Derbyberättelse: Ett Romderby på O’learys i Umeå
O’learys restaurang i Umeå har blivit en kultplats för mig. Här bjuds jag på underhållning var och varannan helg, tack vare en bra täckning av Lazios matcher. När TV4 inte sänder så tar jag mitt pick och pack och masar mig ner på stan, oftast full av förväntan.
Den här gången var det il derby.
Roma-Lazio 23/10 2005. De ljusblå hade för närvarande tre rakar derbyn utan förlust, vilket man inte alls var van vid. Det hade gått lite för bra för oss på senaste tiden, är det nu det ska smälla?
Vi anlände till restaurangen vid åttatiden på kvällen, gott om tid till matchstart. Lokalen var glest befolkad, men det fanns ett större sällskap där som visade sig vara Umeås fotbollsherrar. Dem såg glada ut och klubben hade visst gått upp i Superettan. Stort.
I lokalen finns det ett antal gigantiska projektordukar, blandat med lite 42-, 32- och 28-tummare. På alla apparater snurrade TV4-Sporten, så siktet ställdes in på baren. Lugnet spreds någorlunda efter den kalla ölen.
"Undrar på vilken TV dem ska visa matchen", tänkte jag.
Klockan tickade mot matchstart och lokalen fortsatte gapa ganska tom. Inga tifosi strömmade till, ingen derbystämning, ingenting. Det kändes nästan som om man satt själv hemma framför TV:n. ”Vad fan, det är ju Romderby!”.
På en 32-tummare ovanför baren skulle matchen visas, nästan sämsta tänkbara. Jaja, det var bara att ta ett bord och se glad ut.
Projektordukarna fortsatte visa Sportspegeln på SVT, det var tydligen Speedway idag.
Matchen startade och jag vill lova att vi var de enda personerna på stället som beskådade spektaklet. Resterande människor verkade mer fascinerade av Tony Richardssons vänsterkurvor.
Norrland + Italiensk fotboll = falskt
Allt det kringgående försvann när derbyt väl var igång. Man liksom hamnar i en annan värld när Lazio spelar, allt annat blir suddigt och oviktigt.
När Roma spelade sig fram till ett friläge och Ballotta stod som fastklistrad på linjen och såg på när Totti gjorde 1-0, hojtade jag automatiskt: ”Vad fan sysslar han med?!”. Fotbollskillarna vände sig om och tittade på mig som om jag vore från Mars. Ingen kunde förstå att jag kollade på den där skiten. Vem bryr sig om italiensk fotboll? De vältränade och öldrickande gubbarna framför Speedwayen instämde.
I halvtid kändes det mesta förjäkligt. Allt var skit. Inte bara spelet, utan allt annat också. Allt var skit. Så är alltid fallet när Lazio ligger under mot Roma. Allt blir skit. Men saker kan förändras.
Zauri, ut till Cesar, inlägg.
”JAAAAAAAAAAAAA!!!!!” Jag hoppar upp ur stolen och skriker.
Äntligen sitter den! Man blir så förbannat glad. Det är konstigt att man kan bryr sig så pass mycket att man skriker ut sin glädje, när ett gäng grabbar har lyckats sparka in en boll mellan två stolpar i södra Europa. Det är sann kärlek det. Det kan inte förklaras.
Behöver jag nämna vilka blickar jag fick?
O'learys har restauranger från Malmö i söder till Kiruna i norr och jag kan inte tänka mig en svalare plats för ett Romderby än i Umeå.
Möjligen är det något liknande i exempelvis Gällivare eller Haparanda.
Norrland + Italiensk fotboll = falskt
Det här var en riktigt humoristisk upplevelse. Varje gång jag tänker på det så skrattar jag för mig själv. Alltid bra med roliga minnen.
Mot tre poäng.
