Krönika: Fantasista, del två
Då hette det att tre stycken hade lämnat, att ingen återstod. Och såvitt jag vet så gäller det än i dag.
Minnen jag minns: Jag minns hur de flesta fotbollslagen i början av min Serie A-förälskelse lät sig bli ledda av playmakers som stod för de där klassiskt avgörande passningarna. De befann sig inte nere i banan men inte heller längst fram – de styrde från gränslandet däremellan. I stort sett samtliga var frisparksspecialister, i stort sett samtliga klev fram och avgjorde i nyckelmatcher.
Och det bästa av allt: Det var dem som gjorde Serie A till vad det var, åtminstone för mig. Det är deras ansikten jag minns.
Fotbollsdårar världen över var häpna, hur mycket de än fnyste åt Serie A kunde de inte frångå faktumet; de var imponerade.
Jag vet inte om det bara är jag, men jag ser knappt denna spelartyp som jag så kärt håller längre. Rollerna är i dagsläget annorlunda, genomslagskraften är inte lika banbrytande längre. I alla fall inte på samma sätt.
Spelarna som förr var det är, om de fortfarande spelar på toppnivå, bara vanliga stor- alternativt världsspelare. Den där unika udden är rostig.
Vad jag vill säga är att fotbollen helt enkelt har förändrats, en fantasista är inte i dag detsamma som då.
För snart två år sen skrev jag en krönika med rubriken Fantasista. Jag skrev att jag saknade Verón, att jag saknade en spelskicklig mastodontfigur. Jag skrev också att Stankovic och Fiore under kortade perioder gav ljus åt det mörker som nummer tjugotre lämnade efter sig.
Jag avslutade sen med att nämna Goran Pandev. Jag skrev: ”Kanske blir han vår nästa fantasista”.
Saknaden av Liverani må vara stor, det kommer att ta lång tid för Ledesma att fylla ut registarollen, men jag saknar ändå min fantasista mest.
Tiden rullar på, ingenting har hänt. Pandev har visserligen växt som spelare sen jag skrev den där krönikan jag nämnde tidigare, men han är inte någon fantasista än.
Kanske blir han aldrig någon fantasista.
Hittills under säsongen har han underpresterat ganska hårt. Den där fina formen från i våras är som bortblåst. Då gick allt som på dans, nu är det trögstartat och mycket bollsjabblande utan några som helst spår av konstruktivt syfte bakom.
Ibland brukar jag tvivla lite extra på Goran, frågan jag ställer mig är om vi kanske hoppas på lite för mycket av honom. Kanske är vår längtan efter en värdig arvtagare till Verón, Stankovic och Fiore – främst Verón – så pass enorm att vi tar varje tillfälle i akt att hoppas lite för mycket.
Men det måste ändå finnas något i honom. Jag nöjer mig inte med ett kanske, ingen av oss nöjer sig med ett kanske.
Pandev är den överlägset mest diskuterade fotbollsspelaren på Lazioforumen. Efter varje match makedoniern spelar kommenteras han på ett eller annat sätt. Och då menar jag inte sådär att han bara nämns i förbifarten utan att man verkligen fokuserar på just honom.
Hur har Goran Pandev spelat i dag?
Vad kan vi förvänta oss av honom i nästa match?
I Empolimatchen gjorde anfallaren ett mål, mot Empoli tänkte vi tanken; kanske lossnar det för honom nu.
Men jag vet inte. Cirkeln tycks alltid slutas med ett kanske.