Krönika: Varför vi inte vinner
Två mål och tre poäng mot fyra mittenlag och ett bottengäng, det är inte ett vidare excellent resultat. Men varför har det blivit så?
Jo, vi är helt enkelt för dåliga. Det är inte otur eller annat tjafs, laget fungerar inte tillsammans. Spelarna i sig är duktiga på fotboll, inget snack om saken, men vi känns inte samspelta. Inte ett dugg samspelta! Det har hänt -faktiskt- att spelet klaffat, men det var ett tag sedan nu. Inte sedan andra halvlek mot Torino har jag varit nöjd med det jag sett.
Jag vet att man inte ska titta för mycket i backspegeln, men förra säsongen såg läget så lovande ut. Vi bara ångade på och vann och vann, Lazio-livet lekte. Då var det en fröjd att sätta sig framför TV:n och skåda Delio Rossi och hans mannar, men nu är det nästan ett tvång; ”Jag måste stödja mitt Lazio”. Det skulle aldrig gå så långt att jag avstod från att titta, men det är inte lika roligt längre. Det är inte som förr.
Men vad är egentligen den stora skillnaden gentemot förra säsongen?
Vi förlorade Dabo, Liverani och Di Canio! Dessutom hade vi en frisk Valon Behrami till vårt förfogande.
Till den här säsongen har vi ett helt nykomponerat innermittfält, och jag har aldrig sett det fungera. Förr var det Dabo som vann boll och Liverani som levererade den, nu är det Mudingayi och Ledesma som hämtar den, men ingen av dem har lyckats leverera den vidare.
Jag tror att denna kärna i Lazio är oerhört viktig och att det kan vara den här felande länken som saboterar vårt spel, vilket leder till att vi inte vinner. Ingen i dagens Lazio kan fördela boll, ingen har den där kombinationen av boll- och spelkänsla som Liverani hade.
Paolo Di Canio var också en sådan spelare. Han var som bäst när han fick ta emot, vända upp och spela vidare. Det såg så fruktansvärt enkelt ut, men ack så viktigt det var.
Mannen var inte snabb och hade inte det vassaste skottet, men när han hade bollen visste han precis vad han skulle göra utav den. Han var inte en renodlad forward, utan en släpande sådan, hans position var mittemellan anfallet och mittfältet. Di Canio var en duktig spelare, och dessutom en pådrivare. Han hade sina negativa sidor, men oj vad jag saknar honom.
En spelare vi bara halvt har förlorat är vår schweizare, som snart borde vara tillbaka. Det går inte riktigt att jämföra Manfredini med Behrami. Den ene är värdelös, och den andra är gudabenådad. Den yngre mannen har det den äldre inte har; talang, mod, fart, vilja.
Snart så.
På den gamla goda tiden –förra säsongen– hade vi ett mittfält som fungerade tillsammans och det är enligt mig skillnaden mellan nu och då. Då kunde Pandev till och med tas ned som vänsterytter med Rocchi och Di Canio på topp. Makedoniern skötte sig bra därute.
Men det går inte nu, för då blir Delio Rossi tvungen att slänga in Tare där uppe, och säga vad man vill om albanen, men han har sett sina fornstora dagar.
Målvaktspositionen, försvaret och anfallet ser i princip likadant ut nu som då.
För att Lazio ska bli ett vinnande lag igen så måste det här rättas till, mittfältet måste bli bra igen. Men hur skall detta ske? Det är en bra ställd fråga.
Borde vi investera i nytt spelarmaterial eller ska vi ”vänta in” att spelarna hittar formen?
Borde vi röka ut Lotito så att han säljer klubben till en annan miljardär?
Eller borde vi bli snällare mot Lotito så att han kanske blir lite gladare och på så sätt spenderar mer pengar i Lazio?
Borde Delio Rossi sparkas så att spelarna får lite nytändning?
Eller borde vi hålla tyst och sluta klaga?
Ja, jag vet inte.
