Dagen då Curva Nord blev nummer 12
Robert Anderson ger sin syn på den norra kurvan.
Lazio-Chievo, 15 september 2002. Ett gäng ynglingar promenerar längs löparbanorna mot Curva Nord. Många bland supportrarna vet precis vad som ska hända, men vissa – däribland jag själv – är lyckligt ovetandes om vad som komma skall. Ungdomarna bär på ett stort tygstycke och framför Curva Nord vecklas den ut till supportrarnas jubel och sång.
Tygstycket är en enorm Laziotröja, försedd med nummer 12. Kurvan är i fullständig extas, och det börjar komma upp för mig vad det är som egentligen sker.
Ingen Laziospelare kommer någonsin att bära tröja nummer 12. Den är numera tillägnad Curva Nord, den tolfte spelaren, så mycket betyder fansen för Lazio. När man står där i kurvan och ser på spektaklet så är det lätt att förstå, som spelare måste det vara enormt att springa omkring där nere på planen.
Detta var min första, och hittills enda, match i Curva Nord. Att vara där kändes som ett historiskt ögonblick i mitt liv, det är här de mest fanatiska supportrarna står, och nu också jag. Runtomkring mig är det fullsmockat med folk, men de flesta ser ganska likgiltiga ut. För Laziosupportrarna är detta vardagen, men för mig är upplevelsen helt fantastisk.
Att bo i Rom och få se fotboll var och varannan helg är en lyx som jag gärna skulle ha tillgång till. Att få promenera från stadens centrum vid lunchtid på söndagen, för att en timme senare mötas av ett myller av förväntansfulla romare och för att ytterliggare en timme senare få bevittna om en fotbollsatmosfär som slår det mesta. Vilken dröm!
Precis framför mig står två asiater som ser allt annat än likgiltiga ut. Iklädda varsin Chiesatröja och Laziohalsduk ser dem lyriska och upprusade ut, och jag misstänkte att det här var deras första besök på Olimpico. Lite roligt, för jag hade just köpt mig en exakt likadan tröja utanför stadion.
På uppvärmningen är det en spelare som får mer uppmärksam än de andra. Diego Simeone är tillbaka efter ett skadeuppehåll och mottagandet han bjuds på gör att gåshuden sprider sig längs hela kroppen. Curva Nord tillsammans med Distinti rymmer cirka 20 000 åskådare och jag tror att samtliga deltog i hyllningarna till argentinaren. Sången ekade högt; ”Simeone, Simeone!”. Det var en obeskrivlig känsla att vara där, sådant som gör att man hela tiden vill tillbaka till Olimpico.
Italienarna är så mycket mer hetlevrade än oss svenskar, och romarna hör till de mest fanatiska fansen i Italien. Stämningsskillnaden mellan Allsvenskan och Serie A är ojämförlig, det skulle vara orättvist mot italienarna att ens försöka. I Rom fullkomligt kokar stadion vid stormatcherna. Jag har stått i AIK:s, Djurgårdens och Hammarbys klackar under derbyn, och för den som tycker att Stockholmsderbyn är maffiga kan jag verkligen rekommendera en stormatch i Rom. Ni kommer inte att ångra er!
”Lazio, Lazio, vaffanculo!” Ett svagt ljud kom från motståndarklacken på andra sidan arenan. Fansen tittade på varandra, och ansiktena förvandlades från belåtna supportrar till ilskna krigare. ”Vaffanculo” betyder lite försvenskat, och förmildrat, ”dra åt helvete”. För italienarna är detta en mycket stark fras, och uppfattas betydligt allvarligare än vad den svenska varianten gör i Sverige. Det här var en grov förolämpning av Lazio, ingen ska be klubben dra åt helvete. Lazioanhängarna mobiliserade sig och skanderade tillbaka med en ljudvolym som nästan spräckte mina trumhinnor, tillsammans med vilda gestikulationer. Man kunde inte annat än att le.
Kurvans sånger styrdes av en ung man med megafon, som hade placerat sig längst ned. Han ropade ut kommandon och fansen följde efter. Iförd en militärjacka såg han stolt och respektingivande ut. Jag förstår honom, det måste vara en ära att ha hans uppgift.
Det slog mig att det sällan är riktigt tyst här, ett sorl finns alltid i bakgrunden. Och när det väl hettar till når ljudnivån klimax. ”Non mollare mai” kan ljuda 5-10 minuter i sträck och då med en förträfflig ljudstyrka och klarhet. Applåderna smattrade som spöregn på ett plasttak, och jag minns att jag stundtals blev tvungen att täcka över öronen.
Vid baklängesmål däremot, blir det totalt knäpptyst. Det är fascinerande att 40 000 människor kan bli så förstummade, som om andan helt gått ur dem.
Matchen då? Den slutade med förlust, 2-3. Men vem bryr sig? Jag har varit och sett Lazio fem gånger i Italien och inte en endaste gång har jag fått se dem vinna. En förlust på plats är dock inte alls lika besvärlig som en förlust i TV-soffan. Allt det häftiga runtomkring gör att resultatet egentligen blir oviktigt. Okej, självklart känns det alltid bättre med en vinst, men det är å andra sidan inte hela världen. Upplevelsen av att ha stått i Curva Nord slår allt! Vilket stöd Lazio har i denna supporterskara.
Jag måste tillbaka, snart.
