Rubrik saknas

Nyheten har svalnat något. De starka, intensiva, ja, nästan upproriska känslorna över Zlatans övergång till Inter syns inte lika mycket som förut. Klart är dock att Zlatan Ibrahimovic i Nerazzurri anno 2006 orsakar en splittring bland fansen.

Jag, precis som flera i vår redaktion, och många andra Interisti i Sverige började följa Inter andra halvan av 90-talet. Tv3 och Tv6 sände italiensk fotboll och många svenskar, uppfödda med Tipsextra, fick nu ett helt nytt favoritlag, eller så ett till favoritlag. För mig hade det alltid varit Tottenham som gällde utanför den svenska gränsen. Nu blev det även FC Internazionale. Och det tack vare en viss fransman, Youri Djorkaeff.

Djorkaeff var en sagolik fotbollsspelare i sina bästa stunder och sannolikt upphovet till att många världen över håller på det blåsvarta fotbollslaget från Milano. Sedan var det ju också något speciellt med färgerna. Tröjorna var och är ruskigt snygga, även om jag är lite skeptisk till den vita kragen på årets version.

Tre år och 32 mål på 101 matcher senare begav sig Djorkaeff till Kaiserslautern. Numera, 36 år gammal, befinner han sig i New York Red Bulls. Jag sitter här i min lägenhet och det kliar i mina fingrar. På onsdag släpps spelschemat och då skall det bokas en resa till Milano. Inter har funnits i mitt liv i 10 år, mest intensivt de senaste 5 åren sedan SvenskaFans startade sin Italiensektion.

Polemiken mellan de ”gamla” fansen och de nytillkomna tack vare (eller på grund av, beroende på vilken åsikt du har angående Zlatan i Inter) Zlatans ankomst gäller att de är så kallade ”spelarfans”, som när Zlatan lämnar Inter också kommer byta favoritlag. Och då i många ögon inte lika värdiga som Interisti, som om det finns en hierarki att slå sig in i bland de blåsvarta fansen världen över. Som om kärleken och bevakandet av en klubb måste ske på lika villkor för alla.

För mig är det tämligen enkelt. Visst, jag anser att Inter gjort ett väldigt riskabelt köp. 220 miljoner för en spelare som varit ur form i snart ett år, är helt enkelt hutlöst. 40 miljoner (om de summor som florerat stämmer) per säsong för en ojämn spelare, som visade för hela världen under VM att han är ljusår ifrån sina prestationer under första året i Turin är förvånande, fruktansvärt förvånande. Speciellt då Inter har skurit ner på löner i flera år och värvat sparsamt de senaste åren. Jag anser att vår lokalkonkurrent AC Milan vann transferduellen, genom att förlora slaget om Zlatan, då de rapporteras ha värvat Ricardo Oliveira från Real Betis ikväll – för 90 miljoner mindre och enligt Gazetta Dello Sport 13 miljoner per säsong.

Bortsett från dessa aspekter finns det en hel del att glädjas över: Vi kommer sannolikt få se i princip varje Intermatch denna säsong. Vi kommer att få massor av nya fans som vill köpa matchtröjor, besöka Intermatcher och dras med i den karusell som jag själv varit del av i 10 år nu.

Och jag är kvar här. Visserligen med en gravt stukat tilltro till Italien och Serie A, men samtidigt med en kärlek för Inter och Milano som har stått pall för alla kontroverser och misslyckanden genom åren. Youri Djorkaeff är i New York och glassar. Om 10 år spelar kanske Zlatan av sina sista proffsår i samma klubb. Då kommer sannolikt många sitta och diskutera hur de en gång fick en blåsvart nyans i sitt hjärta.

Och jag är övertygad att många kommer att säga att det var Zlatan Ibrahimovic, malmöpågen som skall bevisa en hel fotbollsvärld att förra året bara var en plump i protokollet. Jag kan knappt vänta.