Gli Juventini storici: Gaetano Scirea
Nummer fyra ut i artikelserien om klassiska Juventusspelare är ingen mindre än mannen som har fått "Juve-curvan" uppkallad efter sig: Gaetano Scirea.
Under 80-talet var Juventus fullt av stjärnor. Namn som Bettega, Zoff, Tardelli, Platini, Brady, Boniek, Gentile och Furino är något som sannerligen vittnar om detta. Mitt i denna samling stjärnor fanns det dock en som var så mycket större, en som stod över alla: Gaetano Scirea, en man vars namn är synonymt med såväl legend som gentleman och ödmjukhet.
Gaetano föddes i den lilla staden Cernusco sul Naviglio 1953. Han började som barn spela i Atalanta där han gjorde Serie A-debut i september 1972, alltså endast 19 år gammal. Redan två år senare flyttade han till staden och laget han älskade, Turin och Juventus. Sedan dess är nummer sex Scireas nummer och det var med det numret han skulle komma att spela inte mindre än 552 matcher för Juventus. 552 matcher, antalet är egentligen smått ofattbart.
Redan under sitt första år i Juventus, då som 21 år gammal, tog han en given plats i startelvan. Under sin första säsong med ”Den Gamla Damen” fick han vara med och lyfta bucklan, hans första ”scudetto” var bärgad. Den fantastiska starten hade även givit honom en plats i ”Gli Azzurri” och i december 1974 gjorde han debut för sitt land i matchen mot Grekland.
1982 skulle i många hänseenden komma att bli Scireas år. Detta var året då han vann sin femte ligatitel med Juventus, och naturligtvis blev han uttagen i den trupp som skulle utgöra ”Gli Azzurri” i 1982 års VM. Tillsammans med Zoff, Gentile, Cabrini, Collovati och Bergomi utgjorde Gaetano den kanske bästa defensiva uppställningen i VM-historien. Om Cannavaro dominerade under årets mästerskap, då finns det inte ord för vad Scirea gjorde -82. Sällan har en spelare varit så otrolig viktigt för lag. Det skulle komma att räcka hela vägen fram, VM-guld.
Det skulle komma att bli inte mindre än 14 säsonger i den svartvita tröjan, med nummer sex på ryggen, hela vägen från början till slut. Under sin tid i Juventus, och genom dessa 552 matcher var han med att vinna inte mindre än fjorton tunga titlar: sju ”scudetti”, två Italienska Cup-segrar, UEFA Cupen, Cupvinnarcupen, Europeiska Supercupen, Europacupen samt interkontinentalcupen. Samtliga dessa titlar vann han med stil och elegans.
Han tillhörde en alldeles speciell typ av spelare, en typ som alltid bar sitt lags tröja med största stolthet, en typ som aldrig vanärade sitt eget eller någon annans namn. Under hela sin karriär fick han aldrig ett rött kort, han var aldrig avstängd eller inblandad i några andra incidenter på eller utanför planen. Gaetano Scirea var en av de bästa, om inte den bästa, backen genom tiderna. Sällan har en back besuttit den typen av spelförståelse, den typen av bollkänsla, den typen av spelelegans.
Scirea var en ledare i ordets sanna bemärkelse. En man med otroligt mycket karisma och utstrålning, egenskaper som gjorde att han blev kapten i såväl klubblaget som i landslaget. Det var Scirea som greppade mikrofonen då paniken spred sig över Heysel, det var Scirea som försökte lugna de vettskrämda massorna som bokstavligen kämpade för sina liv. Fotbollen var inte det viktigaste, en inställning som kan låta rätt banal, men nog så svår att hitta i proffsvärlden.
Efter alla titlar, alla vunna matcher, alla stordåd på och utanför planen skulle dock Gaetano Scireas liv sluta i tragedi. Direkt efter dess att han hade bestämt sig för att ställa skorna på hyllan, sommaren 1989, började han att jobba som scout för Juventus. Inför en match mot det polska laget Gornik skickade lagets dåvarande coach, en av Scireas allra närmsta vänner, Dino Zoff iväg sin bäst betrodde scout för att studera det väntande motståndet. På vägen dit råkade han ut för en stor trafikolycka, i närheten av orten Skiernewice. Instängd i sin bil brändes Gaetano Scirea ihjäl, den 3:e september 1989.
Lyckligtvis dör aldrig de allra största. Om man någon gång har förmånen att få se Juventus på plats kan man fortfarande höra, och framförallt se, hyllningar till Scirea. Det är som om publiken genom sina rop försöker göra så att Gaetano än en gång skall få vandra genom den mörka spelargången och ut på Stadio Communales (numera Olimpico) gröna matta.
En legend som aldrig dör.
