Rubrik saknas
Det här är en saga om en gammal dam, som gjorde allt för allt lyckas, blev girig och bortlurad av tre herrar med en ohederlig agenda som nyttjade sin makt för att vinna i den åtrovärda kaffebrödsligan i landet som i folkmun kallades för "stöveln"...
Det var en gång en gammal dam från Turin som gillade kaffebröd och att tävla i det. Hon var duktigast i hela landet som låg i södra Europa formad som en stövel. Damen hade inte fått det att funka på 10 år och det var en lång tid för en sådan känd varelse. Damer från Milano, Genoa och Neapel hade alla hunnit fram utan att visa den respekt som den gamla damen från Turin ville ha. Sammankomsterna med de här tanterna var inget roligt längre, även om historien var på Turins sida. Man hade länge lyckats baka det bästa kaffebrödet, men nu var positionen hotad i de här fina kretsarna.
En dag stegade tre herrar in på Galileo Ferraris 32 i Turin där den gamla damen höll till. De var stiliga gossar tyckte den nu nästan 100-åriga damen som lite hade tappat hoppet innan och blev snabbt förtjust, ja nästan förälskad av all den charm som Il Buono, il brutto och il cattivo (Den gode, den fule, den onde) visade. De hade alla utvecklad en fin-fin plan hur man skulle gå tillväga för att göra om den gamla damen så att hon skulle andas fräshör långt in i 2000-talet. Den gode i det här sammanhanget, lämnade ut sitt goda namn som var vida känt i världen för hans konster, han var fasaden som allt skulle stötta sig mot, han var den som skulle charmera för att de två andra, mer tvivelaktiga den fule och den onde skulle få fritt spelrum.
Planen gick över förväntan och redan efter ett par månader hade man lyckats att få den gamla damen i en helt ny skepnad. Med hjälp av sprutor och ansiktslyftningar, lyckades den onde och den fule att redan få tillbaka delar av det rykte som man hade innan det olyckliga mitten av 80-talet. Den gode var en fin charmör och alla applåderade när den gamla damen stoltserade sig på stan. Den onde, lyckades till och med att få intresse över andra sidan havet, där en gammal diktator som hade gjort sig både ovän med en gammal skådespelare i det stora landet i väster men som även borrat upp så mycket olja att pengarna bara satt och väntade att bli konsumerade. Nog sagt, så lät man diktatorn direkt köpa in sig med 7.5 procent, och indirekt, lade man ut ännu mer pengar via sitt oljebolag som var registrerat med finess i Holland för att låta trycka sitt namn på tröjan som den gamle damen alltid bar när hon tävlade. På kort tid hade man redan lyckats urholka det som den gamla damen med knegande hade byggt upp under nästan 100 år. Nu såg hon ännu starkare ut, ja nästan nyfödd men med musklerna redan på plats.
Bakom ridåerna kunde med hjälp av namnet och den makt som ändå fanns, den onde att låta sin son att ta makten över hela kaffebrödsmästerskapet. Nu fattades det bara en sak, dels så var man tvungen att få inflytande över domarkåren, för vem vet, det kunde ju fortfarande bakas kakor av rang i både Milano och Rom, även om Genoa och Neapels tanter hade kostat på sig för dyra verktyg och på så sätt nästan tagit livet av sig själv. Det har var minsann inget för amatörer, fnyste den gamla damen, fräsch på utsidan som en yppig tjugoåring medans förfallet inombords hade ökat i en sådan takt att misstankar hade kommit utifrån. Domarkåren, gillade klockor och sportbilar, gärna i kombination, för många av dem så var det här bara en fin väg in till ett bekymmerfritt liv, där själva kaffebrödsdömandet bara var en bisyssla för att komma åt de riktigt stora slantarna.
Problemet var, att det fanns två tanter i Milano som fortfarande trilskades, den ena hade en oljebaron som var galen nog att bara slänga pengar omkring sig, den andre hade haft som sällskap sedan tidigt 80-tal, en glättig solbränd hot-shot äldre man som till slut blev president över hela landet. Men allt som kan vara till ens nackdel kan också bli till sin fördel. Presidenten ägde ju hela tv-sändningarna från kaffebrödsmästerskapet så han var väl insatt i att skandaler inte är tillgodo för den stora publiken intresse. Hållhakar fanns, men behövdes bara nämnas i vissa sammanhang för att låta institutionerna som skulle granska mästerskapet att hålla sig kvar på mattan.
I över 10 år klarade de av det, några småskandaler på vägen (den gamla damens doktor var i blåsväder, men det redde upp sig med hjälp av några kontakter), men inte värre än de andra tanterna. Det enda som var problemet nu var att den gamla partner till damen från Turin dog ut och att deras sonsöner fick upp ögonen på vad de ansåg var en sol-och-vår historia av den bästa sort. Dessutom försvann det andra stödet, presidenten fick kliva av, och nu började det gå snabbt utför för den gamla damen. Den onde, som trixade med över sex telefoner och snittade hiskliga 416 samtal per dag, såg bedrövad ut när den sista kaffebrödstävlingen för året var avgjort. Den gamla damen hade gjort det igen, med superjäst och förstörda bröd för några av de mindre bemedlade tanterna från bl.a. Siena, så var vinsten, en sköld med landets tricolor bärgad hem. Det var fest, men nästan alla visste att snöbollen hade börjat rasa nedför Dolomiterna som snart skulle dra in med full storm över hela kaffebrödsmästerskapet. Slutklämmen blev bedårande och det hela slutade med att:
Damen från Turin – Sol-och-vårad åkte ned till tanterna i Albinoleffe, Crotone och Rimini, sällskap som hon aldrig tidigare skulle tagit i tång med. Nu blir det billigare och mer simpla bullar, och den gamla damen ligger just nu på hem för att rensa ut all skit som hon fick utstå under tio år. Men nya bullar kommer att bakas, men med en finare glans är förhoppningen bland tanterna som är kvar i högsta brödserien.
Dessutom, damerna från Florens och landskapet där Rom ligger hade också hållt på med fuffens och blev bestraffade med att ha långsam jäst i nästa mästerskap. Den gode, klarade sig, eftersom att charma någon är inte straffbart, däremot fick den onde och den fule inte komma nära en kaffebrödsmatch på fem år, något som den onde var glad över.
Snip snap slut, så var sagan slut…