Watford - Leicester
2 - 1

Matchkrönika: Lazio – Atalanta 1-0

Ett anonymt Lazio lyckades på hemmaplan ta tre nya poäng och klättringen mot pluspoäng fortsätter. Vi ställdes mot nykomlingarna Atalanta; vid motståndarnas förra sejour i högsta serien var Delio Rossi med de blåsvarta – idag skulle han bara slå sitt förra lag.

Egentligen skulle jag kunna sluta skriva efter följande information: matchen var ingen höjdare och trots ett antal fina målchanser åt båda lagen kändes det som att matchen aldrig riktigt tände till. Det dröjde ända till minut 53 och en 33-årig lång och tung alban innan Lazio kunde etablera ett tryck mot Atalanta målet och till slut slå in ett förlösande ledningsmål.

Fyra omgångar har gått och -11 har blivit -5. Sett till vilka lag vi mött tycker jag att sex poäng på de inledande fyra omgångarna är ett godkänt resultat för Delio Rossis mannar. Men jag kan inte sluta förundras över vilket lag årets Lazio egentligen utger sig för att vara. Ett lag som slår långa bollar på anfallare, eller ett lag som försöker lösa situationer genom att använda gräsmattan? Ett lag som överlever på sin kämpaanda och drivkraften att klara av en framtid i serie a trots minuspoäng, eller ett lag som utan dessa minuspoäng skulle aspirerat på en CL-plats framåt vårkanten? Jag vet inte. Jag är förvirrad.

Mot erkänt spelskickliga lag som Milan och Palermo valde Delio Rossi att använda marken som första alternativ då vi ska ta oss fram i banan. Rocchi sökte sig ut på kanterna för att få boll, Ledesma försökte hitta sina medspelare på kanterna eller mitt i planen medan Oddo måttade inlägg utan att hitta till rätt panna alltför ofta. Den huvudsakliga idén var att ställa om snabbt och använde den fart Pandev och Rocchi står för när de båda är på planen. Jag kunde sitta och beklaga mig över att vi försökte lösa alltför många uppspel efter marken. Jag saknade att se en långboll upp på en tung anfallare som kunde hålla i och låta laget andas lite.
Efter de två första omgångarna hade jag bilden klar i huvudet – den dagen Ledesma började sätta sina passningar ”på läppen” så skulle Lazio bli oerhört giftiga framåt.

Så kom dagens match. Vi såg ett Lazio som sökte långbollar mot Pandev (?), ibland slogs dessa bollar av Stendardo andra gånger var Ledesma längre ner i banan än sin backlinje och spred bollar antingen ut på lagets ytterbackar än högt mot två erkänt svaga mottagare av luftbollar i Rocchi och Pandev. Jag hajade inte riktigt vad det var jag såg. Atalanta kröp tillbaka i planen och man lät visserligen inte Ledesma komma rättvänd med bollen, men istället för att slå enkla pass på fötterna på spelare som Pandev så lyfte vi bollen idag istället. Jag kände mig förtvivlad – varför spela spå detta viset mot Atalanta? Enda gången Lazio lyckades skapa chanser var antingen på slumpchanser (som Rocchis skott i ribban) eller inbrytningar av en pigg Foggia då han bytt med Mauri och spelade på vänsterkanten (kom tillbaka snart Valon – we need you!).

Pandev gick ut, Makinwa kom in. Genast blev det mer fart. Några minuter senare blev Makinwa ersatt av Tare (kom tillbaka fort Stephen!) och helt plötsligt visade det sig att det var där det klickade hos dagens Lazio. Med den speltanke Delio Rossi valt för dagens match var det givetvis Tare som skulle ha startat matchen. Varje uppspel satt helt plötsligt på den långe albanens panna och han skarvade föredömligt vidare till en djupledslöpande Rocchi eller ut på kanterna. När frisparken dök upp sådär helt perfekt ute på högerkanten så satt jag bara och väntade på att Ledesma skulle hitta Tares panna. Det gjorde han, och via en vacker skarvning kunde Siviglia trycka in 1-0 och Lazios tre första hemmapoäng var i hamn. Kanske var det för att motståndarna tröttnat som Tare såg så bra ut idag, men för mig var det han som vann matchen åt oss idag.
Visst kunde vi vunnit matchen med fler mål och kunde avgjort långt innan albanen klev in på planen, men 1-0 är lika med tre poäng och det där det som räknas. I år kämpar vi först och främst för överlevnad och först när vi passerat nedflyttningsstrecket tycker jag vi kan begära mer än så av våra kämpar.

Defensivt? Ser lika dåligt ut som i de tidigare matcherna. Snabba forwards hos motståndarna kommer resultera i förnedring av våra två statiska innerbackar – idag lyckades vi hålla nollan och det får vi vara nöjda med.

Några avslutande kommentarer: Oddo såg ut som en kapten idag. Han jobbade, skrek, manade på och kämpade kopiöst. Det riktigt blixtrade om honom under vissa perioder och jag gillar det jag ser. Framåt är han ständigt ett hot och idag jobbade han stenhårt bakåt – vilken idol han kunde blivit om det inte vore för milan-fjäskandet i somras.

Ledesma slog bort färre bollar idag än under de två inledande matcherna och det är lovande. Idag hamnade han extremt långt ned i banan vilket innebär att någon annan måste ”bygga vidare” på den passning han levererade vilket är lite synd. Sidleds- och långbollar fungerar för att variera sitt spel men det framåt vi ska! Lär han sig detta kommer han utvecklas till något stort; är det bara jag som kan se en Veron skymta emellanåt?