Krönika: Ursäkta förseningen, Alberto Zaccheroni
Att skadeglädje är den enda sanna glädjen är ett påstående som många är beredda att skriva under på. Ikväll är jag definitivt beredd att göra det.
Jag antar att de flesta av er känner till hans historia. Efter att ha fått sitt riktiga genombrott i Udinese sent nittiotal, och introducerat sitt speciella 3-4-3-system med överdrivet strikta rollfördelningar som ingrediens, snappade Milan upp honom och tog honom till Milano. Väl där gick det ganska bra för Alberto Zaccheroni. Han var bland annat med om att spela skölden till de rödsvarta efter att man passerat Lazio på målsnöret säsongen 98/99.
Efter att ha gått arbetslös under en period valde Lazio och Sergio Cragnotti att anställa den hett eftertraktade tränaren när Dino Zoff skulle ersättas. Zaccheroni flögs till Rom med enormt stora förväntningar på sina axlar.
Men per omgående visade det sig att tränaren var dömd till att misslyckas med sin nya klubb. Trots att spelarmaterialet talade sitt tydliga språk, valde den nästan sjukligt naive tränaren att applicera det obegripliga 3-4-3-systemet även på Lazio. När motgångarna sedermera inte helt oväntat infann sig så stod tränaren helt utan botmedel. Lazios spel var kört i botten och Zaccheroni kritiserades hårt för sin konservativa mentalitet. Kulmen nåddes efter den oförlåtliga 1-5-förlusten i derbyt mot Rioma. En förlust som Zaccheroni till stor del bär ansvaret för.
Det blev till slut bara en säsong i Lazio för "taktikern". Men efter stora framgångar med Udinese och Milan så var naturligtvis självkänslan på topp hos tränaren. Medan Lazio kämpade med stora ekonomiska bekymmer till följd av Cirios kollaps - problem som redan under Zaccheronis tid hade skrapat på ytan - så tog han sig an en ny utmaning med Inter.
Allt var frid och fröjd. Zaccheroni hade ett fast jobb och Inter-presidenten Massimo Moratti gav honom pengar så det räckte och blev över. Men helt plötsligt fick den girige tränaren för sig att kräva pengar av det lag som vid tidpunkten var millimiter från konkurs.
Dåvarande presidenten Ugo Longo och hans advokater tvingades infinna sig i rättsalen, där Zaccheroni påstod att klubben fortfarande var skyldig honom.
En aning magstarkt kan tyckas. Och med tanke på vilket uselt jobb "Zac" gjorde i Rom, så började den komiska prägeln på tränaren att sätta sig alltmer.
Att skadeglädje är den enda sanna glädjen är ett påstående som många är beredda att skriva under på. Ikväll är jag definitivt beredd att göra det. Det finns segrar och sen finns det skönare segrar.
En revansch som nog många har väntat på är just den på Torinos nuvarande fotbollstränare Alberto Zaccheroni. Den kunde knappast ha kommit lägligare. Efter att äntligen ha tilldelats ett tränarjobb igen så lär det bli sparken per omgående för vår vän från Meldola.
Idag betalade vi tillbaka, Alberto. Ursäkta förseningen.
* * *
Även om segersiffrorna 4-0 var i överkant så går det inte annat än att vara oerhört stolt över grabbarna ikväll. Efter att i första halvlek sett änsgligt och tillbakadraget ut fick vi i den andra se Lazio från hennes vackraste sida.
Och då är hon fanimej oemotståndlig.
Att potentialen finns där i Lazio anno 2006 råder efter kvällens uppvisning inga som helst tvivel om - det gäller bara att våga plocka fram den. Den andra halvlek som Lazio gör idag kommer dock under alla omständigheter att bli svårslagen. Att tala om ketchupeffekten känns ganska logiskt. Allt gick vägen i andra halvlek, men trots fyra mål kunde det lika gärna ha varit sex eller sju med lite bättre skärpa i avsluten.
För att hitta en motsvarighet till kvällens prestation så måste vi leta oss tillbaka till den 14 mars 1998. Då besegrade Lazio, under ledning av mister Eriksson, Sampdoria med 4-0 på Stadio Marassi. Det var för drygt åtta år sedan, och då var Lazio ett av Europas rikaste lag.
En liknelse som lyfter dagens vinst till skyarna.
Cristian Ledesmas passning till ledningsmålet var något i hästväg och gav en tydlig signal om varför Delio Rossi så gärna velat värva honom. Magi, kallas det visst.
Stefano Mauri har, trots hård kritik, imponerat på mig från första början och har den här säsongen visat varför han är given i startelvan. En enorm löpkapacitet kombinerat med en grym speluppfattning gör honom till en perfekt kugge i Rossis lagbygge.
Tommaso Rocchi visar återigen vilken förstklassig anfallare han är medan Massimo Oddo ironiskt nog bara blir bättre och bättre för varje säsong. Till och med försvaret, som sett så sjukt darrigt ut, skall ha en eloge idag. Jag räknade till noll klara målchanser för Torino under matchen.
Listan kan egentligen göras väldigt lång en kväll som denna. Jag nöjer mig dock med att konstatera att vi i stort sett har säkrat kontraktet redan nu. Den psykologiska barriären är övervunnen och det finns goda möjligheter att vi ligger på pluspoäng redan om två veckor, då Cagliari väntar på Olimpico. Sen är det bara att köra.
Ett Lazio som på bortaplan besegrar Torino med 4-0 är ett Lazio att räkna med i framtiden. Att Mutarelli, Peruzzi, Behrami och Cribari av olika anledningar står utanför laget - fyra tilltänkta startspelare - gör knappast saken värre.
På tal om att göra saker värre, förresten. Var det någon mer än jag som led något oerhört med Stefano Fiore när han i samband med bytet buades ut av sin hemmapublik? En av Italiens mest sympatiske och hängivna spelare har verkligen haft det kämpigt efter succèn i Lazio.
Att se Fiores sorgsna min när han oskydligt sprang mot bänken för att önska sin ersättare lycka till (som han alltid har gjort, utan att någonsin ens suckat i protest) var något som verkligen sved i Laziohjärtat. Vi som känner till Fiores karriär vet att han behöver tid för att anpassa sig. I Lazio var det likadant. Först efter något år började han blomma.
Att han nu skickas runt hela Italien på ettåriga lånekontrakt, utan att ges en ärlig chans, är rent utsagt förjävligt.
* * *
Slutligen, drog någon annan än undertecknad slutsatsen att Rocchi och Muzzi måste ha svarat för åtminstone 50 % av skämten på Formello när det begav sig?
* * *
FORZA LAZIO!
