Krönika: Bägaren har runnit över
Vad är det egentligen som hänt med Lazio? Vi ska inte gå och vinna med 5-0 ena helgen och följa upp det med 4-1 veckan efter. Det är inte likt oss.
Jag kan inte sluta tjata om det, men vi hade alltså gjort två mål på de senaste fem matcherna. Nu har vi gjort nio på två matcher och det dessutom i tabellmässigt svårare matcher.
Lazio har varit så kopiöst uddlösa i offensiven och nu bara sprutar det helt plötsligt.
Något har hänt.
Har vår gamle vän Zdenek Zeman haft personliga samtal med Delio Rossi mån tro?
Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag misstänker att det hela är il mister’s egna idé. Han har övergivit sitt klassiska 4-4-2-spel och kör med, enligt mitt tycke, fyra stycken innermittfältare.
Inga renodlade yttrar, alltså.
Det låter inte som ett vinnande koncept, men det har fungerat för Lazio i de två senaste matcherna.
Anfallsspelet känns mera strukturerat nu, tidigare såg det mer hafsigt och ogenomtänkt ut. Vi skapade målchanser, men vi kunde inte förvalta dem. Lägena som uppstod blev inte tillräckligt farliga, med mycket skott utifrån. Mot Udinese och Messina har vi lyckats spela oss fram till bättre möjligheter, som frilägen med mera.
Vad jag försöker säga är att sista passningen äntligen går fram.
Spelarna hittar varandra i de avgörande lägena. Och då gör vi mål. Tidigare har allt känns så ofarligt, man vet att det kommer att skita sig förr eller senare.
"Vi kan inte göra mål. Rocchi kan, men han kan inte göra det ensam".
Men nu kan vi det. Nu kommer chanserna och nu kommer målen.
I de fem mardrömsmatcherna borde trots allt fler mål ha gjorts.
Vi har spelat dåligt, men två mål är inte dåligt, det är fruktansvärt dåligt. Jag liknar situationen vid en bägare som långsamt, långsamt har fyllts på och nu äntligen har runnit över. Eller rättare sagt exploderat sönder! Möjligheterna har ansamlats och ansamlats, och nu har utdelningen kommit.
Mauri har fått mycket beröm för sina senaste insatser och mot Messina fick han höga 7,5 i betyg från flera italienska nyhetssidor.
Han har kanske hittat sin optimala roll in mot mitten, istället för ute på kanten. Stefano är en duktig spelare, men på kanten kom han bort alldeles för ofta. Han hade sina stunder, fast i vissa matcher såg man honom knappt alls, för han fick aldrig bollen. I rollen som offensiv mittfältare är han mer delaktig i det offensiva spelet och har fler fingrar med i spelfördelningen.
Pandev verkar ha vaknat till under senhösten, inte en dag för tidigt. Rapporter säger att han var riktigt bra mot Messina och målet han gjorde var vackert. Han har äntligen börjat ta i lite och inte bara jogga omkring. Makedoniern har snabbheten, tekniken, styrkan och bollkänslan. Vad mer kan man begära? Finns det några direkta kvalitéer som han saknar?
Det hade helt enkelt låst sig för honom. Han är ung och sådant händer. Nu har han fått ett par bra matcher i benen och mina förhoppningar är stora. Pandev kan bli riktigt bra.
Även Cristian Ledesma har börjat komma igång. Alltså, den här killens passningar är ju helt jävla otroliga. Dem liksom skär igenom hela motståndarlaget fram till våra forwards.
Han slår dem dessutom oftast längs marken, hur hittar han luckorna? De där passningarna öppnar upp hela försvaret och är kollosalt effektiva.
Men den gladaste nyheten av dem alla är för mig återkomsten av Stephen Makinwa. Han gjorde sin debut i förstauppställningen och dessutom ett fint mål mot Messina.
Målgesten, akrobatiken, han bjöd på var så förbannat kul att se.
Något sådant har jag saknat i Lazio. Det ser så förbannat häftigt ut och det sprider en sådan glädje och entusiasm.
Lazio är på gång.
