StartitalienSerie AInterSecondo me: Strike one, Roberto

Secondo me: Strike one, Roberto

"Visste jag inte bättre, skulle jag ha trott att Sporting är ett storlag som utmanövrerade ett mindre lag från Italien som kvalificerat sig till Champions League genom en fjärdeplats. Så illa såg det ut i tisdags"

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Vilket annat lag, än FC Internazionale, kan göra en kanonmatch på erkänt svåra Artemio Franchi, för att sedan åka till Lissabon och bli fullständigt utmanövrerade av killar som knappt är torra bakom öronen? Killar som många av oss knappt hört talas om och med en bråkdel av erfarenheten som Luis Figo, Patrick Vieira, Dejan Stankovic och Olivier Dacourt samlat på sig.

Pazza Inter gör skäl för sitt namn igen. Eller kanske bör vi rikta ilskan mot vår Allenatore istället. Roberto Mancini har många gånger, både som spelare och manager, beskyllts för att vara arrogant. Och med det klåpordet i bakhuvudet läste jag av tisdagens plattmatch som inget annat än en frukt av vår tränares arrogans. Inter är ett storlag ur en ekonomisk aspekt, men har inte varit det på länge ur en tävlingsmässig sdynvinkel. Ett lag som gör anspråk på att kalla sig ”Storlag” skall inte falla igenom som Inter gjorde i tisdags. Småpojkarna från Lissabon skulle pulveriserats och de tre poängen skulle Sporting knappt få känna lukten av.

Visste jag inte bättre, skulle jag ha trott att Sporting är ett storlag som utmanövrerade ett mindre lag från Italien som kvalificerat sig till Champions League genom en fjärdeplats. Så illa såg det ut i tisdags, med blåsvarta ögon. Strike one, står det i rubriken. Det här skulle lika gärna kunnat vara Strike three och ”VAI VIA!”, fräst av Moratti till Mancini & Co. De två förlusterna inom en vecka förra säsongen mot Fiorentina och Juventus var egentligen den första katastrofen. Förlusten mot Villareal i Champions League-kvarten var nummer två. Enda orsaken att Mancini coachar laget på lördag mot Sampdoria är att han fick börja från noll den här säsongen

Det var en coachförlust. Dock har fyra andra gubbar stor skuld i tisdagens debacle. Domarkvartetten var inget annat än katastrofal och kvalificerar in sig i Alain Sairs klubb av inkompetenta domare. Dessa förseelser gav dem entrébiljett till den stolta klubb som bildades en kall höstkväll hösten 1999:

Liedson skulle ha haft sitt andra gula när han spelar bort bollen från Toldo, men istället får den oförstående Toldo gult kort.
Figo rinner igenom, 3-4 meter onside, men blåses av för Offside på grund av att Zlatan befinner sig i offsideposition. Dags att uppdatera sig på offsidereglerna, kanske?
Vieira blir utvisad efter två gula kort. Inget chockerande, inget ovanligt. Förutom då att ingen av förseelserna var värt ett gult.

Dessa tre händelser var de mest graverande. Dock bör tilläggas att domaren blåste i pipan stup i kvarten och delade ut ett gäng gula kort som få förstod. Mariano Gonzalez gjorde debut för Inter i andra halvlek när laget pressade för kvittering och hann på den tiden göra sig förtjänt av 3-4 gula kort. Hur många fick argentinaren? Noll. Om Figo hade fått fullfölja sitt friläge. Om Liedson hade fått sitt rättmätiga röda i första halvlek och om Vieira inte hade fått sitt röda. Ja, då hade vin haft tre pinnar med oss och kunnat vandra på moln fortfarande. Men med ”om” får man ner Paris i en flaska och Inter är nere på jorden igen, efter helgens triumf, vilket kan vara hälsosamt.

* * * *
I kommentarerna efter förlusten kunde man i alla fall skönja några hälsotecken. Moratti slog näven i bordet och menade att det var förlust, utan ursäkter. Figo påpekade det vi alla såg, nämligen att Inter var riktigt dåliga. Roberto Mancini menade att… förlusten var orättvis. Arrogant var ordet.