En hyllning av våra rivaler
Hur kan man låta bli att gilla Inter?
Inter tilldömdes Scudetton för säsongen 2005-2006 (beslutet är överklagat - förhoppningsvis för sista gången - och för egen del tänker jag därmed betrakta titeln som rättfärdig, även om det tar emot). Innan vi börjar koncentrera oss på den kommande säsongen tycker jag att de förtjänar en liten hyllning. Jag gillar egentligen Inter. Väldigt motvilligt. Jag skulle aldrig erkänna det. Men samtidigt, hur kan man låta bli?
Jag vet att vissa interister ser den italienska fotbollsskandalen som ett bevis för att klubben i 17 år fuskats bort från ligans förstaplats, men jag köper inte den teorin. Jag är inte tillräckligt italiensk (och jag har därtill sett en hel del matcher där lagen faktiskt har spelat om poängen - inte fördelat dem innan avspark). Istället har jag sett en i allt väsentligt hopplös och halvgalen klubb, kliniskt befriad från företeelser som strategi, balans, kontinuitet och smartness. Genialitet och excentricitet har däremot stått högt i kurs. Knappast något långsiktigt framgångskoncept, men det är charmigt som bara den, t.o.m. för mig som tillhör rivalsidan. Det händer alltid något intressant i Inter.
Här är min fem-i-topp över goda skäl att gilla de regerande mästarna:
5. Vändningarna.
I helgen hade Roma 3-0 i Supercupen, men Inter tog titeln. Det känns som att Juventus oftast (OK, mild överdrift) brukar leda med ett eller två mål mot Inter, men det brukar ändå sluta 2-2. Och ruggigaste exemplet:
Inter-Sampdoria, 88:e minuten: 0-2
Inter-Sampdoria, full tid: 3-2
Kommentar överflödig.
4. Värvningarna
I tidningarnas sammanställningar över spelarköp och -försäljningar brukar rubriken Inter oftast täcka en egen spalt. Jag har inte räknat, men jag misstänker att de spelare som representerat Inter den senaste tioårsperioden är nästan dubbelt så många som de som spelat för Juventus. Försvarsspelare i Milan brukar åldras i klubbens backlinje. I Inter betraktades Bobo Vieri som en halvt legendarisk trotjänare när han lämnade klubben efter sex säsonger. Att mot bättre vetande köpa och sälja en halv spelartrupp per säsong är inte smart. Men det är kul.
3. Spelet
Sett över en längre period spelar Inter Italiens roligaste fotboll. Italienderbyt är ett av de absolut säkraste korten för den som vill se en högklassig italiensk ligamatch (en godbit som vi går miste om den här säsongen). Milanoderbyt brukar också vara sevärt. (Juve-Milan brukar däremot vara något att somna till). Den föregående säsongens två bästa matcher (som jag såg) spelades samma vecka i vintras, Fiorentina-Inter och Inter-Juventus. Fart, intensitet och fyndigt tekniskt spel. Inter var det aningen bättre laget i båda matcherna. Resultat: två förluster med 1-2.
2. Hel- och halvgalningarna
Jag vet inte säkert hur de bär sig åt, men klubben har en osviklig förmåga att skapa disharmoni bland sina spelare och ledare. Javier Zanetti tycks vara ett under av koncentration och stabilitet, men hans kompisar...
Materazzi nådde internationell ryktbarhet i och med bråket med Zidane i VM, men är sedan länge ökänd som ett av fotbollens värsta råskinn (har bl.a. sparkat sönder Zlatans fot i ett helt galet överfall, och armbågat en Villarealspelare till oigenkännlighet i CL-kvartsfinalen i våras). Ronaldo gick ständigt skadad, och fick heroiskt stöd av sin klubb. När han blev skadefri ville han plötsligt spela för Real, vägrade fullfölja sitt kontrakt och fördrevs (rättvist) från Milano av de blåsvarta fansen. Vieri surade mer eller mindre demonstrativt under flera år. Ibland firade han inte ens sina egna mål. Lippi kom till Inter efter många år av titelsamlande i Juventus, fick en högkvalitativ och dyr spelartrupp att arbeta med, för att sedan få stryk av Helsingborg (!!) i CL-kvalet, bli deprimerad och få sparken. Listan skulle kunna göras längre. Och nu har de värvat Zlatan!
1. Förmågan att inte vinna
Inför varje säsong brukar åtminstone någon tidning basunera ut att det är Inters "tur" att ta Scudetton, något som jag och mina förtappade Milan-kompisar brukar ha mycket roligt åt. Inter har alltid värvat helt rätt, truppen är alltid bättre än någonsin, men trots det har de inte tagit flest poäng sedan Andreas Brehme. 2002 hade de allt i egna händer. De skulle bara slå ett omotiverat Lazio i sista matchen (många trodde att Lazio mer eller mindre frivilligt skulle förlora för att undvika att ge titeln till Juve). Resultat: kollektiv kollaps och fyra insläppta mål. När Inter-Milan möttes i semifinal i CL 2003 slutade de två matcherna på San Siro 1-1 och 0-0. Gissa vilka som var "hemma-" respektive "bortalag" i den match där målen föll... Förmodligen är det ändå detta som huvudorsaken till att jag i smyg gillar Inter. De känns inte riktigt som något hot.
Slutligen:
En särskild hyllning till alla trogna interister. Vemsomhelst kan fastna för de stora drakarna (Bayern, Real, Barca, Man U, Juve, Milan etc.) som vinner massor med titlar. Vemsomhelst kan gilla en obskyr charmig småklubb som aldrig vinner, typ Watford. Men att gilla en rik storklubb som inte vinner, det kräver karaktär. Klubbens fans är därtill besudlade med dårar som bl.a:
* sett till att klubben tvingats spela ett helt CL-gruppspel inför tomma läktare.
* hånat och förnedrat Messina-backen André Zoro med rasistiska glåpord, så att han gråtande lämnat planen med bollen under armen.
* kastat en brinnande moped från läktaren på San Siro.
Att hålla fast vid sin kärlek, och inte låta patrasket vinna striden om klubben, är hedervärt och sympatiskt.
För egen del vare sig hoppas eller tror jag att Inter vinner serie A. Har helt enkelt svårt att se att Inter i något sammanhang över 38 omgångar ska ta flest poäng. Jag hoppas på Roma (som ju slipper dras med Cassano den här säsongen), men tror på Milan (trots minuspoängen). Skulle Inter ändå vinna, "på riktigt" den här gången, så unnar jag alla sanna interister glädjen.
