Månadens laziale: Tommaso Maestrelli
För exakt 30 år sedan lämnade han vår materiella värld. Men han kommer alltid att leva kvar i våra hjärtan. En hyllning till "Er Maestro".
Den 12 maj 1974 är en solig försommardag i den italienska huvudstaden. Stadio Olimpico kokar. Lazio möter Foggia i näst sista omgången av serie A och allt som krävs för att ro hem ligatiteln är en seger.
Giorgio Chinaglia har precis slagit in en straff och är på väg ut mot bänken. Han brukar alltid fira sina mål tillsammans med tränaren och har inte för intention att byta målgest den här gången heller. Efter att allt tumult orsakat av målet lagt sig joggar Chinaglia tillbaka mot avbytarbänken. Nu får han äntligen tillfälle att dela målet med den tränare som han för evigt kommer att vara tacksam.
Domare Panzino blåser två gånger i sin visselpipa. Det har hunnit bli sen eftermiddag i Rom. Stadion fullkomligt exploderar. Lazio har vunnit sin första scudetto någonsin. Glädjetårar och omfamningar, eufori och lyckoskrik.
Planen invaderas av supportrar. Curva Nord låter ljusblåa ballonger forma en magisk vy över den ljusblå himlen. I mitten vecklas en enorm banderoll ut.
”Grazie Maestrelli”.
Vid avbytarbänken råder fullständig kalabalik. Alla omfamnar alla. Coolast av dem alla – nästan skrämmande lugn – är en man iklädd sin favoritjacka, den som han nästan alltid har på sig under matcherna. Han har ett stenansikte, rör knappt på munnen när han kramar om sina tränarkollegor.
Det verkar nästan som att han har för stor respekt för motståndarna för att fira. Som att han led med dem. Det förefaller vara den enda logiska förklaringen. För innan varje match brukar han vara minst lika taggad som spelarna.
I vanliga fall skulle han definitivt ha firat.
1971. Tre år tidigare. Lazio, som aldrig riktat etablerat sig som ett topplag i serie A, har åkt ur högsta serien. Tränare Lorenzo bär ansvaret och skall ersättas.
Foggia kontaktas av president Umberto Lenzini och Tommaso Maestrelli accepterar erbjudandet. Han tar sig an ett Lazio som är på nedgång, ett Lazio som bara måste tillbaka till högsta serien. Supportrarnas lojalitet är hårt prövad.
Lazio behöver framgångar.
Ingen kan från början ha trott att Tommaso Maestrelli skulle kunna föra SS Lazio 1900 till några större framgångar. Några jättemeriter hade han ju inte. "Är han verkligen rätt man för oss?"
Det visade sig dock per omgående att Lazio i Maestrelli fått det man verkligen behövde. En tränare som inte bara var ett taktiskt geni, utan också en man med båda fötterna på jorden. En man som alltid tänkte till en eller två gånger innan han öppnade munnen. Han fattade aldrig någonsin ett förhastat beslut och valde sina ord väl i konversationer.
Han var som en psykolog. Han hade förmågan att se saker och ting ur allas perspektiv och blev snabbt omåttligt populär i Laziolägret, just tack vare sin fantastiska personlighet.
Tommaso Maestrelli blev under sin karriär i Lazio känd som en pappa. En pappa till spelarna med minst sagt skilda personligheter och viljor.
Er Maestro var inte bara en tränare. Han var en filosof och gentleman på samma gång. En man med stor integritet och med ett oerhört stort intellekt. Allt detta personifierat genom ett förtroendeingivande sätt att vara, och ibland en tänd cigarett hängandes från munnen.
Första säsongen med Lazio gick bra. Trots anbud från flera olika klubbar valde lagets stora stjärna Giorgio Chinaglia att stanna i Lazio. Han öste in mål och förde Lazio till en andraplats i serie B – en plats som garanterade uppflyttning.
Inför serie A-säsongen 1972/1973 fick Tommaso Maestrelli chansen att bygga sitt eget lag.
Under tiden i Foggia hade han bekantat sig med en viss spelare vid namn Luciano Re Cecconi. Innan flytten till Rom talades de vid. ”Ci vediamo a Roma” – vi ses i Rom, sa Maestrelli. Och nu stod han där, den blonde ängeln. Tillsammans med sin gamla tränare, och ett antal ytterligare nyförvärv, skulle de så småningom uträtta mirakel i Rom. Men att det skulle gå så bra, hade nog inte ens de själva vågat tro på.
Chinaglia hade återigen valt att stanna i Lazio. Han angav respekten för Tommaso Maestrelli som största anledning. Vid det här laget var han eftertraktad av en rad storklubbar och en av Italiens absolut bästa spelare.
Lazio slutade på en andraplats det året. Efter att länge ha toppat serien kom en logisk förlust mot Inter i slutskedet och man tvingades ge upp titeldrömmarna.
Laget hade emellertid svarat för en enorm prestation och förväntningarna inför nästa säsong var inte alls lika högt ställda. Logiken säger ju att en nykomling får betydligt svårare andra säsongen...
Säsongen 1973/1974 är den som åsyftas. Säsongen då hemmamatchen mot Foggia var schemalagd den 12:e maj 1974.
Tommaso Maestrelli hade gjort det omöjliga. Han hade inte bara fört ett lag från serie B till ligaguld, han hade dessutom gjort sig odödlig hos både spelarna och supportrarna. Han hade lyckats kombinera sitt fotbollskunnande med sina sällsynta kvalitéer som människa. Inte bara i Rom var han populär, utan över hela landet.
Vid det här laget hade Tommaso Maestrelli nått sin absolut topp på karriären. Men tyvärr tar sagan ett tragiskt slut här.
Lazio var länge med i toppstriden säsongen 1974/75 och fram mot slutet bärgades en viktig seger hemma mot Bologna. Men vinsten skulle dessvärre komma att överskuggas av någonting helt annat, någonting mycket tråkigare. Tommaso Maestrelli, lagets pappa, var nära en kollaps i omklädningsrummet efter matchen. Ett par oroliga dagar senare kom chockbeskedet: Er Maestro led av cancer.
Maestrelli avgick och ett chockat Lazio lyckades aldrig resa sig. Tankarna var hos tränaren som kämpade mot sin sjukdom och avled den 2:a december 1976, året därpå.
Tommaso Maestrelli blev 54 år gammal. Men minnet av en av tidernas mest älskade Laziolegender kommer för evigt att leva kvar i varenda laziales hjärta.
I hymnen känd som Lazio Grande Lazio sjungs på romerska en mening som kommer att föras vidare från generation till generation laziali. En mening som på ett utmärkt sätt beskriver Tommaso Maestrellis tid i Lazio. Inte bara resultatmässigt, utan även de avtryck han satte som människa.
Daje aquilotti nun se pó sbaja, su c'è er Maestro che ce sta a guardà.
Kom igen örnar små vi kan omöjligt misslyckas, för där uppe finns Er Maestro och oss skyddar.
