styrka och förmåga att alltid komma till inlägg har anfallet fått en extra spetskvalité. Figos har dessutom allt som oftast visat en bra inställning, samt en vilja och beslutsamhet i närkamper som man inte alltid skådat tidigare. I denna drömelva hamnar han dock på bänken.
Simone Perrotta – 28 år, Roma
Värvad som en defensiv grovjobbare att komplettera en regista med. Så användes han också fram till juluppehållet, men dittills hade inte Simone imponerat nämnvärt i gulrött. Det verkade som att den destruktiva miljön som omgav klubben under fjolåret hade förstört ännu en spelare. Det var först när han flyttades upp i en offensivare trequartista roll som det stora genombrottet i huvudstaden kom. Bristen på teknik kompenseras med löpvillighet, passningsskicklighet och en arbetskapacitet man sällan ser hos en trequartista.
David Trezeguet – 28 år, Juventus
Målkungen från Frankrike är år efter år en oerhört viktig kugge i Juventus och i år gjorde han ingen besviken. I matcherna kan han vara borta från spelet under längre perioder – men ge honom en chans, så sätter han den. 23 mål i ligan talar sitt tydliga språk och gav honom en hedrande andra plats bakom Luca Toni. Det fina samarbetet med Zlatan som fanns där i början av säsongen fungerade inte 100 % på slutet. Nu återstå att se ifall han stannar nästa säsong (Serie B & C kanske inte är hans drömscenario). Vad kommer vi mest ihåg från den gångna säsongen? Det måste vara fransmannens drömlika hattrick borta mot Ascoli – pang, pang, pang på endast tio minuter. Inför stundande VM har Frankrike en av världens mest effektivaste målskyttar med i laget.
Tränare: Giuseppe Pillon – 50 år, Chievo
Ett kvitto på att du är en bra tränare är att du presterar över förväntan med en egentligen ganska medelmåttig trupp. Detta är något som Giuseppe ”Beppe” Pillon verkligen har gjort denna säsong.
Pillon var inte Chievos första val inför den här säsongen det var nämligen den gamle målvaktshjälten Walter Zenga. När han sa nej föll lotten på Pillon. Under sin debut säsong i Serie A har han återigen byggt upp Chievos starka offensiv. Med ett 4-4-2 spel har laget nått oanade höjder i år under Pillons starka ledning. Signumet har varit snabba offensiva yttrar och en ständigt defensiv innermittfältare som städgumma.
Under säsongen har Pillon visat stor fingertoppskänsla i matcherna mot topplagen men även misslyckat fatalt i de ”enklare” matcherna. En fin 2-1 seger hemma mot Milan kan ställas i relation till 0-0 respektive 2-2 mot Ascoli under säsongen. Det är lätt att bara hylla Pillon efter det här året men många enkla poäng slarvades mer eller mindre bort under säsongen.
Pillon har under året inte enbart gjort sig ett namn inom toppfotbollen i Italien utan hans mustasch är minst lika känd. En förklaring är väl på plats. Pillon sa inför hemmamatchen mot Juventus att ”om vi vinner rakar jag av mig mustaschen”. Matchen slutade 1-1 och Chievo tog sin första poäng mot Turinlaget någonsin. Men mustaschen blev kvar. Inför de avslutade omgångarna lovade han på nytt att raka av den om laget lyckades kvalificera sig till europaspel något som laget gjort. Mustaschens öde kvarstår finns den kvar eller inte?
Chievo slutade på en sjundeplats och är årets överraskning i Serie A i år. Laget har under hela året haft som mål att säkra ett nytt kontrakt. Något som Pillon alltid har påpekat för media så som för sina egna spelare, inget högmod här inte. Generellt sett har han skött kontakten med sina spelare och media snyggt, inga skandaler eller klagomål. Och nu under sillyseason så har han själv sagt att Semioli och Amauri inte stannar. Luca Campedelli gav Pillon ett år på sig att prestera och innan säsongen var slut hade de enats om ytterligare en säsong ihop. Det känns som att symbiosen mellan den karismatiske Pillon och Campedelli bäddar för fortsatta framgångar för de flygande åsnorna.
Författare: Ekim Caglar, Johan Wennerström, Andreas Johansson, Saim Manto, Jakob Nilsson, David Jansson, Bengt Augustsson, Rodrigo Gómez, Thomas Wilbacher, Hossein Nayebagha, Alexander Stake Lindström, Kenny Johansson, Gustav Åkesson, Patrick Edlund, Jon Sköld, Eric Carenholm, Kim Evertsson, Marcus Berger
Sammanställning: Jonas Söderström
Grafik: Christian Arvidson
