Problemen med Moratti

Inter har inte vunnit den italienska ligan sedan 1988/1989 – det är alla interister smärtsamt medvetna om. Detta trots att vi ofta har haft en trupp med två kompletta uppställningar. Hur har det blivit så? Är vår ägare en del av problemet?

Jag har aldrig haft träffat signor Moratti, till skillnad mot flera av er som var med i Varberg förra året. Jag har däremot följt laget under hela hans ägartid, genom att läsa det som sporttidningarna i Italien har skrivit om honom, och böcker om både honom och Inter. Utifrån allt detta har jag fått ett intryck av honom som en sympatisk och entusiastisk man med starkt engagemang för det han tar sig för. En som inte sviker sina ideal eller de som tror på honom.

Då han är interist sedan barnsben, och har ett avundsvärt bankkontoutdrag, kan man tycka att han är perfekt som ägare. Men han verkar ha vissa egenskaper som inte gynnar klubben som han försöker föra till nytt herravälde. Två av dem, brist på tålamod och hans tendens att bli för engagerad i vissa spelare, kommer jag att diskutera här nedan.

I och med ägarbytet 1995 såg man ganska snart att den nya ägaren hade mer pengar och kärlek för laget, än tålamod. För varje säsong och utebliven ligatitel jagade han större och större stjärnor, och pengarna flödade. Ofta hade tränaren en till stor del ny trupp att jobba med, och att försöka få ihop till ett lag. Detta är inte lätt med alla superstjärnor och deras egon. Med för mycket spelarrörelse i truppen får man heller inte det lugnet och den harmonin som behövs för att skapa ett vinnande lag. För det krävs tålamod, och det har det inte funnits mycket av Inter på länge. De senaste säsongerna visar dock att trenden verkar vara på väg att brytas.

Det andra problemet enligt mig är Morattis engagemang i vissa spelare, och att han har för stort överseende med dessa spelares övertramp. Att spelare särbehandlas skapar konflikter inom truppen, och även mellan spelare och tränare. I Inters fall brukar dessa konflikter läcka rakt ut till media, vilket knappast förbättrar våra chanser att skapa ett stabilt, vinnande lag. Morattis faderskänslor för enskilda spelare har ibland gjort att spelarna har trott att de är viktigare än de andra spelarna, och att lagets regler inte har med dem att göra. Vad Moratti och co måste göra är att få spelarna att inse att ingen, ingen!, är större än laget. Att de inte har lyckats göra det har ofta ställt till bekymmer.

Under Ronaldos alla skadeperioder fick han privilegier med bland annat betalda utlandsvistelser som ingen annan spelare fick – vare sig då eller senare. När han helt enkelt inte kom tillbaka efter en av dem, gick Moratti ut och försvarade honom. Detta trots att Hector Cuper kokade av ilska, då anfallaren behövdes mer än någonsin i laget. Som tack för Morattis stöd i ur och skur, och alla biljoner lire som han hade kostat under tre år, valde Ronaldo samma år att skriva på för Real Madrid. Detta trots att han två dagar innan personligen lovade Moratti att han inte hade för avsikt att lämna Inter.

Nkwanu Kanu är en annan spelare som vår ägare tog sig an. Han kom från Ajax som en av de mest lovande unga anfallarna i världen, men innan han ens hann representera Inter upptäcktes hans hjärtproblem. Efter närmare ett år hos de bästa hjärtkirurgerna i USA (vistelsen betald av Moratti förstås, samtidigt som full lön betalades till spelaren), gick nigerianen bakom ryggen på Inter. Som en ”tacksamhetsgest” till sin president planerade spelaren under USA-vistelsen sin flytt till England, och han hann endast spela ett fåtal (mediokra) matcher när han kom tillbaka till Milano. Trots detta gick Moratti ut i media och stöttade Kanu i hans beslut att fly fältet.

Att en del spelare har fått för stor individuell makt för lagets bästa, visar även alla de gånger som Christian Vieri valde att göra som HAN ville, att inte följa de regler som de andra spelarna är tvungna att rätta sig efter.

Naturligtvis finns det flera orsaker till att ett lag med potential till ligatiteln, inte har lyckas vinna på 18 år. Troligtvis lika många som det finns tyckare. Att saker utanför laget har bidragit till titeltorkan har framför allt den senaste tidens skandaler visat. Samtidigt kan inte hela skulden läggas på korrupta motståndare, man måste även se till sig själv – vad har vi gjort fel, och vad kan vi förbättra?

Som en av alla tyckare så anser jag att vår ägare, Massimo Moratti, har gjort en del fel under sin tid som president och ägare. Samtidigt vill jag även nämna att, om det inte hade varit för honom, så hade många av mina favoriter antagligen aldrig klätt sig i Inters vackra blåsvartrandiga tröja. Det var han som valde att plocka krigaren Paul Ince till Milano, liksom Youri Djorkaeff, Ivan Zamorano och vår älskade kapten, Javier Zanetti. För detta kommer jag att vara honom evigt tacksam.

För att kunna lägga de senaste åren bakom oss, och blicka framåt, så måste vi rätta till problemen inom klubben. Att börja med de två problemen som jag har nämnt här vore en start, och lyckas vi lösa dem borde scudetton inte vara så långt borta. Inte ens för Pazza Inter.

Som avslutning på denna text – signor Morattis egna ord:
”Mitt Inter innebär en stor kärlek och ett stort lidande. Även beslutet att ta över laget var väldigt jobbigt. En sak är säker och det är att ingen i familjen, ingen, höll med mig. Jag köpte laget i alla fall, därför att min rikedom tillåter även detta – att köpa en passion. Lidandet är en del av vår personlighet. Den nya Inter-sången, av Elio, lyder: ”Säg mig vad som är bättre, än ett långt lidande, för att sedan nå segern.”. Detta tankesätt har följt mig ända sedan pappas tid, pappa som trots allt han hade att göra fann tid att ta med mig till matchen varje söndag. 90 minuter av lidande.” *) 



*) min översättning av en text ur Gino Baccis bok ”Moratti – Vita da Inter”. 
Källor förutom denna bok är Stefano Petruccis bok ”La Storia dell´Inter”, samt otaliga nummer av La Gazzetta dello Sport från de senaste två decennierna.

Lena Stanojevic-Eriksson 2006-06-18 20:05:00
Author

Fler artiklar om Inter

Inför Inter - Torino: Kan vi hålla nollan?